Tidsanden borde naglas fast. Tidsandedjävulen far in i de intellektuella. Speciellt farligt är det på massmediala bjudningar..
Och, det var så mycket sämre förr. Det är ett tidsandeklaviatur som jag gärna spelar. Blev häromdagen påmind om den gamla storyn om Alingsås, Alströmer och potatisen. Har i vuxen ålder kommit i kontakt med den så mycket mer intressanta och väsentliga historien om den irländske munken, som förde potatisen till Europa. En spännande historia om europeisk politik, med påven med på ett hörn. I den gamla goda skolan fick man höra lokalpatriotiskt lättviktigt strunt istället för att lära sig något intressant om omvärlden.
Samma med tjatet om svensk ingenjörsteknik. Hur många gånger har man inte blivit itutad att en framstående ingenjör från Filipstad deltog i en loktävling i England på 1800-talet. Det hade varit så mycket mer relevant att få veta något om det storartade järnvägsbyggandet i England under den viktorianska epoken. Nämligen en ingenjörsprestation och ett ekonomiskt styrkebevis som kanske ska jämföras med antika tiders underverk.
Går det en rak linje från skolläraraktig nationalistisk småskurenhet till dagens europafientliga socialdemokratiska majoritetsopinion av folkhemskt märke?
Kommer att tänka på Isakssons bok om Per-Albin som jag absolut ska läsa.
Har läst Fredmans epistlar i min eBook i bussen sista veckan. Mycket intressant. Hade påfallande svårt att hitta igenkännbara godbitar, det mesta var verkligen ganska svårsmält. Trodde att jag hade haft något grepp om vad Bellman var, men icke så. Hans rykte som skabrös pornograf i gamla folkliga talesätt blir ju alldeles begripligt när man läser. Det blir verkligen svårt att förstå att han kan framställas som en skimrande lyriker.
Man ska misstro skolandan, det finns så många som smetar
sin tidsanda på allt de kommer åt. Jag minns hur stimulerad
jag blev av att läsa Darwin i original i tjugoårsåldern.
Bellman är nu sympatiskt extrem, han har ett oherrans avancerat sätt att hantera språket som projekt. Han är dödligt seriös och medveten om sin omöjlighet. Han förklarar och ger anvisningar, till exempel att orden i vissa fall ska uttalas så att de imiterar vissa instrument som anges i texten. Företalet är som en livsverkspantad introduktion till en doktorsavhandling.
Den gode CM "var verksam", som en av mina gamla svärfäder
brukade säga. Han satt inte och häckade i någon kulturlägenhet
på Bastugatan och han for heller inte runt i Donaus dalgångar
för att hitta något finare att skriva om.
Det är så mycket som kallas för lärdom, som borde
heta något annat. Inskränkta läroboksförfattare i
alla tider är nog ett större hot än bildningsföraktande
skolministrar.