Hon svarar vänligt men mycket stramt. Nej, Aldrig Paris och London. Men två meter snö i Bodö. Faktiskt ingen snö på Arlanda i den här vändan. Kanske en del andra som jobbat länge som får flyga Madrid-Washington, hennes röst vindlar bort några sekunder.
10 arbetsdagar i månaden. Kanske ok. Hur kunde hennes liv vara i Las Palmas? I en ögrupp som är ett enda gigantiskt nöjesfält. Eller paradis i betong. Det finns naturligtvis ett osynligt staket och något annat. På La Palma längst ut har förresten Stockholms Observatorium sin arbetsplats. Fick jag klart för mig häromveckan, när jag vandrade förbi kupolerna i Salsjöbaden.
Ja, de har väl tomater, sjöfart.
Med Stig Claessons En vandring i solen i tankens riktning hade jag måttat ut lite tillräckligt originellt livsutrymme. Restaurangbord i hamnen och ensam bestigning av den lokala vulkanen. Kryssade bara lite på stränderna bland hundratals fula skrynkliga nudister, delvis nerkrupna i hundratals små lavastensborgar. Fattade tycke till en liten öken, som jag identifierade som en slags EU-hembygd med tycke av öländskt allvar och norrländskt kalfjäll. Lärkorna lät och rörde sig som vanligt. Jag lyckades dock aldrig förstå vad getterna åt för att få ur sig flera liter om dagen.
Spanska damer är i genomsnitt aningen ännu vackrare än de svenska har jag alltid tyckt och solbränna aktar de sig för. Födda till att röra sig fritt i betongparadiset och turistparken.
Två meter snö i Bodö och 20 fridagar per månad,
ja det går väl.