Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra. Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet ”kränkt”.
En autoimmunitet mot den egna uppväxtmiljön blir ofta en svårlöst ekvation.
I den andra vågskålen får jag lägga min beundran inför mina föräldrars effektiva fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.
Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av ”De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse vid läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.
Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var i full sving med en karriär som kristen trubadur/pop-artist när han plötsligt dog i cancer 21 års ålder. Denna katastrof hade naturligtvis en påverkan på familjen som inte kan överskattas. Min egen kontakt med Staffan var av skäl som jag inte har kunnat utreda, mycket tunn. Vid middagstalens hommage till den förlorade perfekte sonen kunde jag känna att en tomhet sänkte sig över mig.
———–
Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.
Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.
De goda vännerna från de första folkskolläraråren i Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna möttes i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som konstituerar en Sommestad. Kan vi konstatera idag.
Med min mor har jag ett positivt avslutningsminne. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta. När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav mig ett förnöjt ögonkast.
Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.
Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. I sin sista bok går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och kristna. Dåligt värre, med vanliga arkeologiska forskningsmått mätt är bibliska fynd sällsynta . 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottning Saba och Salomos rike – forskningen har inga fynd som stöder det existerat. Det förvånar mig att religiöst folk verkar var helt oberörda av sådant. Jag menar att Bibelns centrala dramaturgi borde sjunka ihop. Det verkar vara den ädla militära” visdomen som gäller: ”Om kartan avviker från terrängen så gäller kartan.”
Jag var länge på mental krigsfot. Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjegatan gav oss tre syskon ett betydande arv.
Jag skickade en del till mina söner och med resten som skyddsvall har jag kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor
Mina barn tog nog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har som företagsledare i dataspelsvärlden skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Mina söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen. Som pappa.
Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Tanken att det kunde varit meningen slog mig först någon dag när jag närmade mig de sextio. Det är väl mitt svek i familjen. I denna fråga har jag två kommentarer.
- Förunderligt att man kan ha så fina ”elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
- Jag har nog haft vissa egna idéer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två globala social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av densamma i datorer.)
Jag har planer på vad jag vill tänka på mera och sen skriva om.
