Men hur är det på andra kanten? Finns det några resurser på den borgerliga sidan? Det är grundliggande, det vill säga, hur en borgerlig regering skulle förvalta sitt mandat. Bättre än sist???
Mitt eget förtroende för motkraften fick sig en rejäl törn när jag för ett par år sen bedrev en kampanj för ett "scientific management" vid planering av skiftarbetstider. En sådan trögtänkthet som jag mötte i genomsnitt hade jag inte kunnat tänka mig när jag startade mitt projekt. Ljuspunkterna var oftare inom den fackliga sidan än omvänt. Vid en konferens i ämnet på Berns blev jag avsnäst av högste ansvarige för personalfrågor på SAF med en tirad om att sofistikerade tekniska metoder inom hans område hade man nog prövat och det kunde man inte vänta sig något av.
Att stå där i konferenslokalen i detta hav av ett par hundra bildligt talat ytterst grå byråkrater från arbetsgivarsidan, det var minnesvärt nedslående.
Och när man tänker efter är ju frågan: Kommer det något annat än grå konventionalism från arbetsgivar-Sverige? Må vara att direktörer kan ursäktas med ovana när de uppträder som politiker. Men måste de alltid vara som vingklippta gäss som inte klarar sig utanför staketet?
Och tankesmedjorna på högra sidan av gatan. Gör de nog mycket för att klara den utlovade biffen?
Den som vill ha (blairsk) förändring i landet sitter i saxen.
Klokskap och erfarenhet sitter i mycket hos socialdemokratiska dissidenter,
en omöjlig ekvation för den röstande medborgaren.