Många av oss är väl inte så intresserade längre. Av att det officiösa ska skriva oss på näsan vad vi ska tro om tillvaron. Eller att tycka att framtiden är så spännande. Eller Jean-Paul Sartré och alla hans kollegor så oumbärliga. För varför låta nån lura av oss nuet och vår erfarenhetsbaserade kunskap, egentligen.
Många av oss har sett för mycket framtid i syne tror jag nog. Och TV och politiker. Sekulariseringen gräver sig djupare. Samhällsteori kan så småningom te sig som en Minimal Intellectual Disease. En social magisk konst kan faktiskt ersättas av en annan. Himmelrikets boskap drar naturligen vidare när överbetningen är ett faktum.
Men det tyckte väl redan de kloka under antiken. Historiens höstsnö lägger sig på löven. Jag har i veckan förvånat mig över ett antal inlägg på journalisternas "MEDIA-lista". Ett tiotal personer har diskuterat om Olof Palme möjligen en gång var utbildningsminister eller rent av något svårt på eckl... Den ena suddiga dubbelgarderade förmodandet efter det andra har publicerats om basala sakförhållanden i svensk politik på 1960-talet. Plus några kollegor som kommit med mer precisa nutidshistoriska reminders i uppiggande ton.
Lite bax i alla fall tycker jag. Själv skulle jag aldrig komma
på idén att offentligt lufta min okunnighet om t.ex. Per-Albin
Hanssons regering eller något liknande. Och det är sånt
folk som skriver i tidningen och kanske rent av har högskoleutbildning
för det! Bland många andra som är av helt annat slag måste
väl påpekas.