El-allergi

El-allergi är ett av de stora svenska ämnena. Satsningen är stor och man kan ännu inte veta om det ska sluta i triumf för orädd forskning eller om det blir en ändalykt mer lik ryska ubåtskränkningars historia.
 

Docent Olle Johansson, framstående forskarprofil på elallergiområdet, stödd lite mer på massmedia, arbetsmiljömyndigheter och patientföreningar än av kollegor, har nyligen fått förnyade anslag för fortsatt arbete.
 

En  forskargrupp i Stockholm och Uppsala genomförde nyligen ett omfattande projekt, som med hänsyn till de inflammerade förhållandena kanske kunde kallas en motutredning. Resultaten börjar nu bli klara. Man fann  inget påtagligt, utom vissa indikationer på att vetskap hos försökspersoner om att elpåverkan fanns, påverkade symptomens omfattning.
 

En arbetsmiljöforskare i Umeå, som länge hållit god styrfart i denna plogfåra för forskningen, undslapp sig i höstas en viss trötthet över att det inte har gått att få experimentell kontroll på elallergin. Alternativa idéer prövas också löpande. Ljusrörsflimmer som utlösande orsak för elallergiska symptom har sina förespråkare.

Ett genombrott i Umeå på cellbiologisk nivå väckte stort intresse. Men det visar sig eventuellt inte hålla vad det lovade vid fortsatta studier.

Precis som i amalgamdebatten luktar det av sammandrabbning mellan New Age med restriktiv skolmedicin. Detta sagt utan samband med vad de inblandade forskarna egentligen gör och tycker.
 

* * *

Jag har också haft mystiska problem, det var för tjugo år sedan. Mina problem gällde fartygsbuller.

Det började när jag var däckad av en kraftig virusinfektion en vecka. I tystnaden mitt på Värmdö hörde jag plötsligt det lågfrekventa mullret från finlandsbåtarna som ständigt går runt Värmdö. (Jag visste väl hur det lät eftersom jag hade bott alldeles inpå farleden tidigare.)

Känsligheten för extremt lågfrekvent buller blev kvar i flera år. Det störde inte värst. Men det irriterade och kändes hotfullt. Så fort jag steg av bussen från stan i den relativa tystnaden i Hemmesta kunde jag höra det. Utöver irritationen var det också en fascination av att ha kapaciteten att höra motormuller genom berggrunden på en halvmils avstånd.

Det blev naturligtvis en tidsbeställning hos provinsialläkare och sen en djupundersökning med sjutusan till instrument i flera timmar på Södersjukhuset. Inget resultat.

 * * *

 Åter till elektriciteten. Vad talar för skepsisen och för att Olle Johansson inte kommer att få något genombrott?

Det finns en par allmänt resonerande argument. Nummer ett är att elallergi i huvudsak finns i Sverige medan elektriciteten är internationell.

Nummer två är kunskapen om att det har funnits en rad oförklarade epidemier i medicinhistorien, som bara dunstat utan förklaring. Kvinnlig svagsinthet lär ha varit en mycket accepterad och seriös diagnos under decennier, tills den försvann utan förklaring.

Vad talar för motsatsen? Svaret är naturligtvis medicinska misstag som neurosedyn, asbest, osv. Försiktigheten är alltid nog så påkallad och klok.

* * *

Hur det gick med fartygsbullret?

En sommar då jag var ute på ensam bilresa, på väg från Linköping mot Örebro, stannade jag och sov över i bilen på en enslig parkeringsplats uppe på berget nära Zinkgruvan, på gränsen till Närke. Här, i den mörka sommarnatten, var det plötsligt absolut tyst. Jag kunde inte få in något buller trots att jag lät koncentrationen rusa. Heureka! Det blev vändpunkten, efter den natten vid Zinkgruvan sjönk problemet undan och magin var borta. Jag hade alltså fått ett övertygande bevis för att tystnaden var möjlig. Och en del andra insikter också.

Det är kanske inte så fel tänkt att ta bort störningskällan och symptomens orsaker. Reportagen i fackföreningspressen om elallergiker i påvra miljöer i skogen långt ifrån elen, visar kanske på en väg ut. En ny start för att komma igen.