Att göra det med kvinnor är inget fel, det kan vara minst lika belönande som annat.
Att coacha kvinnor alltså, det fångar mitt intresse. Vilken insikt behöver man för att kunna göra resan mellan man och kvinna? Vad kan vara kopplingen eller konflikten i biologiskt styrd impuls och medvetet tänkande? Vad kan man lära ut, med betoning på man?
I konsten och kanske i föreställningar under ytan kan kvinnan vara något hopplöst oöverkomligt stort - det ultimata kontrollrummet för manipulering - till det goda livet, eller till något annat. Somliga feminister odlar gärna den myten om det bottenlösa kvinnliga tänket. Och i verkligheten hos din samtalspartner kanske det bara finns en glad och enkel friskhet. En angenäm dos andra erfarenheter och tycka-om-beteenden.
Förutom att vara öppnen, positiv, nyfiken, samt en bekymmersamt potentiell förälskelse, kan ju din kvinna (i upprätt läge) vara ett fantastiskt ämne för utveckling av förmåga. Som fotbollstränare skulle du naturligtvis se både till det som redan fungerar och till det som kan utvecklas. Se hur hon kan ta sig fram dels på charm och traditionellt kvinnliga egenskaper, dels vad hon kan förmås att utveckla mer i spelet. Det är förvånande att företag inte tänker mer på det viset, så fixerade vid "unga och formbara för företaget" som deras rekryterare brukar vara.
När det är som bäst i ett mentorskap över könsgränsen är det som pojkfotboll i de lägre åldrarna, det vill säga snabba framsteg, långsamt och tydligt spel, nymornad stolthet och entusiasm. Jag kanske är lite ovanlig, men jag tycker tränarrollen är så mycket mer givande än att springa nere på planen och vara benknäckare hos de stora grabbarna som spelar sex dar i veckan. Så mycket roligare att skapa helt nya taktiker än att bara springa inom konventionernas kritlinjer.
Och naturligtvis, byt ut den berömda karriärbastun mot en trevlig lunchrestaurang!
Visst, tävlingsinstinkten måste finnas hos henne och hon
måste ha anlag. Visst vill man landa i ett litet mästerskap.
Att ha lite äkta framgångsglädje att dela på.