månadsarkiv: mars 2018

Om jag får säga det själv..

 

Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet ”kränkt”.

En autoimmunitet mot den egna  uppväxtmiljön blir ofta en svårlöst ekvation.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  effektiva fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av ”De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse vid läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var i full  sving med en karriär som kristen trubadur/pop-artist när han plötsligt dog i cancer 21 års ålder. Denna katastrof hade naturligtvis en påverkan på familjen som inte kan överskattas. Min egen kontakt med Staffan var av skäl som jag inte har kunnat utreda, mycket  tunn. Vid middagstalens hommage till den förlorade perfekte sonen kunde jag känna att en tomhet sänkte sig över mig.

———–

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det  skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.

De goda vännerna från de första folkskolläraråren i  Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig  norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna  möttes i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som konstituerar en Sommestad. Kan vi konstatera idag.

Med min mor har jag ett positivt avslutningsminne. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta. När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

 

Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. I sin sista bok går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och  kristna. Dåligt värre, med vanliga arkeologiska forskningsmått mätt är bibliska fynd sällsynta . 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottning Saba och Salomos rike – forskningen har inga fynd som stöder det existerat. Det förvånar mig att religiöst folk verkar var helt oberörda av sådant. Jag menar att Bibelns centrala dramaturgi borde sjunka ihop. Det verkar vara den ädla militära” visdomen som gäller: ”Om kartan avviker från terrängen så gäller kartan.”

Jag var länge på mental krigsfot.  Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjegatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog nog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har som företagsledare i dataspelsvärlden skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Mina söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen. Som pappa.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Tanken att det kunde varit meningen slog mig först någon dag när jag närmade mig de sextio. Det är väl mitt svek i familjen.  I denna fråga har jag två kommentarer.

  1. Förunderligt att man kan ha så fina ”elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
  2.  Jag har nog haft vissa egna idéer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två globala social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill tänka på mera och sen skriva om.

 

 

Vad säger man?

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år. Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

Mitt Uppsala

Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.