Människors medvetna och massmedialt kommunicerande liv fylls,
synes det, till en stor del av monumentala likgiltigheter. Jag tänker
på idrott och sport eller på väder och vind. Saker om
vilka det gäller att det alltid går upp och det går ned,
men på sikt förblir det alltid vid ungefär detsamma. Var
och en kan säkert hitta sina ytterligare egna mer personligt utformade
förvåningar.
Under senare år har vi kommit in i ett nytt mode av sådant slag: ekonomijournalistiken. Tidningarna fylls av börsrapporttabeller, som faktiskt är mer omfattande än vad resultatlistorna på sportsidorna någonsin har varit. Själv är jag inte så begiven på det. På ett allmänt plan tycker jag dessutom just att det i högsta grad är en variant på väderleks- eller sportintressets livslånga självbedrägeri.
Men det är alltså nuförtiden en stor sak, ett spelintresse som trycker tillbaka väderlekshelsidor och sportreferat i tidningarna. Som jag ser det förvrider det stämningen i samhället, precis som mediavänsterns regim har gjort under flera decennier.
Och det finns märkliga brister på kvalité i det.
Ekonomijournalistiken följer vanligen ett huvudspår som innebär en våldsam och onaturlig förstärkning av intresset för företagsledning, som totalt får överskugga allt annat som finns i (närings)livet. Vem känner inte som "medarbetare" till just den närmast patetiska och problematiska roll som är reserverad för den ekonomiska företagsledningen: Att vara den som leder och bestämmer, men att samtidigt vara nästan totalt bortkommen och hjälplös i sakfrågor i verksamheten. Vem lyssnar inte regelbundet på en VD eller motsvarande som håller förväntansfulla tal med slideshows på konferenser med personalen, men som i ytterst liten grad har en förtrogenhet med vad det egentligen är som han eller hon leder?
Det är alls inget fel med företagsledarrollen. Det är ett viktigt jobb att köpa och sälja företag eller att umgås med mellanchefer, som inte heller vet så mycket i detalj om vad produktionen är och var den tekniska utvecklingen står. Men det blir torftigt och patetiskt genom en glasruta.
Journalistikens livsluft är att folk inte vet. Men det finns alltid
folk som vet, det är ett slags problem.