Men inlandsbanan är jag inte så säker på.
Jag åkte den en gång på sjuttiotalet på väg
från en vandring i Padjelanta och jag blev ganska omilt tankeställd.
Det var faktiskt inte så romantiskt, som det borde ha varit.
Banan må ha byggts under romantiska former, men den var för
skruttig för att inte falla ur ramen. Trettio kilometer i timmen på
långa sträckor. Tomt, tomt, tomt. Skog och myrar. Tomt. Hållplatserna
med de romantiska namnen helt tomma och utrymda.
Timme ut och timme in. Jag blev botad. Ge Norrland Landsvägsbussar.
Tack vägverket. Jag minns att det var något sådant jag
tänkte.
Så fort allemansrätten skulle bli utnyttjad lite mer än nästan inte alls, kommer den att bryta samman. Lätt demonstrerat av turistentreprenörer som prövat att snylta på den. En paddling i Dalsland illustrerade för mig att teori och verklighet stämde. Allemansrätten är inte att bonden ska ha tält och utländska turister vid sin sjöbrygga dygnet runt hela sommaren.
Teorin för enskilt ägande träder in där allemansrätten träder ut. Eller möjligen statens nationalparksinstitut.
Beskt blåbär, behöver inte plockas just nu.
