Vi är nog i ett skede då vi försöker hämta oss från den vänsterintellektuella flodvågen från "1968". Mycket att vara tacksam för där, men också en ont arv av dåligt politiskt omdöme. Idag så uppenbart att det blir i det närmaste tabubelagt.
Den vänsterintellektuella och akademiska retoriken är också i fara tror jag. De ständiga överskruvarna med flerstaviga ord om demokrati, samhällelig och allt var det är, har till slut förlorat sin magi. Idag gäller det att en bondskt sinnad riksdagsman eller medborgare står emot och håller på sin uppfattning. (Vilket kanske inte alltid är det bästa...)
Basen för en vänsterintellektuell har naturligtvis varit massmedia och förlagens intresse. Men publiken kan svika, man kan bli mer säker på sin egen världsbild. Utveckla samma egensinniga självförtroende som man nog hade i arbetarrörelsen mot den ekonomiska makten för ett hundra år sedan.
Allt medan de gamla 1968-käftarna och deras yngre inskolade efterföljare glappar allt ensammare på den intellektuella arenans operabar.
Det finns mycket att fira (jubileum) för år 2000.