Vita rockar och garagemakt
 

När jag lämnade in beställningar på datorkörningar på universitetet i slutet på sextiotalet och på Control Data i mitten av sjuttiotalet var det vita rockar som gällde. Man sköt sin kortlåda över inlämningsdisken och fick sitt besked som hos skomakaren: Om en timme, eller kanske i morgon. Beroende på vem man var.
I stanshallen utanför kunde man begrunda och arbeta tillsammans med likasinnade.
Några kronor per CPU-sekund kostade det och en bunt tappade kort kunde vara en smärre olycka.

I maj 1980 köpte vi vår första mikrodator på Energibyrån på Industriverket. Den nye utredningschefen Karl-Axel Edin, som läste kaliforniska elektroniktidingar för att han var intresserad av att bygga orglar, kom med  idén. Han gillade inte att det kostade per sekund, han blev nervös sa han. Ännu viktigare var kanske att det fanns pengar som skulle frysa inne vid innevarande månads slut.

Vi tittade på Commodore Pet på en instrumentfirma i Älvsjö, där man verkade begripa mindre än vi om maskinerna och på Apple på en framåt butik på Rosenlundsgatan på Söder.

Apple-II köptes vanligen med VisiCalc, det första kalkylprogrammet, något som är lika epokgörande som mikrodatorn själv.

Det dröjde ytterligare en kort tid innan jag som lite tillvand stordatormissbrukare förstod vad det var frågan om.
Maskinens kostnad var några månadsräkningar på datacentralen och produktiviteten var skyhögt bättre än hos de obskyra monte-carlo-simuleringsverktyg som vi försökt peta med tidigare i vår futuristiska terminal av pansarplåt.

Vi blev varmare i kläderna och det blev Applarna också. När vi stoppade i 128K tilläggskort för  extra VisiCalc-minne, blev vi tvungna att köra med locket avtaget. Man hade inte fläkt i burkarna på den tiden.
 
 

Den stora kampen

Under åttio- och nittiotalet rasade kampen  mellan vitrockarna vid stordatorerna och Jobs och Wozniaks likasinnade. Lödkolven i garaget och den oskolade men briljanta programmeraren stod mot professionalism och beprövad erfarenhet.
   

Punkt till punkt eller centralisering och  hierarki?

Under åttiotalet stod IBM centraliserings-filosofi mot punkt-till-punkt, kanske främst företrädd av utmanaren Digital.
I IBM:s värld fungerade allt perfekt, men där krävdes också perfekt organisation. Varje liten ändring, varje ny användare, måste bokföras minutiöst någonstans där högt uppe i systemens hierarkier.

Digital hade lösare tyglar. Kommunicerade t.ex. gärna med asynkona modem lite kors och tvärs, hur som helst.
Inget är möjligt utan den stora ordningen sa IBM. Amen sa tusentals datachefer med IBM i pannan. Men konkurrenterna  jobbade alltid oförtrutet. Ingres, databasföretaget funderade på hur man skulle kunna göra distribuerade relationsdatabaser, alltså utan stark hierarkisk kontroll. Datapak-näten, internets förelöpare, byggdes.

Men det fanns verkligen substans i IBM:s imperium. Jag höll en tid på med ett tidigt ringnät för blandad utrustning. Det krånglade jämnt och gav mig jobb varje dag året runt på det stora företaget. Så bytte vi till klassiskt IBM 3274 styrenhetsnät. Kommunikationsnäten började gå som klockor, år ut och år in. Jag ser fortfarande  idag samma burkar på företagen, de har antagligen stått där i femton år utan att skapa en enda ovälkommen servicetimme.

Men stordatorn och IBM föll.
 
 

Marknaden har fel men rätt

IBM har i historien visat en stor följsamhet mot kundernas önskemål inom sitt klassiska område stordatorerna. IBM-maskinerna har varit svårskötta och svårtrimmade jämfört med Digitals VAX-ar, men de har kunnat klara mycket.
Kundens gamla system har tagits om hand genom att gamla operativsystem behölls i virtuell form i nya maskiner, ett system med ask i ask. Kanske finns det sextiotalssystem som går än på det viset? IBM:s hjälpsamhet är kanske en delförklaring till 2000-krisen.

Men på PC-sidan visade man inte det förståndet. IBM visste bäst.

IBM visste inte bäst. När man försökte stänga dörren efter den öppna lanseringen av PC-n i början på åttiotalet börjande en lång vandring mot förlorat herravälde.

IBM:s förtroende på marknaden var oerhört. Via lojala datachefer tvingade man på världen sina egna usla produkter på PC-sidan, som t.ex. DisplayWrite 3, när alternativen var slagkraftiga WordPerfect eller Wang. Man fortsatte att domdera med PS/2-hårdvaran och i OS/2-samarbetet med Microsoft.

Men man gynnade inte PC-kunden. IBM:s OS/2 skulle vara den slutliga lösningen, kunden skulle förstå och ha att därefter sig passa och rätta och slänga ut opassande mjuk- och hårdvaror.

Microsoft har faktiskt tillämpat IBM:s stordatorstrategi på småfolkets världsmarknad Man har tuvhoppat och lirkat, men inte ställt några ultimatum om att gammalt och kärt måste bytas ut. Microsoft har genomfört sin variant av OS/2-projektet till framgång, Svansföringen har inte varit som IBM:s, men i mål är man ju till slut.
 
 

Apple !

är numera en sorglig historia. Apple II-an kom ju ganska fräsch ur garaget och hade naturligtvis drag av första försök över sig. Grafikminnet började vid 15 KB och gick upp till 30 KB och sen fortsatte operativsystemet upp till drygt 40. Man hade väl trott att  32 KB var den yttersta gränsen, precis som Bill Gates senare trodde om 520.

Macintosh var ett kraftprov, men sen har det hänt allt mindre. Apples gloria för  plug-in-enkelhet är på sned. Det har varit en utförsbacke av ofärdiga operativsystemansatser och strategiska samarbeten och just ingenting.
Men de är som SAAB-ägare, de där Apple-fantasterna.

Istället är det Windows-95 och NT (och OS/2, fast det inte har marknad) som fungerar och framförallt förbättras löpande.
 
 
 

Kvalité och beprövad erfarenhet

Det finns en märklig egenskap i datorutvecklingen. Bra stordator- och minidatorsystem har förlorat kampen på oklara grunder. Att PC-folket har dragit in och tagit över, har ofta i viktiga avseenden betytt försämrad  total kvalité och säkerhet.
PC har ofta varit billigare, mer spännande, men sämre, åtminstone till att börja med.

Varför övergavs de utmärkta  minisystemen av Wangs typ på kontoren? Svar: Av kostnadsskäl, men det dröjde länge innan PC-nät blev så bra att man fullt ut återfick kvalité i verksamheten.

Vad innehåller OS/2 och NT?  Svar:  Det  som redan för längre sedan var väl etablerat i stora datorer vad gäller driftssäkerhet. (Plus ett människa-maskingränssnitt, som väl får antas ha varit stordatormänniskans mardröm snarare än dröm).

De vita rockarna kunde möjligen ha haft en annan framtid, om de inte varit så sanslöst malliga och ointresserade.

Men det finns naturligtvis djupare orsaker. Kvalité och beprövad erfarenhet går inte ihop med innovation. Det är därför som den globala, totalt öppna PC-utvecklingen är en så historiskt stor företeelse. Vid varje försök att snöpa ihop systemet till standard och ordning och reda, kommer det upp några entusiaster som sitter och löder vid köksbordet och gör anti-standard som säljer och hotar lugnet. Så har det varit och så kommer det nog att förbli.
 

I samhället

Datorutvecklingen har varit ett världshistoriskt experiment i innovationsentusiasm, decentralisering och man kan nog snart konstatera demokrati. Över den teknikfientlighet och noja om diktatur, som odlats med Orwells 1984 som metafor, kommer historiens dom att bli hård. Hur den kan ha uppstått kommer framtida forskare att häpna över. 1900-talet katastrofala folkförföljelse skedde ju före 1950, inte efter.

Datorfolks relativa utestängdhet från samhällets finare miljöer, som säkert har blivit invand, har säkert haft speciell effekter. Programmerare är i genomsnitt lugna, diskreta personer. En viss tråkighet kan väl finnas, som kanske motsvarar den kastlöshet, som tongivande kultur- och politiksektorer under 35 år av spännande utveckling har bestått datorverksamheten med. Worldwide, får man väl säga. Kulturen är verkligen internationell den med.

Datachefer har liksom personalchefer varit bra att ha i företagen, men inte betrodda att sitta i linjen.

Och mer än personnummer att garva åt och telefonräkningar och adressetiketter har det väl inte varit annars.

Det är väl inget att prata om.