Rousseauianer i taigan
 

Har just lagt den andra artikeln i DN om "den svenska ideologin" av Henrik Berggren och Lars Trägårdh åt sidan, med beundran. Här skrinnar man mellan Toqueville, Rousseau, USA och Sverige på ett upplyftande sätt i sin analys. Tesen är att den svenska ideologin är i Rousseaus anda med extremt oberoende individer, som alldeles tydligt har statsmakten som sin garant. Artikeln rinner ut i en antydan att den svenska statsmaktens bortvittring i ett annorlunda Europa kanske är det som ska bli slutet.

Första tvivlet är naturligtvis: Är vi då ändå inte ganska lika, world-wide, om man tar bort filosofens förstoringsglas? Kanske, möjligen, men bara i någon slags guppande genomsnittlig konvergens.

I DN-artikeln sveper strålkastaren naturligtvis över nybyggarvästern och de amerikanska villasamhällena, alltid rustande för kamp mot den federala eller delstatliga motpolen.

I Sverige finner vi våra statsindividualismens frihetsryttare stående med spinnspöt i norrlandsälvens brusande fåra eller som vedeldande egnahemsägare i bruksorten, där stålverksområdet nu är under omskolning till småföretagarcenter.

I USA är  granngemenskapen nummer ett, i Sverige att Göran Persson blir kvar och att han går att känna igen sig i.

Är det det det handlar om?

Att Widar Andersson har cowboyhatten på.