Jag ser bara kejsarens nya kläder. Måttligt upphetsande tema. Ett i mitt tycke genomuselt hantverk, eftersom det som framställs är så orealistiskt och osammanhängande. I den delen för det mest tankarna till gammal dålig film, sån där man tänker sig att regissören och producenten träffas på en krog och snabbt skriver ihop manus till nästa på pappersservetten.
Ibland är man glad att man inte är ung längre, på den grunden att man har sina egna åsikter och erfarenheter, sturiga som en stenmur med mossa på. Det är den enda grunden som jag inte saknar ungdom på.
Handlar livet om detta: Om det fantastiska att inte ha upplevt ännu,
om det oerhört svåra att inte förstå sammanhanget?