Jag blir oväntat kraftigt illa berörd. Känner ett oerhört avstånd och obehag inför dessa själar som avsvurit sig all beröring med den globala byn. Jag har tänkt mycket i livet på dumheten som produktivitetens ständiga balanspunkt, men nu tycks allvaret allt mer betydande. Det brusar upp i ett ohämmat förakt faktiskt.
Något som ju helst inte borde få existera enligt alla etiska spelregler.
Denna upplevelse av samhället är ett problem, lika mycket som det är en glädje att sen några år få finnas i en ny demokratisk individualiserad värld. Och få sända sina kärleksbrev lika ofta som Strindberg kunde, när posten gick flera gånger om dagen.
Tiden går och dessa kontinentalplattor glider nog katastrofalt
isär. Potentialen och produktiviteten i en global individualiserad
punkt till punkt-kontakt är hisnande - och där står dessa
teknik-ointresserade kräk till medmänniskor och tycker att allt
går sin gilla gång och att gamla varumärken håller.