Kom och tänka på ett återberättat samtal som jag hörde för mycket länge sen om huruledes man gjorde film för ännu mycket längre sen: Direktören och regissören, de möts på restaurangen. Några snabba beslut som klarar ut allt och intrigen skrivs ned på servetten.
Kan de höra hemma någon annanstans, dessa tagningar? Denne William S. med extrema stumfilmsögon. Denna kärleksmöteslogistik, som verkar vara från en romanskrivande fransk baronessas patentansökningar?
Det finns ju såpor att se hemma som nog bättre dramatiserar livet. Även om det naturligtvis alltid är en uppfräschande idé att hämta sin älskade med en roddbåt.
Och Shakespeare? Hans furiösa holmgång med semantiken? Ja,
stora varumärken klarar sig väl alltid. Och får dessutom
vara med om mycket.