Jag säger inget om vems felet är. Vist nog.
---
Det är dock nu detta som är så tillfredsställande. Att äga sitt ord och samtidigt ha det tillgängligt. Inte minst för sig själv.
Jag har en notering om Arthur Lundkvists memoarer för länge sen:
[1981]
Vid läsning av Arthur Lundkvists självbiografi förstärks min uppmärksamhet på bildningsbanornas splittring (de litterära är en förhärdad svulst inom humanismen..). Vidare, AL tycks aldrig ha reflekterat över att söka läsarkontakten som ett relevansmått.
Således måste missionen vara att ta vara på sitt perspektiv och sin bakgrund och att styra från en alltför stark påverkan av konventionell litterär visdom.
Visst. Visst är det jag, tycker jag.
Men så in i h-e skönt att köra sitt eget race också. Således, jag tar tillbaka till 50 %. Jag vill gärna hedra Lundkvists hänsynslösa självförtroende. Som man säger på engelsk.
Och internet. Som ger fler än några få möjlighet att uttrycka sin hänsynslöshet.
På tal om lång tid och sin ungdom. Ibland när jag skummar igenom andra amatörförfattares poesi på nätet ringer det en liten klocka om språk och poesi. Jag minns. Jag känner igen det lite vilsna fingrandet på orden. En alltför konkret tro att de kan vara till hjälp, tagna direkt från hyllan. Att de kan vändas och vridas på lite hursomhelst och spikas fast och så skall något simsalabim hända.
Kanske en tro som utvecklats till en verklig vetenskap av de professionella i de stora laboratorierna?
---
Oförbätterlig!