Kulturen, bör liksom offentliga sektorn krympas till något mer realistiskt. Och det är redan effektuerat. Populärmusiken är ett exempel. Internet kommer när det mognat ut att bli ett annat. Ingen mår särskilt bra av att vara förmer än någon annan, om det sker på nomenklaturella grunder.
Jag må vara förskräckligt udda, men jag tycker i alla fall att en övervägande del av det som har kulturell kvalitetsmärkning, är förskräckligt ointressant. Jag sover inte alls dåligt för att jag inte hinner läsa det som recenseras på tidningarnas kultursidor. Jag fungerar därmed som kanske 95 % av befolkningen, trots att min bakgrund och utbildning borde ha förhindrat det.
Människor har rätt till sin egen smak och sitt eget förstånd. Mitt förstånd säger mig att nittonhundratalets bildkonst som visas på det nya moderna museet inte gör mig särskilt glad. Ett stort djävla misslyckande kan man få för sig.
De flesta moderna namnkunniga poeter använder språket som om det vore en hushållsvisp. Och det kryllar av metaforer från naturromantik och gud vet vad. Förmätet att säga det, men man måste ju till slut ge sin syn på kejsarens kläder. Jag tror inte att jag är en så stor stjärna själv, men jag blir upprörd över bristen på verklighetskontakt. Varför vill man inte berätta något om det verkliga livet? Boyes bristande naturknoppar måste ju ha varit omoderna redan när de kom till?
Och alla förväntningar man skapar hos den konstnärliga eliten. De blir så besvikna och griniga.
Huvudprincipen är ju att det som är bra, det hittar man själv.
10X,y plus lite Konserthuset. Video eller biograf eller egen akvarellkurs.
Egen konstnärsbana eller vanekulturell oreflekterad skockmentalitet.
Allt går väl, men ta det lite lugnt med det kulturella frälsningsarbetet
skulle jag säga om en politiker ringde och frågade.