Är svensk medaljbrist i Nagano ett slut på idrottshistorien ? Nej knappast, men kanske den kan inspirera till ett ärofullt återtåg. Vi exporterar något till Norge som vi kanske kan vara utan? Skönt att lämna tätklungan, precis som ifråga om växelkursnoterad BNP.
Tänk tanken att byta synsätt. Att få lägga en svettluktande nationalism på hyllan som ett par uttjänta sportdojor.
Den roliga idrotten är amatöridrotten. Idrotten i skolor, korpen, barnfotbollen och så vidare. Nationella idrottsstjärnor är trevliga utropstecken, men de borde inte få bli mera.
Att vara barnfotbollsförälder är för mig en stor
del av upplevelsen av grannskapssverige. (Utom i Skarpnäck i
slutet på åttiotalet, där ensam-mamma-tätheten var
så hög att nästan ingen annan förälder än
jag dök upp på träningar och matcher under ett par års
tid.)
Men vid en viss punkt förloras magin och den roliga. Ungdomsidrotten bryter sig plötsligt in i något tristare. När juniortiden närmar sig ökar konkurrensen om de allt färre platserna. Fotbollsspelet blir tråkigare att se på, grabbarna har blivit stora och gör snabba rusningar och slår långa hårda bollar från ena hörnflaggan tvärs över planen till den andra.
Min femtonåring lade av med handboll i Skuru inför det här läsåret. Jag förstår honom. Slit minst tre kvällar i veckan med spelträning och fys. Ett allt mer glädjelöst seriespel där man nu skulle spela en årgång för högt för att det var ont om spelare och för att få hårdare övning. Diskussionen på föräldramötet dominerades av infekterade resonemang om värvningsövergångar (bland 15-16-åringar) och ingrodd kritik bland ungdomarna om huruvida klubben kunde levererera nog mycket av karriärmöjlighet i utbyte mot träningen.
Björn Borgs pappa må ha en annan åsikt. Jag måste
tillstå att det för mig har varit en förträngd mardröm
att ett av mina barn skulle bli framgångsrik idrottare.
