Sverige är fantastiskt, men så är även Gotland. Förutom att vara före detta Gotlands Hallsberg är Roma även en historisk plats med kungsgård och kloster.
Det kan förresten vara hur som helst med det, viktigast är ändå alltid den nordiska sommarkvällen. Så var det då. Vårt låga ljus över mitten av den stora platta kalkstensromben.
Så Shakespeare spelades denna kväll i ruinens valvbågar
och murar. Jag hade problem med att komma i stämning. Det var pansarglas
mellan mig och kulturarbetarna som rusade runt, knäade och sjöng
ut.
En småfågelfamilj bodde i en av pelarna framom spelgräset.
Respektlöst kvittrande flög de in och ut var femte minut. Kvittret
var hitom pansarglaset och det var vackert. Varje sjungande inflygning
med kryssning mellan strålkastarljusen var ett barnsligt glädjeskutt.
Till slut visste jag att det sjungande småfågelparet var kvällens
behållning. Och det nordiska ljuset. Och ruinen.
Det var strävsamma, de där skådespelarna. Jag undrar
vad de tänkte på där i Roma på somrarna. Det fanns
väl turister som var mindre kulturkorkade än jag. Kunde de få
Shakespeare att leva upp i Roma?
Ska man tänka Shakespeare då, såpa i dag? Ska man
vara lite tacksam för att det inte var sånt progg som Parkteatern
plägade spela i buskarna runt storstan?
Man ska ingenting.
