Centerpartiet borde nog kallas det kulturgeografiska partiet. Oftast framstår centerpartismen som en bromsvagnens politiska vetenskap. Vetenskapen om hur ekonomin helst skulle bringas till ett ekologiskt stillestånd, ett lyckosamt slut på historien.
Det har nu blivit länge sedan den svenska balansen tippade över i storstadsurbanism. Kulturgeografin slår i långa vågor och är inte lätt att påverka med politisk vattenkanna. Nu som förr. Vi har haft storhetstider för Bergslagen, för bruksorter, för Norrland, för industristäder, innan vi blev vi. Och vi har haft en energisk förstadningspolitik under långa tider i vår historia, då när landsbygden var det stora hotet.
Jag hörde en gång någon i ett radioprogram berätta om samhällsförhållanden i Norrland på artonhundratalet på ett fängslande sätt. Då var Norrland ett expansivt, ekonomiskt radikalt immigrationsland med entreprenörsbegåvade människor. Skogsarbetarna var i stor utsträckning de facto egenföretagare.
Men livet är mer än guldruscher. Bakvattnets Sverige har starka sidor. Landsbygden och våra småstadsmiljöer skyddas och vårdas, här som i resten av Europa. Behovet av Skansen är klart överdrivet. Tack vare centerpartiet har man det inte alltför fattigt på landet och man måste väl säga att bönder och andra reagerar med att investera både ideellt och substantiellt i den hembygd man förvaltar.
Och landet har Stockholm. Vart skulle de ta vägen när de inte trivdes, om inte Stockholm fanns? Jag bara frågar.
Colbert försökte på 1660-talet styra den ekonomiska utvecklingen i Frankrike med merkantilsystemet. Halvbra, möjligen. (Frågan är om han nånsin har avgått.) Är det någon idé med politik? Kanske, men på marknadens villkor i en djupare mening,
Svensk regionalpolitik är nog mycket av en backande front, fattig på ära, ungefär som järnvägsbyggandets sista epok.
Naturligtvis kommer det något som kullkastar dagens villkor, men vem vet när och hur.
Dataföretag och tjänster i kommunikationssamhället verkar ju bra som medicin mot det allra värsta onda. Men verkligheten är inte den idealiske patienten.
Redan under sjuttiotalet höll Bengt Sahlberg på Nordplan på med entusiastiska försök med telestugor för distansarbete, men det går inte riktigt som man tror, eller det går långsammare.
Det är inte lätt att rädda svenska stödområden med tjänstebusiness. Om nu begåvningarna funnes på plats, till vad skulle de användas? Alla-känner-alla-samhällena är alltför välordnade för att bli eruptiva. Om konjunkturen går upp några punkter vet man precis vilka platser som kan bli aktuella för återbesättning på den lokala industrin, och kanske av vem. Sen är variationsmöjligheterna till största delen uttömda. Revisionsbyråkonsulten har sina kunder, hur ska han växa mer än i linjär proportion med tillverkningsindustrin? Vad ska alla gruvarbetare som omskolats till programmerare göra (just där)? Det händer visserligen mycket småföretagsbetonat på övergivna stålverkstomter, men det kan inte uppstå moderna företagsnätverk och intressen ur intet. Sanningen är att det som händer på landet ifråga om moderna tjänsteföretag, det har ursprung i storstan. Och det är väl alltid något.
* * *
Vad det är fråga om är väl att blanda modernt centerparti med femtiotals-socialdemokrati i lämplig proportion. Och vara glad för att Stockholm finns för ungdomen på landsbygden och att utlandet numera också finns som alternativ till Stockholm.
Och att hoppas på att det finns rätt sorts socialdemokrati
att blanda med.