Av gårdar med mantal har det blivit förortsvillor.
Tryggheten är inte utan biverkningar på människan. Personligheten slaggar normalt igen i takt med inrutningen av det perfekta och socialt stömlinjeformade livet. Staketet vänds utåt, inte bara i hemmiljön utan även i arbetet. Mot dem som är på resande fot, mot allt utanför staketet. Alla synsätt är inte comme il faut på kafferasten på kontoren. Alla livskurvor och villaamorteringsplaner söker där helst en lika lutning.
Det gäller naturligtvis livspartner, arbete, bostad,
bil och sommarnöje. Åsikter. Allt kan diskuteras
med trygghetsmissbruket som konferenstema. Psykiatern och psykofarmaka
ersätter socialarbetaren, när pretentionerna nått den högre
nivån. Trygghetsmissbruket känner inga gränser.
I det här samhället har vi nått nivån där
militärer mest tycks intressera sig för "vi-flytt-int" och kyrkans
präster i vederbörliga statliga övervakningsorganisationer
gör sig kända för för att få till sämsta
psykosociala miljö. En och annan har börjat viska om att det
goda är det bästas fiende och ett gift även för underklassen.
(Åjo, jag har en rejäl bunt akasse-kort i skrivbordslådan.
Försök att klara den här växeln också käre
läsare...)
Man väljer. Inte så mycket i valet den 20:e, utan på
andra sätt. Väljer att sitta på den egna villans altan
i 50 år och att vara nöjd innerst inne. Trogen hustru vid
sidan, som vid begravningen försäkrar att inget omöjligen
kunde varit bättre.
Nej, det där är inte mina lekkamrater. Tvånget till trygghet är inget jag vill förstå, men det är ju högsta politiska mode sen cirka femtio år. De flesta politiker formligen kräks upp evangeliet om det egna landets stats speciella mission för tryggheten. En smått tragisk överideologi, för i verkligheten sysslar vi ju med helt andra saker ganska mycket.
Och det är verkligen inte så enkelt att människor med hjärtat politiskt till höger skulle vara intressantare individualister än andra. Nej, det är igenslammat rakt över. Vem märker något idé-mässigt eller kulturellt intressant, som emanerar från näringslivets nomenklatura?
Skolan är kanske en liten ljuspunkt just nu. Den vanlige läraren, ett veritabelt underverk av inåtvänt trygghetsmissbrukande och stationäritet, kanske kan försvinna ut genom evolutionens bakdörr. Skolans kris har varit tillräckligt svår för att en allmän sjukdomsinsikt ska pressas fram. Gärna en skatteväxling i politiken, men först en kunskapsväxling i skolan! Från barn-till-lärare- och föräldramöteshoristonten (mina barn och styvbarn spänner från 1965 till 1984) tycker jag mig se något hända. Man tar lärdom på allvar för första gången efter 1948?
Inrätta en kommission för att gå till botten med trygghetsmissbruket!
Kartlägg dem som tagit kommission på tryggheten!