Jag har praktiserat att alltid vara mycket misstänksam, inte bara mot barnet utan även mot andra vuxna. Och kanske helst mot mig själv också. Det finns så mycket tok i vuxenvärlden som man också ska stödja barnet mot.
Man kan vara maniskt misstänksam mot att det första beskedet man får av tonåringen är rätt, samtidigt som man visar omtanke och inkännande. Det fungerar anser jag.
Det är så mycket praktiskt man måste. Ständigt tänka på hur man ska undanröja frestelser och tokigheter, ständigt samtala med tonåringen om vad som händer och hur man ska undvika det farliga eller olämpliga. Kräva motringning på telefon så att man kan verifiera att de är där de säger att de är. Ständigt hålla koll på spår av rök eller knark.
Hur de ska röra sig för att inte stöta ihop med gäng från grannförorter, ständig propaganda mot alkohol och knark förstås. Men också ständig beredskap på att något kommer att hända ändå. En kväll som man plötsligt kan hamna på sjukhus, polisstation, eller liknande.
Många föräldrar reagerar med att trissa upp förväntningarna på att moralen ska vara hög. "Det är inte jag som ska få förtroende hos barnet, nu är det han som ska göra sig förtjänt av förtroende hos mig", säger en pappa med mörker i blicken på ett föräldramöte.
Jag tror inte på det där med stora moraliska paket. Vad har det för betydelse när man ändå kan få rycka ut och köra hem en redlöst berusad tonåring från en toalett eller snödriva. Varför skulle just tonåringar vara så bra på att hantera det stora moraliska paketet när det inte fungerar ens för vuxna.
Vuxna håller inte sina nyårslöften, klarar inte att hålla ihop sina äktenskap. Det funkar inte med absoluthet med din tonåring heller.
Det finns nog bara ett sätt - att ge sig in i det.