Förr jobbade jag alltid fram till två på morgonen, därför tar jag det lugnt nu, säger hon. Om man ifrågasätter detta kontrar hon med att hon alltid kan organisera vad som behövs, skaffa sig försörjning. Hon kan beskriva alla detaljfaser i glastnostistiken. Tog vara på möjligheterna - var till exempel med och startade ett privat universitet i sin republikhuvudstad som extraknäck. Konstintresse. Har konst från sitt land nära Kina, som hon kånkat med sig runt några världsdelar.
Från byn nära Sinkiang till Stockholms Söder. Spannet är både stort och litet. Men vad som framträder är i mycket en det jämlika lyckorikets tyranni. Egalitarismen smeker och plågar. Ibland längtansfullt tal om den fina basstandarden på allt, men ofta bitterhet. Löneskillnader som endast var symboliska, avancemangsmöjligheter som alltid var eliminerade. Ingen ambitiös, studerad person kunde nöja sig. Alla måste alltid göra något extra, något kvarts- eller åttondelskriminellt. Eller smyga med att ha två jobb. Ryssarna har det i ryggmärgen och kan inte lägga av med det, fast de kanske borde.
Entreprenörsandan tycks på sätt och vis ha varit förkrossande. Griniga öststatsforskare från Uppsala borde ha stekt fläsket av sig, om de hade kommit i närheten.
Hoppet för Ryssland finns nog, det anti-individualistiska förtrycket
har antagligen bäddat för en historiskt nödvändig
landhöjning ur jämlikheten. Ilskan över bedrägeriet,
à la Stig-Björn Ljunggren, Widar Andersson, m.fl. kanske är
en djupare sak over there.