Tjurrusningens samhällsekonomiska kostnader

 
När jag byggde hus i byggsats på Värmdö på sjuttiotalet, anlitade jag en traktens timmerman för uppresningen av huset med väggelement och takstolar. Vi hade ett par svala höstdagar ihop och jag insåg  inte då att denne man skulle få en symbolisk innebörd

Jag var energipolitisk utredare på Statens Industriverk, varför jag dagen innan hade gjort en extra inköpstur in till stan för att leta upp det slaget av tätningsremsor som är smala gullfiberband med svart plast utanpå. Att bygga ett hus utan att se till att det blev bra tätt hade varit som ett första tecken på ett annalkande psykiskt sammanbrott.

Han tittade misstroget och halvt roat på mina remsor, men accepterade dem. Jag frågade varför han inte tyckte att det var bra.

- Det behövs egentligen inte. Det är bara bra om det är lite drag i hörnen. Det ska vara så.

Vilken insubordination! Vi kånkade och ställde upp väggarna runt familjens självbyggda källarvåning på berg. När vi hade rundat det fjärde hörnet, upptäckte han ett problem. Vi kom några centimeter för långt ut över grunden.

- Ja, det är dina remsor som gör det. Det kan vi fixa. Vi böjer in i igen vid nästa sektion.

Tablå! Det var inte första och inte sista gången som det förargade sig. Farväl alla noggranna mätningar och teodolit-kikare. Jag visste att det skulle gå över. Till slut skulle jag inte bry mig. Men jag tittade åtskilliga gånger längs med långväggen för att med sorg se hur väggen svängde av inåt vid barnens sovrum.

Och hur gick det med isoleringen? Nja, inte utan fler turer. Jag har en del vaga planer på att installera värmeväxlare, men det slutade efter mycket strul med nästan ingenting. Huset fick låga värmekostnader, vi gillade takvärmen, men det blev faktiskt egentligen för tätt. De tilltänkta värmeväxlarhålen fick till slut bli vanliga insugs- och utdragsventiler.

Jag blev också varse vilka våldsamma effekter man hade att göra med. Köksluften gick en kort tid direkt upp på vinden och där blev plötsligt små pölar på isoleringsmattan, som frös till is. Imponerande i och för sig med isen, eftersom takvärmen låg 25 centimeter under, och dessutom ovanför fuktspärren!

Idag skulle jag inte utan starka skäl flytta in i ett hus med återanvänd luft och fläktljud överallt. Jag har också bott en kortare tid i en modern villa med varmluftspanna och värmeväxling. Högre elräkning har vi aldrig sett. "Det är byggfukten första året", sa byggföretaget och så kom vi inte längre.

(Inne i stan är det en annan sak, det märker man när man öppnar fönstret. Det är en viss mening med att hålla till godo med proffsluften från rören.)
 

Energimyndigheten var det alltså också. Jag jobbade på det nya Industriverkets energibyrå, som var en sammanslagning av kommerskollegiums elsäkerhet och kraftledningskoncessioner (där för övrigt Thage G. Petersons tvillingbrorsa var chef) och sekretariatet från 1974 års energikommitté.

Energipolitiken expanderade drastiskt och sprängde alla gränser. Under dessa år ville allt fler myndigheter  vara med och dela på den politiska kakan. Som en flock hungriga vargar invaderade de energipolitiken och ville vara större och vackrare. Planverket, Konsumentverket, Nämnden för energiproduktionsforskning,  etc etc. Forskar-radarparet Steen och Johansson var tidigt ute med genial lobbying i TV-sofforna. Och där var Byggforskningsrådet.

Byggforskningsrådet tuggade i sig mängder av medel och publicerade en till synes ändlös ström av titlar om energibesparingar och allt man kunde få händerna på. Jag har inte kollat, men det skulle inte förvåna mig om det var hundratals titlar på löpande band i form av uppdragsforskning. Dvs enskild expert publicerar sig med enskild utredning, tack. Så tar vi nästa.

Det blev nittonhundraåttiotal. Täta hus ger hussjuka. Nya material visar sig undermåliga. Mattor med dåligt spackel rivs upp, kanske i samma takt som Forbo idag lägger nya?

Who is to blame?

För mig har svaret alltid varit enkelt. Timmermannen hade rätt. Tjurrusningen i energipolitiken åren efter 1974 har stått samhället dyrt. Byggforskningsrådets och andras kåta trängtan att konkurrera ut andra vid regleringsbrevens köttgrytor, måste ha vara något som urartade till tjänstefel.

Efter tio år, ungefär när jag gick ur branschen, sjönk energipolitiken ihop som en sufflé. De gamla kombattantmyndigheterna krympte ihop och lade sig på varandra ute hos gamla STU ute i Liljeholmen.

Landet går vidare.