Muckraking forever
 
 

Gryningsräder är ett ord för dagen i affärspressens bevakning av EU. Kommissionen sätter dit multinationella karteller. Ger väl förtroende, eller hur?

Den småländske bilhandlaren, som fick kontoret utlyft i svarta plastsäckar av kronofogdeassistenterna från Kalmar, vet också vad det är. Han frikändes efter långt om länge helt, men fick livet förstört.

Uppladdningen i kvällspress och hos populistsikt spelande politiker skapar då och då oanad handlingskraft hos skattetjänstemännen. Men juridiken borde kanske helst stanna hos juristerna och polis?

Federala skattepolisens ovanligt omänskliga framfart i USA har varit en stor fråga där. Ta en titt på det för att för en gångs skull njuta av att Sverige inte är värst!
 

Skattmasarnas olycksbröder är journalisterna. Kopplet av asätare, jagande mot journalistpriser eller ingenting är kanske på topp nu. Man behöver inte ta tempen i Sverige, eftersom drevet mot Bill Clinton naglar in pedagogiken.

Men allt är inte Motalaguld. Mona Sahlin, kanske Marjasin och en hel del fler har fått sina liv sorgligt utburna i svarta plastsäckar.

Visst är det bra med extra revisorer, när de ordinarie har dunstat, men man måste som Theodore Roosevelt ställa den grumliga men viktiga frågan om vadan och hur mycket längre varthän.
 

Jag jobbade en gång i en grupp, som anställde en  sekreterare, som hade flytt hals över huvud från Kommunalarbetarförbundet. Anledningen var att hon tyckte att Sigvard Marjasin var så hemsk. Så han kan nog ha haft sina sidor, men detta att faktiskt återinsätta gatlopps- och fredlöshetsinstitutet?
 

För ett par år sedan körde Dagens Nyheter spaden ordentligt i sten när man försökte att sätta dit en professor på Karolinska. Gryningsräden bestod av ett par journalister, som bosatte sig i hans rum ett par veckor för att vända ut och in på alla pärmar.

Det tilltänkta offret var inte särskilt väl valt. Han var uppskattad och känd vida omkring för sin sällsynt anspråkslösa och oegennyttiga stil och för att sitta i labbet nästan jämt.

Något gammal groll från Italien om nobelprisval och några långsökta idéer om handkassors användning vid en konferens i fjärran land var substansen i vad som presenterades på helsidor i landets största dagstidning. Man kan undra om DN vid sunda vätskor värderade eventuella förlorade prenumeranter i den medicinska forskarvärlden lägre än det pissljumma scoopet.

Sån är väl verkligheten i grått genomsnitt. Kanske de verkligt intresserade kan ta sig över till den nya myndigheten för ekonomisk brottslighet, för jobbet ska ju ändå göras.

Så, Mats Hulth, vad ska du göra nu. Jag hade en gång för länge sen en arbetskamrat och sosse som började nästan varje morgonfika med att grymta något irriterat om dig, men det har jag aldrig trott på. Jag tror att det är såna som du och Göran Johansson som landet behöver, så jag hoppas för allas bästa att politiken snart återgår till elementa.  Hur många politiska kontokortsbrott det än begåtts eller hur många för många tjejer presidenter eller kungar tagit in genom bakdörren, så är politikens elementa någon annanstans. Förhoppningsvis.