Visst. Det är bara att välja. Å ena sidan vara Sandemose på gränsen till paranoia. Eller å andra sidan omtanke och socialitet som alltid slutar med att det godhjärtade gnuggar korruptionen med ryggen.
Men nu är det faktiskt inte bara att välja. Man väljer inte om ens egen envishet och hänsynslöshet är ett uttryck för begåvning eller något annat. Å andra sidan väljer man inte originalitet om man inte förmår den.
De passerar i revy i min inre blick. Några Sandemose-kandidater och en aldrig slutande defilering av den andra sorten.
I just mitt sätt att värdera, förstås. Och att välja bort socialiteten har naturligtvis dessutom sina mörka sidor.
Alltså gör man så länge man har förståndet
i behåll både-och. På något vis. Spänningen
finns där.