Kunde jag tro för några år sen att en trendriktig rörelse-jeanne-d'arc från södra Norrland några år senare skulle vara en polare på nätet? Nej!
Kunde jag tro i höstas att jag skulle känna mig bevekad av konstruktivt sinnelag i Winbergskans veckobrev bland pressmeddelandena från Rosenbad. Nej tror inte...
Däremot tänkte jag väl mig i början av nittiotalet att jag med tiden skulle ha arbete och inkomst. Nämligen var jag under en stor del av nittiotalet säkert förankrad på samhällets nybroviksbotten. Bodde även i vacker glesbygd, där begåvade stockholmare skyddes som pesten under idyllens pastorala yta. Dåliga tider var det verkligen, det goda samhällets djävlar åt oss. Jag minns att det nog började 1991 med att jag fick nobben på en offert till Siemens Elemas utbildningsavdelning. 10 000 kr var för dyrt lät man hälsa. Sen var det flera år då konsultmarknaden dråsade genom alla våningarna, ingen dj-l köpte något överhuvudtaget.
Många akassekort skrev jag. Skyddsnätet maskade ut sig hyggligt och ganska obyråkratiskt, även för en egenföretagare. Hade en underbar sommar då jag körde Securitasbilen i Lindesbergsdistriktet. Undervisade akasse-klienter på datakurser. Jobbade på posten och Citymail i Stockholm, mot all odds, även mina egna måste jag säga. Men samhället ska väl vara utgrundligt.
Jobbade på fönyelseföretag i Sundbyberg och Farsta - det största practical joke jag har upplevt. Etcetera, etcetera. Tills jag plötsligt en dag blev anställd konsult! Jag var uppe på spåret igen i överraskande hygglig fart. Trots mina 50 år och att jag skojade bort alla frågor om vad sökanden gör på fritiden.
Jag vet inte riktigt vad Therese gör, men hon jobbar väl trots allt. Men man måste väl hålla upplevelsen av sitt hemland levande...
Webb-journalistiken är inte stor. Vi är inte fler än att vi skulle kunna rymmas på ett årsmöte i Hofors Folkets hus. Alla andra simmar lugnt. Hörde i söndags reporten/Oslo-korrespondenten Hanna Stjärne prata i Gomorron Världen i många minuter om nye statsministern Stoltenberg i Oslo. Många minuter omständigt om att han var världens vackraste statsminister enligt norska kvinnor. Som man ville ha extra i sängen osv. En minut från slutet tog hon om det där med undersökningar och ändrade till att det var pensionärer som helst röstade på honom.
Det är sånt där vrängande i största allmänhet
som förbryllar mig så oerhört. Vill folk ha choklad och
att man säger till dem att det är ost? Är det journalistikens
stora uppgift?