Svensk gloire i backspegeln
 

Svensk gloire luktar inte mer illa än fransk eller norsk eller amerikansk. Men annorlunda.

De Gaulle brukade, förutom gloire, prata om Frankrikes mer än 300 ostar. Vad har vi?

Vi har ett språk som talas i Finland och frederna på 1600-talet, då Sverige likt ett Preussens föregångare härjade overseas.

Också har vi två moderna företeelser, som skapat vår gloire under ett par decennier, men som nu inte längre går att ta på allvar. Det är "the middle way", Sveriges rykte som ovanlig välfärdsstat och det är för det andra den höga profilen som moralisk stormakt  i bakgrunden till den "tredje världens" moderna historia.

Dags för det ärofulla återtåget!
 

Välfärdsstatens ära

Det var ju till en stor del mer image än substans. Egentligen var det väl fråga om att vi hade mer välfärdsförmåner, därför att vi under lång tid hade bättre råd. Våra socialförsäkringsystem hade naturligtvis inte ursprungligen uppfunnits i Sverige, mycket av det basala hämtades från Tyskland för mycket länge sedan. Var svensk sjukvård tjusigare än t.ex. brittisk National Health? Knappast väl. Vi var ju naturligtvis lite olika och kanske bättre i ett eller annat, men i grunden var vi ju i en europeisk tradition  tillsammans med Frankrike, Tyskland och England.

Kanske har vår familjepolitik varit intressant. Men numera när gränserna är  öppna för klarsyn och jämförelser går det ju upp och ner som på börsen med de socialpolitiska prestationerna,

Tänk att man kan lura ett helt folk i en sådan fråga. Nationer är fantastiska ting.
 

Vår utrikespolitiska gloire

I den lättköpta efterklokheten kan man tycka sig se ett slags tredje ståndpunktens storhetsvansinne. Resultaten är idag något blandade, trots helhjärtade ambitioner. U-jamaa-hjälpen till Tanzania blev en kontraproduktiv katastrof. Och som jag minns denna tid blev europeiska grannländer, EEC och Nato mycket, mycket avlägsna. Hade det inte varit för Knut Ståhlberg och andra engagerade seniora rapportörer, hade det väl varit ännu eländigare.

Hur kunde en sådan aptit att bli en världsmakt på den politiska rättskaffenhetens område uppstå? Ett  par decennier efter andra världskrigets slut.  Den svenska bakgrunden under världskriget var ju mest sjabbig, men detta var tydligen på något slags lämpligt avstånd. Från och med sextiotalet (med Vietnamkriget) var USA och europeiska grannar  något som man kunde se rakt igenom.
 

Hur kunde så många av oss sextiotalets studenter bli experter på sydamerikansk maoism, tanzanisk folkhushållning eller kvinnofrågor i Tunisien?  Jag vet en del, för jag har känt mer än ett dussin jämnåriga SIDA- och UD-anställda när det begav sig. Det fanns någon enstaka skeptiker i gänget,  som sa att biståndsarbete var överambitiöst, man gjorde bättre i att bara skicka checkar, men det var på den tiden totalt udda.

Vem lärde oss att europeiska förhållanden nästan inte existerade? Jag förstår faktiskt inte. Förhållandena på universiteten måste i alla fall varit rätt usla, eftersom så mycket strunt kunde komma in och spänna musklerna på så kort tid. Den plötsligt ökade mängden studenter kanske var en orsak?

Hur uppstod alla kontakter med länder i Afrika, Sydamerika och Asien trots avsaknaden av vana och  kontaktnät från ett kolonialimperium? Det måste ha funnits en väldig aptit på svensk gloire, kanske var det helt parallellt med rekordåren inrikes. Kunde man gräva upp Stockholm, kunde man väl också skapa en handlingskraftens nisch bland stormakter.

Inklämningen mot Sovjet och dess reella hot är naturligtvis en teknisk förklaring till mycket. Sverige kunde blomma ut på tredjevärlden-konferenser, när andra diplomatier ansågs stängda.
 
***

Nu är vi alltså, tills vidare,  avkastade i en isolationistisk randstat, vars befolkning hos europeiska grannar blir känd för att i första hand vara sig själv nog. (Skadeglädjens tröst är att Norge är  värre.) Det statsbärande partiet topprids av de isolationistiska och självgoda partikadrar, som det själv uppodlat under decennier av propagandistisk pragmatism

Framgångens pris och baksmälla är naturligtvis sent inflytande räkningar för det som stoppats under mattan, precis som gällde för kolonialismen i de europeiska stormaktsländerna. Godhjärtad politisk förljugenhet springer ur framgång. Samma förljugenhet som den moraliska stormakten Sverige ansåg sig vara särskilt kallad att bekämpa med utrikespolitik.

För den som har vuxenbilden av  femtiotalet genom andras beskrivning, är det svårt att veta vilka ledband vi gick i innan vi förstod något själva. Det tycks som om det starka samhället blev djärvare och djärvare. Framgångarna upplevdes förmodligen som överväldigande. Svensk ekonomisk politik hade många imponerande starka drag på femtio- och sextiotalen, men man måste ju också tillstå att landet hade vinden i ryggen, precis som gäller för Norge idag.

Affären med Jarl Hjalmarsson och FN visar hur man dompterade landet. Oppositionen, som inte regerat på många decennier måste under den käcka ytan varit totalt förlamad av brist på trovärdighet. Eller hade den inget att komma med? I stort sett allt politiskt tänkande hoppade ju på tåget.När det blev en första borgerlig regering, blev den i stort sett bara en sämre kopia av samma sak.

Den svenska sociala ingenjörskonsten blev lagstiftning och indoktrinering. Skolböckerna speglar sen länge kritiklöst det starka samhällets filosofi och därmed också den inlärda hjälplöshetens budskap*).  Samtal med yngre människor avspeglar ofta just detta, en statslojal troskyldighet som man har svårt att förstå vidden av.

Detta kommer inte att kunna stoppas och vändas på länge än, särskilt med tanke på bristen på medel för inköp av nya skolböcker.

 


*) Jag vet vad jag talar om. Jag har själv tillämpat den inlärda hjälplösheten i förhandlingar om dagisplatser, med hjälp av socionom-hustru, väl förfaren i denna form av  modern social engineering. Och se på Akelius! Varför talar man inte mer om hans insats?