Känns det igen? Är det ett problem?
Se min förbryllande erfarenhet med att annonsera en URL på Aftonbladets kultursida. (Min personvals-hemside-sajt finns för resten med som länk på Aftonbladets sida om personvalet - och därifrån får jag 1-2 besök per dag, om ens det. Är det misskrediterande för mig eller för en av nätets största portaler?)
En man som prövat på mödorna att skapa en portal i den lilla skalan skrev till mig: Det är bra att det är omöjligt att styra surfarna. Det hör liksom till internets anarki. (Leif Bength)
Push- och kanal- entreprenörerna gör sina uppmarscher mot
Moskva, den ena efter den andra. Det är något som vrenskas.
Mysteriets lösning är ganska enkel. Vi söker information när den behövs. Jag har jobbat med internet i 30 månader, med att producera, marknadsföra och surfa. Om jag går till mig själv finner jag lösningen: Jag söker upp den information jag behöver. När den behövs. Det skulle inte falla mig in att titta på SJ:s hemsida för att hålla lite allmän koll. Jag surfar inte runt bland programvaruföretag för att se vad de håller på med. Men om jag behöver en tågtid eller ett kompletterande dataprogram, då dyker jag ner. Och då är man inte nådig mot den som inte möter upp på nätet.
De flesta erfarna internetanvändare känner säkert igen sig. Man använder diskussionsgrupper och ett lite förstrött tittande i tidningar som korrektiv för det mano-depressiva arbetssätt som jag beskrev.
Om det är intressant att köpa böcker eller cigaretter billigt, då kommer surfbesökarna. När det blir aktuellt att rösta i höstens val, då kommer högst troligt pingarna från de röstberättigade medborgare, som litar på direktinformation från nätet när det gäller något viktigt.
Förutsatt att det finns innehåll, som det heter. Annars sjunker värdet av närvaron på webben som en sten. Man klickar inte en gång för mycket på en 28 kb/s förbindelse för att titta på något som man vet är arrogant meningslöst.