Man kan undra vad det är för märklig switch vi slår på när vi frågar oss: Är detta vackert?
Grand Canyon är vackert. I Brösarp är det vackert.
Antonioni visade i Den röda öknen att stora rostiga industriområden är vackra och han har banne mig en poäng där. En lång rörledning i förfall, som går ut till en pumpstation i en sjö utanför Gustavsberg, fick mig att tänka på Antonioni.
Visst kan man älska det sotade och rostiga, känna frändskap med spillet från arbete och fantastiska industribyggnader. Älska i det. Känslornas kolorit har egentligen inget emot vyn av oljeriggar mot horisonten.
Industrin kan ha det där mänskligt ödesmättade,
som naturen ibland saknar. Vi behöver ett litet förhållande
till depression i vår skönhetsupplevelse.