Jag var inne på följande spår: Det var inte givet att 'medborgarrätt' skulle gälla fullt ut i alla åldrar, eller alternativt var skolan ett kontraktsförhållande? I varje fall vore direkt aktion (jag menade nog någon slags syndikalism) naturligare än SECO.
Och ett viktigt pragmatiskt argument: Det fanns inte rum för fler
överlappande demokratiska församlingar, Fullbokat kunde man väl
se.
Erik Sandevall, ett av skolans främsta läsljus och sedermera informationsteoretiker, drog en annan slutsats och engagerade sig i att bygga upp SECO:s verksamhet.
När tänker tillbaka på mitt ställningstagande, finner jag resonemanget gott och klart. Det som jag då inte hade förstånd om var väl att ta en eller annan referens i den filosofiska historien. Men jag drar ändå idag en annan slutsats.
Intressant samhällsteori, men en dålig samhällelig praktik.
Min förtjusning i det avklarnade resonemanget visade realiter vägen ut till det politiska glasberget. Det kloka hade förstås varit att lösa denna motsättning, men det var ju å andra sidan för mycket begärt. Ingen hjälp erbjöds heller i den riktningen. Själva undervisningen och bildningsvägen odlar ju också en slags tankens grundämnesråhet..
I dagens SvD pucklar Mats Svegfors och hans pojkar på Staffan Burenstam-Linder för att han framhärdar i att tala väl om EU-parlamentet som ett politiskt projekt. Det var därför jag kom att tänka på det.