Det finns en poäng i den kristna himmelsteologin som är
väl dold bakom dess stora brister. Livet i det kristna Därbortom
torde inte kunna bli till något större nöje, berövade
våra kroppsliga identiteter som vi väl får anta att det
blir. För det är väl inte den islamiska mer opuritanska
regimen som kommer att gälla?
Vad jag vill säga är att det finns en poäng i att lyckas med saligheten. Med ett jordiskt alternativ.
Det finns ett uppdrag som vi har. Medvetandets inre utmaning till att måla tavlan för vårt liv och vår tid. Vi föds med en drift att fylla vår hunger på kunskap och upplevelser, för att sedan kunna nå fram till en egen tidsbefriad och tillfredsställande vision av livet.
En äkta och icke-kollektiv salighet är det. En utomordentlighet som i bästa fall kan existera samtidigt med tidens skumpande gång.
Det är en målning med ett livs förberedelse, vårt
eget mästerverk. Den är den dag då dina medmänniskor
är bilder som lever, inte bara när du ser dem, utan ständigt.
En dag då åstundan, vanor, skönheter, glädjeämnen
och tillfredsställelser lyser upp i ett tidsbefriat mönster.