I sextonhundratalets Iron Valley

 
Sjön Usken är en sevärd kallsjöskönhet norr om Fåsjön, som i sin tur ligger just norr om Nora. Runt Usken fanns det under Bergslagens storhetstid fem hyttor. Malmen togs från ett otal ställen i närheten, där man nu ser små och stora hål. En större gammal gruva ligger på Grönvållsön i Usken.

Den sista masugnen stängde i Öskevik så sent som 1928 och man ser ruinen vid backravinen just nedom Ol-Jonsgården. Mest känt är annars Siggebohyttan, en stor bergsmansgård, som är friluftsmuseum och en glädje och möjligen även ett bekymmer för Örebo länsmuseum. Men dagens sverigeämne är inte Siggebohyttan, som drar folk långväga ifrån många gånger under året.

Det är inte heller Uskavi, en anrik frikyrklig kursgård på en halvö i Usken, som konstnären Karl Erik Pehrsson, han med skalbaggarna som syns på Gärdets tunnelbanestation, har anknytning till.

Det är inte heller någon annan av Linde Bergslags  hyttruiner eller gruvor runt sjön Usken, vilken skolbussen far runt varje dag för att hämta barn, i omväxlande riktning för rättvisans skull, utom när det inte är sandat, då den inte går alls.

Ämnet är Öskebohyttans missionshus på sjöns bortsida, en oansenlig liten låg rak byggnad med i stort sett bara ett enda rum. I församlingssalen finns det oerhört långa kaminröret, som går från kaminen vid ingången i lågt stigande vinkel över hela kyrkorummet upp till en punkt över podiets upphöjning, där det slutligen finner sin väg uppåt.

Man frågar sig: Har detta fantastiska verk av en plåtslagare alltid funnits apterat på det viset? Är det någon i församlingen som tidigt kände till energibesparingens stora roll, och som föranstaltat om uppfästningen av det svarta röret i viss lutning och viss sneddning i sidled, cirka en meter under det låga taket?

Eller är det bara vanligt sunt förnuft på landsbygden. Billigt och bra med att slopa krökarna och istället  tappa av värmen  med ett rakt rör tvärs över menigheten.

Någon gång ska jag åka dit och fråga.