Sommestad. Är det något virtuellt? Eller Trägårdhskt?

1.

Det sommestadska varumärket har växt till sig. Det är snart dags att fira 50 år.

Sommestad skapades under flytt till Uppsala’s Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Diös skapade. Lägenheterna hade öppen spis, vilken densamme Diös alltid personligen slutjusterade i varje lägenhet.

Börjegatan 7

Börjegatan 7. Lägenheten låg halvvägs upp i bildens skugga..

I Diös’ kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar Den Glade, (fallen efter plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås) och hans maka Evy Skarpa-Viljan från Husqvarna.

Alvar hade med viss möda lyckats hänga kvar med sin lägenhetsbokning i BRF Dagmar. Spara pengar kunde de nog. Smålännings-kompetens ska man ta på allvar.

I huset skulle annars ovan oss komma att bo neurologprofessorn Bohm, som inte tålde buller, åldrige Biskop Cullberg Västerås högst upp till höger, far till två välkända bröder inom psykiatrin, mitt emot Herr Didner, innehavaren av en exklusiv modebutik, två över oss Fricks, författare och akademiker, osv,

Snett under oss i en tvåa bodde en tid en gladlynt ung man med yvigt blont lockigt hår. Jag tror att han brukade synas i en vit Volvo P1800. Han skojade ofta med grannar och brukade visa att han köpte oxfilé till sin lilla sällskapshund i Konsum tvärs över Fredsgatan. Alvar Den Glade döpte honom förnöjt till ”JS”, eftersom det kryptiskt stod J.S. på dörren. Ja man förstod väl kanske att han förmodligen var kopplad till Korsnäs storfinans och pengar.

Alltså, Jan Stenbeck, kapitalist och svensk samhällsomdanare i världsklass.

 

Lärarbostaden i Börje

Lärarbostaden i Börje

2.

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 hade närmat sig, stegade en upprörd Alvar Den Glade in i den gula lärarbostaden, 7 km från infarten till Uppsala. Evy försökte likt en vasstungad Sherlock Holmes dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men på en annan dörr i trappuppgången än vår stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas! Borta var bakdantet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den rejäla dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en lista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var egentligen ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

3.

Sommestad har onekligen haft framgångar som varumärke.

Först ut var en advokaten Mats som utvecklade välfärdsstrategierna för idrottsstärnor.( Kusin Mats tog namnet efter benägen förfrågan.)
En professor blev det, med modern genusinriktning. En stycken var möjligen besvärande skralt för att vara i den uppsalakoordinaten. Liten till växten, men naggande god. Carl Tham lanserade Lena och Bo som ett nytt myrdalspar. Alltnog, Lena S. har varit verksam. (”Man måste vara VERKSAM” sa min förste svärfar från F16. Jag tror att han menade att det skulle vara både idoghet och effekt.) Lena gick vidare som energtiminister, ideolog för vänstersocialdemokrater och är nu landshövding. Professorsfamiljen har skickat två söner till engelska högskolor, den ene till Trinity College i Cambridge. Dessa begåvade unga män är dock inte Sommestad utan ”Malmberg”.

Eva, operalibrettist m(mycket)m finns i södra Sverige och ännu mer i Damark.

Emma, danskt barn, och genetiskt halvsyskon med uppsalabarnen, har pappans namn Holten. Hon har den sista tiden turnerat jorden runt och berättat om sitt alternativa koncept för att möta kränkande pornografi i det demokratiserade informationssamhället.

En av mina söner har disputerat på KTH och ansvarar nu för ett laboratorium i Linköping där man bl.a. simulerar datakrigföring.

En annan basar för en programmerngsstudio i Stockholm som sköter dataspelssuccén ”Candy Crush Saga”. Sedan en tid har det varit världens mest spelade spel på mobiltelefon.

Och så är det alla vi andra som kanske gjort väl så viktiga saker utan att vara kändisar.

4.

En utvikning: Min finska hustru Orvokki har en kusin som var enda barnet i sin familj. När hon fick sitt andra barnbarn berättade hon detta för den kusinen. ”Jo, jaa. Jag har trettiotvå.”!! — På ett kusinmöte nyligen i mittersta Finland hade han med sig sina barn- och barnbarnsdata på släktforskningsblanketter. Så hans tal blev inte besvärande långt.
(En cool laestadiankille med husvagn och välbehållen fru. ”Det är klart att det är trevligt, men numera känns det allra bäst när man ser baklyktorna på bilen”, sa han. Då hade han med god fart passerat sextio banbarn!

Uppsala – Två sidor av en å. Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år. Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

Mekanisering och lutningskoefficient.

2015-04-15 12.23.41

 

”Jordbruket började mekaniseras i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Drivkrafterna var en ökad befolkning och att kunna överföra arbetskraft till den framväxande industrin.”

Jo-män. = Elektrifiering, som utvecklades oväntat snabbt i Sverige.

= Maskiner. Och traktorer. I Sverige är den bensindrivna lilla ”Grållen” magisk i åminnelse. Ingenjör Ferguson från Irland utvecklade tekniken att hänga redskap hydrualiskt efter traktorn i stället för att släpa dem. En möjlig kandidat för ett ingenjörsnobelpris avseende jordbruk i tjugonde århundradet.Ferguson/Grålle

I Grekland ser man inte så mycket traktorer, men desto fler av dessa pickups, Breda mellanting mellan personbil och lastbil. När jag ser dem tänker jag att inte ska man väl köra cementsäckar, sten eller matjord med dessa finlackerade cowboy-fordon från Chevrolet, Toyota eller Mitsubishi!?

Men det är just vad man gör. I Grekland är plan mark sällsynt i många landsändar, Specialiserade jordbruksredskap som glider fram över plana vidder är omöjligt att tänka sig. Man räknar sig nog inte i hektar utan i olivträd.

Ofta ligger byarna åtskilliga hundra meter över havets nivå. Antingen för att de är gamla och man då ville komma ur vägen för bysantiners, venetianares och turkars ständiga krigande.. Eller kanske skälet är att man är lika förtjust i fantastiska utsikter som turisterna.

Men allt ska upp! Varenda säck cement, varenda byggnadssten och all konsumtion som en modern tillvaro kräver.

Den mörbultade men virila Chevrolet-pickupen från den amerikanska prärien har ett andra hem här. Det tjugonde århundradets mekanisering i Medelhavets bergstrakter.

Flenare och andra

Flen - bakre rad, Börje - främre

! Flen – bakre rad och mitten. Börje – främre yttrar

Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.

1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.

 

Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe. Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som delade sommarstuga och mycket annat med en ”tant Ninni”.

Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.

Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.

Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas lärarseminarium. (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.

Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala. Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.

Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner. Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga en fin lärarbostad. Så kunde man med dess hjälp locka över det duktiga lärarparet från grannsocknen.

Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla. Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.

Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal? Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.

I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.

På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.

Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.

Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.

Och Flen??

Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!

Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.

Märkte jag kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?

Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?

Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista ”Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.

Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.

På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar

 

tmp_27994708386660

1) Se här dina fina barnbarn

2) Stort tack för pengarna! Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar jag.)

Montesquieu – Mais non!

I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id'e

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e

stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.

Så, hur svänger det om svenska checks and balances?

Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.

Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.

Hur är det då?

Tredje statsmakten (uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.

Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.

Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.

I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters ”Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.

Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.

(”Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).

m3

Om tanken finns

DSC_0245

Jag är tillräckligt gammal för att ha haft Ingemar Hedenius som ateistisk befriande läsning i tonåren. “Vad har den teologiska fakulteten på universitetet att göra” var det ”j’accuse” som Hedenius utslungade mot sitt 1950-tal.

Förmodligen har varje generation haft liknande ateistiska frälsarkransar för intellektuell räddning.

Vad har religionen gjort människor för gott? Antagligen inget.” Mötte det nyligen i en verandakonversation. Rätt så, befogat. I dagens nyhetsflöde kan man hämta upp att muslimska politiker i Irak lagstiftar om att nioåriga flickor kan giftas bort. Det går säkert att hitta motsvarande absurditeter från tok-kristna i västerlandet.

Änddock, filosofen Hedenius hade lika lite som någon annan nyckeln till universums utsida.

Kristendomens bibel bygger på evangelister som inte hade förstahandsuppgifter om en eventuell historisk Jesus. Och den bygger sen ännu mer på Paulus frihjulande tankebygge.

Allt byggt på judendomens skröna, som roterar kring en gloriös judisk stormaktsperiod med kungar David och Salomo. Vilken densamma ter sig mycket osannolik för historiker och arkeologer.

De regerande världs-religionerna är i mycket ett anekdotiskt myller som måste behandlas med strykjärnet för att bli filosofiskt användbart. Men ändå..

Se och begrunda vilken succé i den civilisatoriska utvecklingens historia som denna filosofiska rappakalja har haft!

Se på påvestolen i Rom som har befolkats av många skurkar, men som alltid
har rest sig på nio. Genom snart 2000 år har den utvecklat ett internationellt ledarskap som byggt på ideella principer. Dess klosterväsen är en imponerande överbryggning mellan antikens vetenskap och den nya tiden. I de protestantiska länderna skapades med tiden en mäktig hybrid mellan statsförvaltning och själavård. Ska man tro Max Weber var det rena raketmotorn för utveckling.

Se på yrkesvalet i det gamla Sverige. Att bli präst var förmodligen det enda alternativet för de som ville ägna sig åt tänkande verksamhet.

Se på Lars Levi Laestadius, som skickades upp till Karesuando av Härnösandsbiskopen med uppdraget att pacificera en svårstyrd provins i norr. Han lämnade efter sig en frikyrka som som är ökänd för sitt bigotteri, men själv var han en frifräsare som forskade i botanik på akademisk nivå och tilldelades hederslegionen för deltagande i ett franskt forskningsprojektet till Nordkalotten. Han hade gardiner i fönstren på prästgården och rökte pipa som en borstbindare. En sådan man hade nog inte godkänts i någon av de 17 sekter som i dag vårdar hans varumärke.

Se på katolska munkar som under många hundra år arbetade med att förutsäga påskens inträffande, denna svårartade teologiska konfliktkälla. Påsken hamnade till slut rätt. (Det tog extra tid i Sverige som värjde dig mot djävulens påfund kommande från Rom). Almanacksforskningen hade en astronomisk spinoff och bidrog till att den astronomiska vetenskapen inte stod totalt stilla mellan Ptolemaios och Kopernicus.

DSC_0163

Se på Anders Chydenius som var kyrkoherde i den avlägsna finska socknen Sotkamo, men också nationalekonom och inspiratör till 1809 års radikala svenska lagstiftning om tryckfrihet och offentlighetsprincipen.

Filosofens intresse för att finna dörren ut till universums baksida möts av de flesta med ett defensivt ointresse. Men trots all beklagansvärd antiintellektualism i världen, sker det en ständig ackumulation av utvecklande tänk i form skrivande och bibliotek. Omsorgen om böcker och bibliotek är fundamental för intellektuell utveckling. Och webben är en infernalisk version 2.0 av biblioteksväsendet.

Bra och dålig teori skiftar, men pusslets bitar måste vi vårda.

Den irländske munken står i klosterbiblioteket och kopierar böcker och försöker finna metoden för att kalenderplacera påsken för all framtid. Jag tänker mig att ett grått dagsljus silar in över hans gärning.

Lätt är det inte. Samhällsvetenskapen blev aldrig exakt och fysiken har landat i att universum är ett knappnålshuvud som har exploderat.

Tillvaron är oklar. Ingen kupé i hjärnan erbjuder medfödd insikt. Den villkorade kunskapen påminner om det grå ljuset före soluppgången. Min vän munken lägger pussel i Aristoteles’ låda. Idag kanske vi tänker Karl Popper eller Hegel.

Ingemar Hedenius hade valt den anglosachsiska analytiska filosofin. Som trots allt inte är mer än några böcker i hyllan bland många andra.

Men Ingemars harmsna fråga om teologer och akademin har fått ett överraskande svar: Man märker att teologisk forskning numera ofta är objektiv och icke-konfessionell – idag kan du forska om det gudomliga och vara ateist eller något annat. Mänskliga institutioner är smartare än människan.

Koroni

tmp_IMG_358940262496391414377863”Koroni is one of the prettiest towns of the Peloponese. It is reminiscent of some of the islands, with its whitewashed houses set round a small port rising up to a low hill behind, on which perches the castle. It has that sleepy air of everyone waiting for the daily ferry to arrive, when they will all suddenly burst into frenetic action. Except in Koroni, the ferry never comes.”

Andrew Bostock har skrivit en utmärkt reseguide för Peloponesos. Kanske han alluderar på Lawrence Durrels orient- och medelhavsromantiska Alexandriakvartetten, i vilken författaren går ned till postbåten varje måndag får att se om det kommit något brev från Alexandria.

Attityder till utomsocknes verklighet varierar över många skalor. Den infyttade svensken berättar sin sanna skröna om de grekiska hantverkarna som alltid kommer en annan vecka och som inte håller med om fördelen med husritningar. Sture Linner å andra sidan berättade i ett sommarpratarprogram om sin vurm för antiken som bland annat tog sig uttryck i att han mitt under brinnande världskrig tillsammans med en kamrat smög upp på ett nazi-bevakat Akropolis i Aten för att göra en akademisk lagerkransning på rätta stället.

Bilden visar min tillfälliga utsikt i Koroni. Ännu i väntan på turistsäsong. Kyrkklockan slår varje halvtimme, som i sympati med min PD-medicinering. Småfågelkvitter och blomsterängsprakt. Bara på marginalen lite ångest för att det grekiska mobilnätskortet snart är tömt i social-medias brunnar. Posten i Grekland lär vara bra, men det mentala avståndet dit är svåröverstigligt.

Tillfälliga utsikter är av större vikt än permanenta.

Jag har en bekant som kunde vara en av kvinnorna i Alexandriakvartetten. Som sökte Medelhavets läkande mystik. Hon fick mina fyra Durrelböcker sist vi sågs.

Ska läsa Sigrid Kahles memoarer. Där finns en koppling till framstående tyska och svenska orientalister. Forskningsinsatser som inte passar in i tesen i Edward Saides kioskvältare om vårt beklagansvärda förakt för Orienten.