Håller media på att tappa fotfästet? Just idag har 60-70 procent av USA:s väljare  fortsatt förtroende för Clinton,  som president, som man säger.

Svenska Dagbladets ledarsida har varit ovanligt hetlevrad en tid. Man jagar inte bara Göran Persson och andra ministrar med modern medial blåslampa utan även Carl Bildt lite grann. Moderatledarens envetna sätt att skjuta rakt igenom nyhetsbyråer och journalister med sitt elektroniska nyhetsbrev och själv bestämma sin dagordning, måste naturligtvis till slut leda till något slags utbrott av ursinnet.

Pressen är naturligtvis sin egen blinda fläck. Genom att läsa i den kan man lära sig det mesta om världen, men inte något väsentligt om dess egen ställning.

På den punkten krävs obönhörligen lite eget läsartänkande. Journalister, hur välrenommerade och kloka de än är, är inte att lyssna på. Om de blir ställda mot väggen, har de en bildningsväg och en livsstil att försvara.

För vad blir kvar, när man står där med en armé av mediala blåslampor, om det folkliga  stödet sviktar? Om 66 procent av läsekretsen säger att det räcker, Bill ska ändå sitta kvar?

Plus: Man ska väl inte underskatta den lojalitet inom yrket som kan finnas i riksdagshuset, eller var det nu  är. Det är kanske inte är så självklart att politiker alltid vill ägna så mycket ideellt intresse åt en press, som i sämsta fall inte förefaller att vara till så stor nytta för en utveckling av politiken.

För det är ju på politikernas förtjusning över att agera i tuppfäktningar, som all modern professionaliserad journalistik bygger.

Carl Bildts nyhetsbrev har ju uppenbarligen redan ändrat något. Om man med en så utomordentligt torftig web-lansering kan rubba berget, vad ska då inte finnas runt hörnet?