Det goda livet kan synas vara den goda politikerns dröm om det slutliga allt lagt till rätta, en tanke som få av oss kan svära sig fri från. Alltså antingen 1:a majtågen som till slut tågar in i himlen eller företagsamheten och aktieportföljen, som i varje hem i landets alla hörn gör människan konstant lycklig.
Det är detta svåra med det lyckliga livet som man väl får anta att aristokratin har haft att kämpa med i alla tider. Framgång och lycka varslar fördolt om instundande olycka, gräddtårtan har i sig den onda feens blandning.
Så, vi borde formulera det politiska programmet för variation och förnyelse, en dröm om landet där livet vägrar att lägga sig farligt tillrätta, så där utan vidare.
Ett land med både gräddtårtor och depressioner, med både höstliga regnstormar och tusen och en natt i riksdagens talarstol. Ett nykterhetens helvete på jorden, men med många glada ögonblick av framgångar och belöningar. En bra hängplacering i slutet på första BNP-klungan.
Mina tankar går till Pellefant i Gottlandet, en superb barnbok av Andreasson, en riktig rysare för de goda gåvornas givare. Innan Lakritstrollet har gått ner sig i träsket och fjättrats av tuggummi är Gottlandets framtid verkligen i sockerpirrande ovisshet.
Själv har jag alltid tytt mig till oförbätterlige Kusin
Smällkaramell, som när slutet tycks nära i det barrikaderade
polkagrishuset missförstår viskandet av hemliga meddelanden
och undslipper sig: "Eeh, alltså jag trodde det var en sällskapslek..".