Du kan ingenting ta med dig dit du går!

 

“Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Det var en projektil ämnad för mig. Scenen är den att vi har en konferens för min del av klanen Sommestad,dvs  tre pojkar med familjer. Jag hade beslutat att tala. Innan landgången för deras vidare resa drogs in.  Jag hade dukat upp i sammanträdesrummet med diabilder, kalendrar,  julkort, skolbetyg, etc.

“Det funkar nog nästan aldrig. Ingen har tid. Dagen efter begravningen åker det antagligen ner i pappersinsamlingen.

Skarptunga missar sällan en möjlighet till logisk eller filosofisk attack.

(Jaha minsann! Tack för tipset.)  Jag visste om deras motvilja. För ett par år sedan tog jag initiativ till en kusinträff på Halmstad slott hos min syster Lena, en krets på tio kusiner. Även kusiners barn och familjer inbjöds. Ingen av mina tre söner var intresserad. Jag kunde till och med ana en viss ilska. Kanske de har snöat in på alla skilsmässor tänkte jag då.

Inte ens gamla egna skolbetyg ville de ta hand om. Nu kunde det bli svårt att manövrera.

“En del här verkar ju vara kompletta manuskript. Du kanske borde digitalisera texterna?”

Broder Skarptunga backar lite från sin drastiska attityd.

Redan gjort i början av nittiotalet” kunde jag svara. Kändes som överskruv nu. Det där var en tid då jag satt i dator-krypinet bakom en pelare i Orminge, medan mina två yngsta hade sin brådaste tid som tonåringar.

Jag förklarar min strategi att spara ungefär tio procent av trivia, som kvitton, räkningar, deklarationer. Jag har införskaffat en värsting till dia-skanner som har väntat på mig i två år.

Barnen frågar om var och när för diverse och jag klarar inte av att svara. Jag måste utbe mig l om att få återkomma.

Jag blev ganska nöjd med mötet. Jag ska ta mig an det skrivet och tänk och inte lämna några flyttkartonger.

 

Summering  GS  f.1947

Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet “kränkt”.  Jag ser uppenbara kollisioner mellan klassklättringens nödvändiga verktyg och min “drop out”.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av “De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse med läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var på full  gång med en karriär som kristen trubadur /pop-artist när han plötsligt dog i cancer.

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det  skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.

De goda vännerna från de första folkskolläraråren i  Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig  norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna  möttes så att säga i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som är Sommestad. Kan vi konstatera idag.

Min mor har jag ett positivt avslutnings minne med. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta.När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

 

Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. Han går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och  kristna. Dåligt värre.. 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottninng Saba och Davids rike – inget fynd stöder det. Påhitt! Vad fan är detta, varför får detta fortsätta…

Jag var länge på mental krigsfot-. Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjeatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med  resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Fäder och söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Det är väl mitt brott.  I denna fråga har jag två kommentarer.

  1. Förunderligt att man kan ha så fina “elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
  2.  Jag har nog haft vissa egna ideer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill  skriva om.