Svenska Dagbladet och Word Perfect är på fallrepet, historiens hjul krossar obevekligt och orättvist!
Detta är högst allvarligt, ty Svenskan innehåller ett av detta samhälles mest preciösa kugghjul. Men innan jag kommer dit måste jag förklara en sak om livet.
I mina tidiga studentår i Uppsala middagsumgicks jag med Affe Nilsson, som bodde på Upplands Nation. Han var hyggligt lyckligt lottad med att ha blivit departementssekreterare på finansdepartementet, som sitt första jobb. Han berättade en anekdotisk historia om detta, som jag länge hade roligt åt inombords. Tills, ja...
Det var så att Affe på någon tillställning borta
i Hemroslagen blev presenterad för gammelfarmor eller vem det nu var.
"Och vad gör han.." hade den åldriga damen frågat. Departementssekreterare.
"Är det detsamma som folkskollärare..."
Och när nu detta inte var uppfyllt, så vände den gamla
damen sig demonstrativt bort!
Tills jag alltså en dag insåg min sanna belägenhet. Det är här Svenskan kommer in. Det som räknas i våra liv är nämligen det som trycks diskret och undangömt i vissa inre spalter i de riktiga tidningarna. Vem som blivit professor där eller vem som fick stipendiet så och så för violinstudier si eller lovande examensarbete så.
Jag hade en forskarbekant som en dag också blev varse mekanismerna. Hon var inte professor, men har väl varit nära några gånger. Det hade retat henne att hon alltid i bostadsrättsföreningen i innerstan hade betraktats som luft, eftersom hon är kvinna med ett utseende som inte når upp till åldern. Så en dag blev hon plötsligt professor i trappuppgången! Den ena efter den andra av de strama lägenhetsinnehavarna gick på henne i trappen och gratulerade henne å det hjärtligaste. Plus lappar med hälsningar i brevlådan! För vad? Jo, i en liten notis i Svenskan om ett högst måttligt forskningsanslag, ett av tiotals hon förbrukar, hade hon titulerats professorn X.
Så är det. Affe och jag var i samma båt. Min
mor är en av dessa tiotusentals samvetsgranna telegrafer, som snappar
upp det som står någonstans långt nere, långt inne
i dagstidningen från Stockholm. Det är där livets verkliga
facit finns. Det är där man får veta att dottern
X-Y-Z har kommit in på balettakademin i Köpenhamn och
allt annat.
Om jag någonsin får en äkta liten notis i en innerspalt i Svenskan, som får kroppstemperaturen på skarpögda äldre damer i något övergivna innerstadslägenheter att stiga något lite, så kommer jag att låta tillverka ett plastkort av denna notis och lägga den överst i ett av plånbokens fack.
Och jag förordnar härmed följande till mitt testamente: På min gravsten skall detta kort varda ingjutet i glas och placeras å minnesstenens vänstra sida i en ristad spalt, c:a 15 centimeter från botten.
Om någon sådan notis aldrig har kommit till någons
kännedom, skall istället en tom ruta finnas där, med höjden
lika med 2/3 av bredden.