Vardag under internets himmel

Rationalisering med datautveckling kännetecknas av något nytt, nämligen behovet av anpassning till en teknik som  förändras mycket snabbt. Historiska erfarenheter med utvecklingen av ny teknik under krig är väl det som bäst kan leda tanken rätt.

Omloppstiden för datateknik är sedan länge 1-2 år, om man bedömer utifrån de mest kompetitiva affärskritiska tillämpningarna. Dvs efter ett par år är data-hårdvaran inte längre bästa teknik. Efter ett par år är inte applikationsprogramvaran modern. Ett par år efter lanseringen av en världsspridd, kanske marknadsdominerande programvara (eller version av en sådan), är den på väg ut. Leverantören har redan fattat ett beslut att inte längre göra utveckling och aktivt underhåll på den. Man har redan då lagt sina resurser på det som ska vara stort på marknaden om ett eller två år.

Det här får sina konsekvenser. Att organisera utbildningsverksamhet för en viss applicerad modern datorteknik vid högskolor och universitet blir svårare än vanligt. Att anpassa en skola till det bästa och modernaste är troligen ett hopplöst företag.

Ett applikations-exempel:

Jag gjorde i början av nittiotalet några skräddarsydda system för så kallat säljstöd, dvs säljarbetet automatiseras genom att adressregister, kundbesöksplanering och besöksnoteringar, etc läggs in i ett program så att allt är at your fingertips. Konceptet kan sedan utökas i alla möjliga riktningar med t.ex. återkopplingsinformation om tidigare försäljning, marknadsundersökningar, kartor, kreditupplysning, uppringning, inringningsavkänning, mm.

Utmärkta säljstödssystem med det väsentligaste av detta fanns redan omkring 1990 och i Sverige var bl.a. företaget Medea en av pionjärerna.
 
 

Hur utvecklar sig då en sådan automationsprocess i företagen?

Långsamt, för den entusiastiske outhärdligt långsamt. Först nu efter tio år börjar det bli industristandardbetonat. Datatidningarnas recensioner om ‘vad som alla bör ha’, börjar så smått få rimlig bakgrund.

1. Långsamt och trevande beroende på att teknikutvecklingens rullande verklighet tar sin tid för tillräcklig förbättring. Ett persondatornät på åttiotalet, jämfört med ett på nittiotalet är som att jämföra en T-Ford med en modern bil. Entusiasterna kör gärna T-Ford, de ser de principiella fördelarna. Resten väntar.
2. En parallell glidning sker i kostnadsbilden. När jag var med och köpte in PC-er på ett stort företag i mitten av åttiotalet betalade vi över femtiotusen för en IBM PC-XT. Tidigare, på en statlig myndighet var jag med när en Apple LISA köptes för runt 100 000. Idag skulle man garva läppen av sig åt en sådan kvot mellan prestation och pris. (Och dessa inköp var ändå i inskränkt prestandabemärkelse ett mirakulöst språng mot billighet jämfört med stordatorer.)
3. Nytänkande och utbildning av personalen i en organisation tar snarare tio år än noll år. Flera av mina system fastnade på gärsgårn därför att den initiativkraftige beställaren inte i realiteten kunde få systemet accepterat och infört. Om företaget inte kunde skilja sig från sina pappersrutiner och använde ett datorverktyg som en extra halvskeptiskt prövad option, så kunde resultatet bara bli bakslag.

Men T-Forden rullar vidare och gör till slut i alla fall hästen arbetslös. Och på vägen dit ändrar sig hela tiden sanningen om den bästa tekniken. Prognosmakarna faller som käglor i dikena längs T-Fordens väg.

Insikt om datoriseringens villkor finns i branschen. Det finns en värdefull motgångens kunskap hos många prövade eller avsuttna datachefer. Men insikt hos ledarskap och folk i allmänhet motsvaras av verkligheten i punkterna ovan. Och för dem som glatt börjat fingra på tangenterna under de senaste glada åren, är det till synes enklast att förtränga att datorsamhället byggdes av dem som snart pensioneras, av fyrtotalister och av femtiotalister, inte av sådana hypade ungdomar som sedan ett par år viks ut i bladet. Men man behöver väl inte ha så dåligt samvete med den metaforen inpluggad.

Därför denna  kolumn om det icke sensationella.