Om jag får säga det själv..

 

Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet ”kränkt”.

En autoimmunitet mot den egna  uppväxtmiljön blir ofta en svårlöst ekvation.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  effektiva fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av ”De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse vid läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var i full  sving med en karriär som kristen trubadur/pop-artist när han plötsligt dog i cancer 21 års ålder. Denna katastrof hade naturligtvis en påverkan på familjen som inte kan överskattas. Min egen kontakt med Staffan var av skäl som jag inte har kunnat utreda, mycket  tunn. Vid middagstalens hommage till den förlorade perfekte sonen kunde jag känna att en tomhet sänkte sig över mig.

———–

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det  skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.

De goda vännerna från de första folkskolläraråren i  Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig  norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna  möttes i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som konstituerar en Sommestad. Kan vi konstatera idag.

Med min mor har jag ett positivt avslutningsminne. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta. När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

 

Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. I sin sista bok går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och  kristna. Dåligt värre, med vanliga arkeologiska forskningsmått mätt är bibliska fynd sällsynta . 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottning Saba och Salomos rike – forskningen har inga fynd som stöder det existerat. Det förvånar mig att religiöst folk verkar var helt oberörda av sådant. Jag menar att Bibelns centrala dramaturgi borde sjunka ihop. Det verkar vara den ädla militära” visdomen som gäller: ”Om kartan avviker från terrängen så gäller kartan.”

Jag var länge på mental krigsfot.  Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjegatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog nog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har som företagsledare i dataspelsvärlden skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Mina söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen. Som pappa.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Tanken att det kunde varit meningen slog mig först någon dag när jag närmade mig de sextio. Det är väl mitt svek i familjen.  I denna fråga har jag två kommentarer.

  1. Förunderligt att man kan ha så fina ”elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
  2.  Jag har nog haft vissa egna idéer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två globala social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill tänka på mera och sen skriva om.

 

 

Vad säger man?

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år. Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

Mitt Uppsala

Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

Namnbytet

Det sommestadska varumärket har växt till sig.  Femtio år har  passerat.

Sommestad skapades under flytt till ett nybyggt hus i Uppsalas Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Anders Diös skapade. Byggnadstekniken var konservativt gedigen. Det berättades att Anders Diös alltid personligen övervakade  murningen varje öppen spis i lägenheterna.

Börjegatan 7

Börjegatan 7, färdigställd 1962 Lägenheten låg halvvägs upp i bildens skugga.I huset skulle ovan oss komma att bo  under oss neurologprofessor Bohm, som inte tålde buller, åldrige Biskop Cullberg Västerås högst upp till höger, far till två välkända bröder inom psykiatrin, mitt emot Herr Didner, innehavaren av en exklusiv modebutik, två över oss Fricks, författare och akademiker, osv, Snett under oss i en tvåa bodde en tid en gladlynt ung man med yvigt blont lockigt hår som brukade synas i en vit Volvo P1800. Han skojade ofta med grannar och brukade visa att han köpte oxfilé till sin lilla sällskapshund i Konsum tvärs över Fredsgatan. Alvar döpte honom förnöjt till ”JS”, eftersom det kryptiskt stod J.S. på dörren. Ja man förstod väl kanske att han förmodligen var kopplad till Korsnäs storfinans och pengar. Alltså, Jan Stenbeck, kapitalist och svensk samhällsomdanare i världsklass.

I Diös kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar  Persson, son till plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås.

Vi byter namn

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 inne i Uppsala stad  närmade sig, stegade en upprörd Alvar in i köket. Evy, analytisk som en Sherlock Holmes, lyckades dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men, det var något annat: På en annan dörr i trappuppgången än vår stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas! Borta var bakdanteriet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Demokratin lever!

Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den tunga dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en printerlista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

Möte på krönet

Grattis Tjodolf till 40 år

Grattis till din häpnadsväckande framgång som affärsutvecklare och företagsledare i ett globalt sammanhang.

Vid vår kusinträff på Halmstad slott höll jag ett, för min del, omvälvande omvärderande anförande om min far,  alias din farfar,  Alvar Persson/Sommestad. Istället för att beklaga mig över all osämja och ömsesidig brist på uppskattning, lanserade jag en   genomlysning av din farfars klassresa. Tjugo år för sent kan den säga som  vill klandra mig.

Det har givit mig  ett uppslag till en sociologisk hypotes: ”Ingen klassklättring kan ske utan oöverstigliga motsättningar i påföljande generation.”

Jag  öppnade anförandet med en historia om Affe Nilsson, klubbmästare på Upplands nation, som jag hörde till  under studieåren.  Det var alltså slutet av 1960-talet.  Alf brukade tråka mig när jag förlorade i kortspel (vilket jag har svårt att glömma), men han imponerade också genom att lyckas bli anställd på Finansdepartementet redan innan han var klar med sin universitetsexamen.

Nu var det så att Affe var på någon slags släktbjudning någonstans i Norrtäljetrakten.  Därvid blev han presenterad för sin gammel-mormor eller liknande.

”Här har vi Alf, som redan har blivit statssekreterare på Finansen”.

” Ähh de samma sak som folkskollärare”, undrade den gamla damen.

När så inte var fallet vände hon resolut  ryggen till  och gick sin väg.

Mina  åhörare skrattade gott åt detta uppstartsskämt. Jag tryckte också att detta var  roande, ganska länge.. Med tiden skulle emellertid denna historia framstå i en annan mer bekymmersam dager. Det var när min far gjorde mycket klart för mig att han inte kunde förstå vad mitt jobb egentligen var för något.

Att få in en fot…

Framgångsrik chef på King.com – Activision. Drygt 200 miljoner personer spelar Candy Crush Saga varje månad’.. Tjodolf basar för drygt 400 mediearbetare på spelstudios i Stockholm, Malmö och Berlin.

 

I  slutet  av 1960-talet var arbetsmarknaden mycket god för samhällsvetare.  Den socialdemokratiska samhällsmaskineriets cylindrar rusade på högvarv. Några år senare hade en våldsam expansion av universitetens grundutbildning  radikalt förändrat bilden. Att få ett jobb med samhällsvetarinriktning blev lite  svårare.  Jag drog mig fram med lite överliggeri, som stärkte allmänbildningen. Jag var anställd ett år som kårtidningsredaktör (Ergo 1967-1968).

Min fil kand innehöll till slut tolv betyg. (”Studieterminsekvivalentrer”  kan man väl översätta med.) Det blev till slut en  vald studieplan med tanke på de jobb som jag sedan kom att inneha. Min första födkrok var dock att vara kamrer på ett medelstort bevakningsföretag. Mitt arbete i studentkåren i Uppsala och kårtidningen gav mig efter ett par år kontakter ett ”riktigt arbete” på  nationalräkenskaperna på Statistiska Centralbyrån (SCB).  Jag beräknade den svenska privata konsumtionen i BNP. Min närmaste chef  Christer Stenbeck sa medlidsamt ”konstigt att det var svårt att få jobb. jag bara gick upp här och visade mig  när jag hade  en halv termin kvar. De tog mig direkt.”

1971  hade SCB rapporterat att Sverige hade haft sitt första år sen kriget och nationalräkenskapernas införande utan tillväxt. Detta hade skapat oro i den svenska social- ingenjörskåren. Något otänkbart hade inträffat. Men mer skulle följa.

Efter ett par år på  SCB blev jag ”headhuntad” till ny statlig myndighet för utredningar om energi och alternativa framtider

Svenska upplevelser

1990-talet blev en gastkramande färd utför för Sverige, som dock  till slut hejdades av Göran Persson. Sverige  tog nya tag och efter att par decennier var vi ifatt BNP-tätklungan. Vem hade vågat tro det!?

Jag lämnade statliga anställningar efter tio år. Mitt missnöje med statens obefintlighet som arbetsgivare skulle jag väl inte ge godkänt idag, men det blev bra att lämna med tanke på att svenska heydays för planekonomiska drömmerier gick mot sitt slut.

Efter tjugo år som datakonsult och PC-programutvecklare i varjehanda anställnings- och företagsformer,  blev jag återigen vid 53 år anställd på SCB.  Jag gjorde interaktiva statistikpresentationer på webben med Natturvårdsverket, SCB och Eurostat som beställare. Mycket var sig likt sen statens utredande av energiförsörjningen på 1970 och 1980-talet, När jag sa det till mina arbetskamrater tittade de klentroget på mig.

Ja, ja. Torven hade bytt sida, och var numera a bad guy.

 

Din farfar

Du och jag är nog mer märkta av småländska gener än vad vi tror.

Laguppställning.1959. Alvar är 40 år.

Alvar arbetade två år i sin fars plåtverkstad innan han kom därifrån och via folkhögskola kunde ta sig till folkskollärarbanan. Evy hade några äldre systrar som redan var städslade på bondgården, så hon kunde på liknande sätt via seminarium i Kalmar komma till sin första lärartjänst I Svarttorp.

Evy var snabbtänkt och effektiv. Alvar hade förmodligen skaffat sig en  imponerade fond av försäljarkunnande när de monterade hängrännor och stuprör. Hans studiemeriter var nog medelmåttiga.  Men han skulle komma att visa  en imponerande förmåga att lära sig tillräckligt mycket i varje utmaning för att ta sig fram,.

Alvar och Evy började med att ta tjänster  i Småland inte alltför långt från Tranås och Huskvarna. Men Alvar verkar ha haft en vision om Uppsala..

Jag är 36 år på bilden. Vi har flugit till Jönköping för att visa upp oss på en släktträff. Jag tycker att jag inte får ut någonting av det. Men det blir riktigt trevligt när vi övernattar hos Anna-Greta, gitarrspelande frälsningssoldaten och hennes Tage.

Och dit kom vi som du vet

Alvar Persson – en misskänd strateg

En berättelse om mina föräldrar

Det sociala bagaget:

Evy – en begåvad bonddotter.

Nummer fyra av sex döttrar. Arbetskraftsbehovet hemmavid var tillgodosett vid tre flickor och hon kunde således lämna bondgården. Familjen hade viss kulturell förankring. Det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna. En av systrarna var en skojsam gitarrspelande glädjespridare. Modern  placerade gården i händerna på äldste sonen vid makens tidiga bortgång, vilket  de sex systrarna aldrig glömde. Denne son, som var äldsta barnet, gjorde  karriär som centerpartistisk kommunalpamp. Och hans  son gjorde  sen sammalunda. Birger och Evert var namnen.

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Som liten var jag hos mormor på gården en eller annan föräldrasemestervecka. Bilden av mormor är blek. Mest minns jag hennes knäfall på kvällarna på en röd salsmatta och det följande synnerligen röststarka samtalet med Gud.

Alvar –  Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Syskonskaran var  livlig och debattglad. Fader Gunnar i plåtverkstaden var en godmodig homeopatiintresserad liberal. Hans lojalitet med Baptistförsamlingen var hundraprocentig,

Bennichsgatan 5, Tranås. Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda. Nedervåningen var alltid uthyrd.

Min upplevelse av farfar är hans lyssnande och intresset för andra. Han hade hörapparat som han  således var noga med  att hålla  igång.   Retsamheter om hans vegetariska övertygelse rann av honom. Vid 80 fyllda klättrade han ännu på stegar och gick på tak.

Arv och miljö !

  • Bondgårdsflicka möter hantverkare
  • Protestantisk etik  möter Pingströrelsen
  • Tranås mot Huskvarna

Pappa Gunnar satte Alvar i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

 

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna.

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna. Idag, knappt synlig.

Mina föräldrar lämnade tidigt uppväxt-miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet. Deras betyg härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de ta sig till läraryrket, med benägen hjälp av banklån från välgörare i släkten

 

Min omvärdering

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar. Uppmarschen från Småland till lärar- och kantorstjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns lättfunna vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”..

Min historia börjar alltså ta form i Jumkil 1949. Evy klarade på något sätt den omvälvande uppmarschen från det Småländska höglandet, trots att maken hade missat att lärarbostaden var hopplöst omodern. Om det var utedass kommer jag inte ihåg, men jag minns att kylförvaringen var under en stor lucka mitt på köksgolvet.

Alvar och Evy var ett energiskt par som utstrålade modernitet. De måste ha haft bra idéer om samarbete. Som jag minns det, grälade de väldigt sällan. Då  blir det  mycket energi över för nyttig användning.  Evy imponerade säkert på omgivningen när hon pilade runt till olika vikariat i en nästan ny framhjulsdriven Citroën.

Vi hade åkarfamiljen Olsson som grannar invid kyrkan i Jumkil. Olsons Scania hade hämtat oss från Bringetofta till Jumkil. Familjen Olssons skulle komma att följa oss till Börje, och bygga hus och lastbilsgarage garage i kyrkbyn.

Bilägande var ingen självklarhet. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt

Bilägande var ingen självklarhet. Under andra världskriget tömdes landet på privatbilar – gengasbilar var inte så vanliga. Man fick köa för att få tillfälle att köpa en fabriksny bil. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt.

Jag minns inte så mycket av Jumkil. Hos Olssons hade Kurt och hans storebror märkliga lådbilar som deras pappa byggde med cykelhjul. Ett annat synminne  är att Evy fixar det uppvärmda dopvattnet i en emaljerad mjölkkruka i köket och  går över till kyrkan  precis när det är dags.

Jumkil var nog ganska ok . Något liknande gullviveinvasionen i Jumkilsåns dalgång har jag aldrig senare sett.  Jag kunde cykla med min trehjuling genom lärarbostadens stora rum.

Vi har  kanske lockats att peka finger åt Alvar. Han var, enligt den traditionella könsrollsregeln, portad från köket. Man kunde sen försöka göra honom till åtlöje för obefintliga hushållskunskaper. Han vek aldrig från sin rätt att begära fram ketchup till bordet, oavsett vad som serverades. Han hade en liten fristad längst bort i skafferiet där han förvarade sina älskade torra upplandskubb. Evy själv  hade andra mål ån att förolämpa sin man på feministiskt maner.

Men ibland kunde det köra ihop sig på allvarligare sätt. Flytten till Jumkil var ju Alvars egen idé och den föreföll  antagligen i det korta perspektivet som misslyckad och grundad på felaktiga fakta. Samma tjurskalliga djärvhet tror jag att min far tog till  när han knappt tio år senare vägrade inhibera en enmånads engelsk språkkurs i Keswick, England. Evy var hårt belastad av att tvillingarna var nyfödda, Att åka hemifrån just då måste ha renderat honom dumstruten av andra graden. Jag minns att Evy vid något tillfälle beskrev hur hon kände sig trängd med ett stort hushållsansvar. ”Jag var tvungen att krypa upp på köksbänken när tvillingarna blev för jobbiga.”

Alvar vek inte ner sig. Engelska i enhetsskolan var den tidens stora kunskapslyft. Jag tror faktiskt att utan engelska skulle karriären dött för dem båda.

Åter till tidslinjen 1949 – 1952.  Mina föräldrar var nog överens om att Jumkil inte var rätt plats.   Efter 2-3 år började kusten klarna.

Socken-politikerna i grannsocknen Börje fick upp ögonen på Alvar och Evy Persson. Utpendlande uppsalalärare var kanske ett bekymmer för Börjeskolan. Smålänningar hade kanske något extra? Börje kommun visade musklerna och erbjöd jobb åt dem båda. I erbjudandet ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna i Börje till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord. Jag tror att Börje-politikerna gärna beslutade att satsa på Alvar och Evy, i sista minuten, innan Börje upphörde som kommun.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård - kyrka vilket fick börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård – kyrka vilket fick Börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Men det var inte bara Bälinge. Börje gränsade till en storstad. Börje församling hade tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar som skolkantor faktiskt regelbundet träffade och blev bekant med personer från kyrkans högkvarter. Hans gedigna konversationsskolning i  köken i Adelöv, Säby, Asby och Tranås gav säkert utdelning nu.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.  Kören samlade  (som man kan se på bilden)  en stor del av socknen. Behovet av en social samlingspunkt måste ha varit på  topp.

Framgången växte till sig. Alvar kunde dra ut ännu några bas-träklaffar på kyrkorgeln. Skorna dansade över klaviaturen under hans fötter.  Om jag var med satt jag på den stora reservblåsbälgen på orgelns  baksida. Tråkigt men det var dock alltid frivilligt.

Börje låg under F16-flottiljens uppstartssektor.  J29-Flygande Tunnans piloter  vrålande upp över Börje. Det hände att de störtade i en kohage nära dig. Under kriget och ett par decennier därefter, innan man fått stopp på olyckorna med bättre felrapporteringssystem, omkom 1000 piloter. Det sägs att de skickligaste och djärvaste gick åt först. Vad jag inte visste var att en fanjunkare och blivande svärfar till mig körde hårt med  de värnpliktiga ute på F16 – Ärna. Den legendariske fanjunkaren ”Rinkan” var under några formativa år min svärfar. Jag uppskattade det mycket, som jag  kunde lappa ihop mina vuxen- och familjeförebilder. För Rinkan var jag en måg som gav  lite motvikt till  bristen på en egen son.

Stridsflyget betydde att Börje socken  under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Det var ett land mellan skog och Uppsalaslätt, ett land där tiden har stannat. Ett land utan vatten, sånär som på den lilla Libro bäck med vackra raviner, som i takt med välståndshöjningen hade changserat till avloppsdike. Det bekom mig inte mycket, jag hade på somrarna i det sjöglittrande Småland som hemort.

Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De stationära tröskverken med remdrift byttes under femtiotalet mot silvriga traktordragna underverk, med en man på säckbytarplattformen.

I nästa rationaliseringssvep försvann säckbytaren. Man går över till självgående bredkäftade eleganser, som tar sig fram utan traktor.

1. Lärarbostaden, tvärs över vägen till skolhuset för 3-4 och 5-6. Skolan för 1-2 låg uppe vid kyrkan. Lärarinnan fröken Johansson hade stor hårknut, var barsk men oftast solig. Hon  hade en släng av gamla tiders oinskränkta lärarmakt.. Varje dag kom hon ut med buss inifrån Uppsala.
2. Här bodde Anders Norlin, min bästis. Min mors kom-hem-till maten-gonggong nådde lite förbi kyrkan men inte hit.
3.  Kyrkan på en låg kulle från 1400-tal, takmålningar frilagda. Skolhus på vars övervåning vaktmästare Gösta med hustru Dora bodde. Det var tre döttrar, varibland Yvonne, den mellersta, nog var vackrast. Övragårdhs lanthandel låg granne med kyrkan. Åkare Olsson med Scania-lastbil fanns där. Farbror Gösta skaffade TV till fotbolls VM 1958.
4.Närmaste skogen som jag kartrerade, indelade i områden och begåvade med USA-staters namn.
5. Skolgård. Alvar ock vaktmästaren spolade is vintertid på närmaste åker. Dasslänga vid vilken jag som minderårig fick mitt ärr i pannan av en vilseflugen spade. En av de stora grabbarna i sexan skulle hugga sig in på tjejernas. Lindad i rödrutiga handdukar och liggande på bilgolvet gick lärar-Citroënen in till Akademiska sjukhuset.             
6. Socknens ski-resort ”Kvarnbacken”. 28 m.ö.h. Här lurade (eller coachade) jag min yngre bror Staffan att kasta sig utför mot löfte om 25 öre. Han for in i ett stenröse och bröt benet.
7.Skogen hos Anders. Här låg vårt primära skridskokärr.
8. I Nyby brukade det vara skidtävlingar för alla åldrar. Med prisbord.
9. Gäsmesta. Mystisk plats där vägen gick i en extra rätvinklig krok för att följa gårdens staket längs två sidor. Apropå vägnät: När jag återsåg vägarna i vuxen ålder blev jag häpen. Smalt och absolut omöjligt att mötas utanför skyltade mötesplatser. Där hade bussen gått?! Och de dög fortfarande!?
10. Här låg missionshuset. Jag bevistade söndagsskolan. Jag vet inte vilken roll den spelade. Jag tänkte mig nog den som en utslängd nypa småländsk frikyrklighet i främmande land. 11.Här kände jag ingen, Home of Olga Karlsson.
12. Lite utanför vägkkorset i Ströby  – socknens kommunikationscentrum. Intill korsningen ligger ett lågt  barack-liknande hus . Socialnämnd fanns även här.. Sväng höger för att komma till Bösslinge, Brunnby eller järnvägsstation. Eller fortsätt mot stan förbi Skäggesta. Bösslinge och Skäggesta var viktiga gårdar vars blivande hemmansägare Lasse och Ingmar var jämnåriga med mig.13. Här bodde den något äldre grabben Lövling, som hade höjdhoppsställning och övade stavhop.p

 

 

Alvar och Evy uppskattades säkert av de trygga och något sävliga upplänningarna. De långa lärarsomrarna ägnades i familjen åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Anders Norlin var min kompis. Hans mor hade tragiskt dött i cancer när den yngre pojken Mats var liten. Anders tog inte över gården efter pappa Olle utan blev flygsteward. Om jag förstod rätt så ägde pappa Norlin genom arv en andra lantbruksfastighet intill kyrkan. Han hade i alla fall två smedjor. En i skogen, ovan gården där vi hade vårt primära skridskokärr. I den fick jag en gång se honom smid-banka  till plogbillar. Smedja nummer två låg i bäckdalgången nära kyrkan.

Anders var jämnårig med mig och skulle komma att följa mig till realskola efter fjärde klass. Således två barn till realskola: folkskollärarens och storbondens pojk som bodde nära kyrkan. (Formeln var  4 år folkskola, 4 år i femårig  realskola, fyra år i gymnasium. Det var en specialare som ingick i  en kompromiss mellan Högern och Socialdemokraterna på 1920-talet).  Vad ska man säga om den segregationen?  Ett benchmark för PISA att beakta.

Skol- och kyrkvaktmästarens tre flickor ingick i detta lilla bildningskluster.  För flickor var det flickskolesystemet som gällde.  Vaktmästare Gösta  ordnade  generöst med samåkningslösningar. Vintertid blev vi skjutsade till Börje anhalt. På tåget från Heby, Morgongåva och Järlåsa kom landsbygdens smala urval av läroverkselever. I den mån som de inte var inkvarterade i skolhem, kanske stöttade av stipendier. i USDA

Den ljusa årstiden cyklade Anders och jag hela vägen till Seminariets Övningsskola (7 km) .  Vi lunchade i finlandssvenska fru Stenroths studentmatlag på Sturegatan 14. Tre kronor per dag.  Lämnades i kuvert på fredagarna..

Det är svårt att hitta något som mina föräldrar upplevde som bestämt negativt med Börje. Förutom den hårda lerjorden, så osmåländsk.  En sak som dock ofta kom upp vid köksbordet och som satte myror i huvudet på min far var hur han skulle hantera Olga Karlsson i Tiby. Olga ville ha ambitiösa mål i kyrkokören, och hon pressade ständigt Alvar med att hon skulle ha en tydlig roll som sopransolist.

Det finns mycket mer att säga om intressanta saker i Börje. En professorsfamilj  bodde i  Enbacken. Sju barn som gav ut en stenciltidning (”Elefantposten”) och bjöd alla och envar på ljusstöpning vid jul. De två äldsta barnen, som Alvar förmodligen har haft som elever, var Lars, som blev en namnkunnig expert på barnuppfostran och Bengt, professor i astronomi. Bengt har skrivit en tänkvärd bok om hur relativitetsteorin kom till som jag har tänkt läsa ett par gånger till.

Bengt lånade ut en en mycket fin refraktor (90 mm) tillverkad i Åbo till MNF på läroverket , där jag var en av två  medlemmar i astronomisektionen. Jag monterade på kamerahuset från faster Signes förkrigs-spegelreflex-kamera och tog ganska fina diabilder på månen. Skolföreningen MNF  fick disponera de två små kupolhusen i astronomiska institutionens park.

Reflektion:  Detta speglar kanske ganska väl min krokiga livsbana.. Jag dras till naturvetenskaper men i min miljö finns inget stöd för laborativa verksamheter och inga forskarförebilder. Faster Signe fanns alltid med på ett hörn och märks med sitt benägna teknikstöd (humanist som hon var). Hon gav sin avancerade systemkamera (En förkrigs-Exakta) till mig och höll alla syskonfamiljer med låne-vändåtta filmkamera. Jag tog några steg som amatörastronom, men upptäckte att långa fryskalla ensamma nätter vid teleskop inte var vad jag behövde. Min fil-kandexamen kantrade över från naturventenskap till samhälle och humaniora.

Vi trivdes såvitt jag kunde förstå ganska bra  i Börje. Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med idéer kan försätta berg. Efter tio år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad.

Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn startade andra projekt.

  • Själv valde jag att arbeta som statstjänsteman med framtidsstudier om energi och klimat.  Vurmen för u-lands arbete, ja u-land allting, byttes under sjuttiotalet ut mot en krishantering av energiförsörjningen.
  • En av mina systrar blev professor, energiminister och landshövding.
  • En annan valde konsten och blev scenograf och opera-librettist.
  • Min bror, som inte blev äldre än 21, var på gång som religiös trubadur eller popartist. Verkligen kreativt!

Och racet fortsätter med Alvar och Evys barnbarn

  • Mina egna barn valde som sin pappa IT-yrken. Den äldste har blivit synnerligen förmögen på sin förmåga att vara framgångsrik chef i globala dataspels-företag.  Nummer två är teknologie doktor och ägnar sig åt forskning om säkerhetsrisker i stora system och min yngste är företagare databranschen.
  • Ett systerbarn har studerat i Cambridge (Trinity College) och forskar i Nationalekonom (Harward). Ett annat har utbildning från London School of Economics och har börjat en juristkarriär.
  • I Danmark finns ett barnbarn som har etablerat sig som en internationell auktoritet på feminism och kvinnlig frigörelse.
  • I Hamburg finns hennes musikaliska  syster, som går en exklusiv utbildning till opera-regissör.

Ja, Alvar det hade du väl inte trott?!  Hur har du fått till det?  Envis som fan var du. Kunde inte slå en tennisboll med mg utan att räkna poäng. Du har berättat att du blev folkpartist efter att ha sett Bertil Ohlin valtala i Tranås. Och det var inte ekonomin, det var att han uppträdde så elegant med slips och kostym. Jag kan inte säga att jag förstår…

Vi barn, och särskilt jag, skapade oöverstigliga problem och mina föräldrar resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första lärar-åren i Småland blev en lösning. De gamla vännerna möttes så att säga i Uppsala efter pensioneringen.

En vänskap mellan fyra lärarpar som träffades i Småland varade livet ut, De återsamlades på livets höst i Uppsala.

En vänskap mellan fyra lärarpar som träffades i Småland varade livet ut, De återsamlades på livets höst i Uppsala. Kanske är det Gärdebylåten som de river av här?

 

 

 

 

Hans Furuhagens sista bok (2010) Natur och Kultur

Bibeln och historien

Om tidsmaskiner  hade funnits, skulle jag ha velat se Jesus tala i ut  i intervjusoffan i programmet ”Min sanning”,

Jesus från Nasaret, judisk agitator, sannolikt upprorsledare och kanske filosof.  Det vore tveklöst intressant att få veta mer om om den mannen.

Men det är tyvärr omöjligt att veta vad Jesus hade för politisk  plan och vision, eftersom ett koppel grekiska religionsmakare dragit ihop Jesustraditionen till en religion grundad på…?

Ja man kan undra. Ingen av de fyra evangelisterna hade sett Jesus i aktion. De fabulerade utifrån muntliga berättelser om vad som hänt flera decennier tidigare. Jesus verkade i en ständigt oroligt hörn av Orienten. Här hade egyptier och assyrier dragit förbi under minst tusen år, utan att vilja ta hand om besvärliga smånationer, varav judarna var en. Och inte någon av de mer framstående.

Den judiska nationen har  lämnat sparsamt med arkeologiska avtryck efter sig. Filisteerna närmare kusten får sina fiskar varma i bibeltexterna, men de imponerar mera på arkeologerna som utvecklade samhällen.

Inte heller romarna var hågade att organisera Palestina med omnejd. De nöjde sig med att stötta upp Herodes, en lokal härskare. Det skulle dröja till upproret 70 e.Kr innan romarna satte punkt. Då krossades den judiska nationen totalt. Diasporan tog över och judarnas tålmodiga politiska begåvning började sin resa.

De fyra evangelisterna var greker och hade nog inget intresse av att vårda judarnas revanschism och Messiasdrömmar. I evangelierna läser man om en Jesus, som ena dagen är revolutionsromantiker och upp nästa dag vänder andra kinden till och verkar vara Mr Icke Våld. Lena Andersson väckte rabalder och blev rekordsnabbt svensk intellektuell, när hon i radioprogrammet Sommar ville övertyga om att Bibel-Jesus inte är någon snäll person.

När sen romaren Paulus tar rodret, körs alltsammans genom flistuggen en gång till. Ut kommer en omfattande religionskonstruktion, som antagligen totalt vänder ut och in på ursprungsversionen. Från att ha varit en judisk nationell dröm om att kasta romarna i havet, blir kristendomen en extremt internationalistisk rörelse där en otäck detalj är att det påstås att judarna i plenum skulle ha röstat för att Jesus skulle hängas på kors.(Tämligen osannolikt kan man väl tycka! Läsaren erbjuds ingen förklaring. )

Här ska en kristen tänka ”jaha, naturligtvis”. I mer än 50 år har jag undrat hur resonemanget är uppbyggt. Jag tappar helt tråden. Hur en sån rappakalja har kunnat ligga till grund för Västerlandets civilisation och påvestolens framgångar under 2000 år förstår jag inte!

Bibeln är väl synonymt med ”sanning”. Men sättet på vi de olika delarna  i Gamla och Nya testamentet plockats ihop inger väl oro. En analys av texterna gör det likaså.

Så kommer arkeologin in med en vetenskaplig metod att fastlägga fakta.

Mot det står Nicea år 325  ?

Torgny Lindgren har skrivit en fyndig  roman om predikanten som förlorar gudstron. Han är en rättskaffens man som inte ser annan råd än att uppsöka alla de bygden som han frälst i sin tidigare gärning och berätta om sitt misstag, Rätt ska vara rätt.

Hans Furuhagen var inte bara studentspexare, han forskade också i Antikens liv.
Han bevakade den arkeologiska forskningen ocjh noterade att att arkeologin för östra Medelhavet var lite speciell eft,ersom det ofta dök upp forskare med en ensidig syn på fynden. De kunde typiskt vara utsända av någon ”Biblical Society” i USA.

Furuhagen kommer fram till att  Bibeln i många fall berättar en annan historia än arkeologin  För att göra en lång historia kort, så visar sig fynden från judisk äldre historia vara oroande få. David med kungalängd kan man nog få att stämma.. Men att det skulle ha funnits  någon drottning Saba och en mäktig Salomo med stort tempel är mycket osannolikt. Skriftliga belägg från närliggande länder saknas. Ett dominerande Salomos rike borde ha lämnat spår efter sig. Allt talar för att det är ett förskönande litterärt skapande i den fyndfattiga perioden 1000-500 f.Kr.

En ateist undrar då hur den kristne förhåller sig till att den judiska historien saknar sin grundläggande dramaturgiska poäng.

Det handlat kanske om ”Alternativa fakta”.  Saliga äro de —  -?

Rekommenderas:

Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna Natur @ Kultur 2010

 

Internationella mansdagen 2017

Om jag hade vetat att det var internationella mansdagen i söndags.?

Det hade kanske inte hade gjort skillnad.

Tiden krymper, man måste leva med sitt facit. Så som det nu blev.

Har du blivande man/män hemma, ja då ska du skicka med dem din kunskap om världen. Du förstår nog inte hur, men det ska nog ordna sig.

Jag studerade mycket i min ungdom. Tänker på det. Vad är tiders tankar? Ja vad är tiden? Alltid är den försvunnen.

Hade jag hade bott i Kruthyttan långt från storstan och närmaste läroverk, hade det nog sett annorlunda ut. Kanske mer mopedförgasare och mindre John Stuart Mill.

Bra var mitt filosofiska och naturvetenskapliga intresse, som jag kunde odla utan handledning. Dåligt var att jag saknade all erfarenhet av psykologi och social praktik. Men barn har lite kompetens med sig redan från början. Se mitt boktips.

Men till slut landar man. I terrängen. Ett liv utan en skilsmässa är väl inte så vanligt.

Om du inte är den typen som kan tänka sig att gå runt och erkänna egna och andras våldtäkter, så kanske är den försiktiga översnälla typen. En typ som också brukar ha en stark defensiv.

Som jag var. Trög man, du tycker kanske fortfarande om henne, medan hon redan föraktar dig med stöd av en packe Dr Phil & Co under armen.

Det var den dåliga nyheten.

Den goda nyheten är att det behöver inte alls bli tråkigt. Ta ett pappagrepp om barnen. Dela vårdnaden! Var med dom, res med dom, satsa.

Efter regn kommer sol. Inse det!

Jag var sex månader pappaledig 1977. Så banan är sopad!

Att bo i Kruthyttan och ha en kvinna som är nöjd är väl också bra. Men tänk på att när hon fyller 50 är barnen utflugna. Tänk dessutom på att någonstans finns en tryckkokare med allt som hon har skjutit framför sig .. Lokala studiecirklar, golfresor, bussresa till Kina, Hurtigrutten och bugg-kurs. Kanske står du där nästa sommar ensam med husvagnen.
Men det brukar ordna sig. Sälj till någon som behöver husvagn under älgjakten.

Vi lever i en tid då allt ljus är på kvinnans frigörelse. Bli inte upprörd över det. Om man läser det som fyller massmedias mer pretentiösa helsidor kan man tro att män är hur värdelösa som helst. Gå inte på det.

Det finns nog manliga dygder som vi män gott kan försöka vårda. Låt vara att det inte är hugget i sten. Till exempel goda ledaregenskaper och förmåga att förhandla. Samtidigt, lär av kvinnorna. Det finns så mycket att ta till sig. Empati, intresse för barn.. etc.

För mig är en mer teoretisk sak den springande punkten. Att feminister och allt vad det kan vara inte har det minsta intresse för att grunda sitt tänk på logik och en uppfattning om vetenskapsteori. Antagligen seglar de på någon folk-psykologisk idé om att den svagare alltid har rätt. Ungefär som att socialister (dock inte Marx) ofta anser sig ha samma frikort.

Jag måste säga att det har varit en lite sorglig besvikelse i mitt liv. Att aldrig ha träffat en kvinna som har ett intresse för vetenskapsteori.

Men det finns några kanske. Läs lite av Lena Andersson. Där finns det fotfäste. En spännande person.

Och så har jag det viktigaste boktipset. Steven Pinker – The blank slate.

Det har funnits en debatt i det mänskliga tänkandet om huruvida vi är ett ”oskrivet blad” vid födseln. Det är alltså debatten om arv eller miljö som vi väl alla känner oss hemma.

Pinker går igenom forskningen. Forskningen visar att teorin om ”Tne Blank Slate” är felaktig.

Men The Blank Slate stämmer så bra med de demokratiska idealen. Många forskare vägrar att ge upp försöken att visa att vi är alla lika när vi föds. Jag trillar också dit ibland.

 

 

Teknik (smartphones) slår politik?

 

Den svenska självbilden är problemet

Sammanbrottet i invandringspolitiken och omslaget till stängda gränser har varit häpnadsväckande. Kanske en händelse större än 500 procent på 1990-talet. Sveriges är nere för räkning. I dubbel bemärkelse.

Sverige har visseröigen varit ett i invandrarland. Men.

Om vi bortser från Balkankrigen, då invandringen hade betydande inslag av arbetskraftstillskott, gäller det att Sverige de facto tog emot en måttlig ström av ”illegala” invandrare, bestående av diverse människosmugglingsvarianter och påföljande anhöriginvandring. Relationen till den åsyftade flyktinginvandringen styrd av (UNHCR) klarlades sällan. Individuella utvisningsärenden skapar känslostormar och beslutande myndigheter drivs till beslut som underminerar lagstiftningen. Likaså, också det naturligt, kan den utvisningshotade överdriva och ge en förvanskad bild av farorna i hemlandet.

Janne Josefsson gjorde nyligen en ”uppdrag granskning” om de så kallade ensamkommande barnen, Där framgick att återsända barn nogsamt togs omhand av en organisation som skapats i Kabul för just detta ändamål. Talet om rutinmässiga mord kokade ner till ett enda känt fall på två år.
Man har väl ett ansvar för att ta reda på fakta. #Janne Josefsson tänkte nog sammaledes. Han hade varit ovanligt faktastram i TV-programmet.

När gränskontrollerna avskaffades i EU sjönk kostnaden för att ta sig till avlägsna länder och miljonerna av krigsdrabbade människor kom i rörelse. Många miljoner flyktingar i Syrien-området lider naturligtvis svårt, men signalen till uppbrott kan inte visas bero på krigets intensitet. Inflödet över Europas gränser styrs uppenbart av ekonomisk rationalitet och välinformerade riskbedömningar. Smartphonetekniken är antagligen det som har ökat invandrares möjligheter.

Men invandringen var inte skalbar och det var omöjligt att stoppa krassa, men rationella reaktioner på de europeiska ländernas brist på gränshinder. Fem tusen tog vi gärna hand om. Det kan kanske sägas vara det nordiska normalvärdet. En tiopotens upp klarade vi också.. Men när antalet fortsatte att öka i en exponentiell kurva, drog regeringen i nödbromsen.

Vårt svenska undermedvetna vill förmodligen att vi ska vara en regional stormakt. När vi inte är det försöker vi hitta på andra sätt att få vårt namn att ärat flyga över världen.

Jan Stenbeck (faktiskt en stor svensk) hade en minnesregel för investerare. ”PENGAR vinner över IDÉER för att den som har pengar kan att göra affärer på idéer”. ”Men POLITIK slår ”PENGAR i nästa steg”. Politiker kan hindra företagare med sina lagar..
Men hoppla, här kommer Stenbecks uppfinning: ”TEKNIK slår ut POLITIK”.
Invandrarna kan hitta kryphålen. Smartphones.

Kan man lita på politiker?

Jag minns fortfarande Hjalmarsonaffären fast jag bara var en liten pojk . Det var olust, dålig PR. Vad sysslade dom med? Dre första intrycken är viktiga. Jarlen verkade ju vara en ganska vettig person!?

Och hur många måste inte ha tröttnat alla tjatiga överdrifter från Erlander om ”hhÖÖÖÖÖgrrrerns” eller Bertil Ohlins onda avsikter. Var det verkligen mindre ljug förr? Jag tror det var mer.

Jag tror att i ett hundraårsperspektiv kommer Bert Karlsson, Ian Wachtmeister och Jimmie Åkesson att framstå som ärligt folk som sa
vad de såg, tyckte och trodde. De fick väljare, som inte brydde sig värst om allt demoniserande och buller från politiskt korrekt folk. Misstrogna, svikna väljare, röstar på dem som verkar minst odugliga.Och går inte det så proteströstar man. Eller fokuserar på något som man känner för. Till exempel färre invandrare .Det är ärlighet som behövs i politik.Några andra mandat borde inte finnas!

Ronald Reagan hade det. Margaret Thatcher hade det. Den gamle europaskeptikern oxch backbenchern Enoch Powell i hade det.

Å int är Jimmie Åkesson någon nazist eller rasist. Jag har en svärdotter som gått i samma skola som han, jag frågar henne om det behövs. Han har väl nazister i partiet, men dom plockar han ju bort. (Förbålt skicklig partiledare, men det vågar man väl lika lite säga som xxgxrbolx. )

Vi behöver vispa in lite historia här för att belysa svensk ”överambition”

1600-tal  – storhetstid

Svenskars kapacitet att organisera är kanske lite speciell. Kan det vara en nackdel kanske. Se på den krigsmakt med närmast preussisk perfektion som skapades vid början av 1600-talet och som användes för att bygga upp en svensk kolonialmakt.

Det krävdes komplexa ting. Omfattande konsulthjälp inköptes från andra länder. Administrationen av krigsföretag torde vara lika krävande då som idag. Kungen och ständerna ville nog inte vara utan utredningsunderlag, som visade vilka erövringar som skulle ge bäst skatt och tullinkomster. Man behövde skriva avtal med tusentals legosoldater. Vapentillverkning, en komplicerad teknisk kedja som började i små gruvhål och masugnar i Bergslagen, varifrån järn skeppades eller släpades vidare till styckebruk i Åker och värjsmide i Wira. Hästavel kunde göra skillnad – den tidens stridsvagnar. Vem kan idag tillverka en trätunna? Framställning av krut för en hel arme byggde på tidsödande och utrymmeskrävande processer med urin blandad med jord.
Det gick bättre än bra. Gustav II Adolf lyckades med sin ”dagen D” -‘1628. Kriget kunde föras på främmande mark. Kungen föll av hästen i Lutzen, men svenska chefer kunde båda kriga och förhandla.Tilltaget av Karl X att i ett gigantiskt bakhåll dra in halva konungariket Danmark till Sverige har väl få paralleller. Hörde jag ”Polens delning”. Nja, dom fick ju återuppstå ett par gånger. Danmark blev för all framtid kluvet av det svenska stålet.

Sveriges stormaktsposition varade bara några decennier. Omkring 1700 anfölls Sverige av en koalition på flera fronter. Karl XII, den unge karismatiske superkrigaren, tog snabbt initiativet och besegrade en långt större rysk arme vid Narva. Självaste Voltaire imponerades och skrev en KarlXII-biografi.

KarlXII vände ner mot Polen i en alltmer påfrestande irrande offensiv. Landet som var effektivt som ett Preussen levererade säkert mycket, men krigandet kunde inte skapa säkerhet för landet. Drömmen om att Narva skulle upprepas blev en futilitet. Krig utmanar tålamodet och förståndet. Bomber-Harris i London bombade tyska städer i en fåfäng strävan att upprepa den fruktansvärda eldstormen över Hamburg. Möjligen misslyckades han på grund av ett bättre tyskt luftvärn som fick de flygande fästningarna att släppa sina bomber på åkrarna framför målet.

Karl XII förlängde och förlängde och räknade med att hans formidabla rykte som mirakelhärförare skulle räcka.

Men Tsar Peter hade förstått Jan Stenbecks lag. Ny teknik var en av hans grundbultar. I slaget 1709 vid Poltava var Sverige slut.

Vad lär vi oss av detta! jo att…

Svensk självbildshistoria startar med Gustav Vasa.
Om man kikar in i en finsk skolbok lär tiden börja 1809.
Och danska skolbarn lär nog hylla Kristian II, eller Valdemar Atterdag.
Ryssar vet att hoppets låga tändes 1709, då hotet från Sverige äntligen försvann.

Känns berättelsen INTE igen? Tro det. Historiekunskaper som vehikel för nationell självbild är strunt. Opålitligt och tråkigt. Desinformation heter det idag.

1900-tal

Jag var ung på 1960-talet, som var en tid av till synes ohejdbar tillväxt. Staten cashade in. Finansminister Sträng införde omsättningsskatt och snart hade han höjt den till 10%. En studiemedelsreform breddade intagningen till högre studier. Universiteten, som hade varit idylliska små samhällen, översvämmades av studerande. Den socialdemokratiska rörelsen byggde välfärd och byråkrati i en rasande takt.

Bistånd till fattiga länder var en ny radikal politisk fråga. Den första hjälpmyndigheten hette NIB och fick en uppmärksammad resa, eftersom Ulla Lindström, den enda kvinnan i regeringen blev ansvarig minister. Och eftersom denna kloka dam ställde ultimatum för mera anslag till NIB.

När jag var på universitetet hade verksamheten tagit fastare form. Myndigheten hette SIDA och den var snart inne som en del av Sveriges snabba välståndsbygge. Vart man än vände sig såg man entusiastiska u-hjälpsmänniskor. Här fanns kompetens värdig en medelstor kolonialmakt. Jag förstår än i dag inte var alla kom ifrån. Vi hade haft missionärer, det gav ju svensken en hum om geografi och klimat. Men nu dök det upp lämplig personal till att bemanna alla exotiska tjänstemannauppdrag som kunde tänkas.

Olof Palme var en Zlatan-chock i klass med Karl XII med sprängande drabanter. I spåren av Olof Palmes övermod började en märklig självgodhetens resa, som nog nu kommit till sitt ärelösa slut. Politiker och allmänhet i nybildade fattiga länder uppfattade Palme som en unik hjälte i en värld av stormaktsarrogans. I Palmes efterföljd har svenska politiker haft svårt att sansa sig. Socialistiskt anstrukna biståndsprojekt blev en mission. Men, men, att hjälpa är svårt på många sätt.

Jag träffade för några år sen i bortesta Finland en man från Senegal som arbetade som advokat i Frankrike. Jag provade min franska men när jag nämnde att jag var svensk spårade det ur. ”Paahhlmee”! utbrast han och föll liksom i trans och blev nästan okontaktbar. Jag har hört om liknande från flera. Varumärket är blixtrande.

Att förse u-länder med (ganska) obundet bistånd och att ge invandrare svensk standard från start intill livets slut verkade vara det uppdrag som som passade bäst för Sverige. För höga ambitioner måste man ha.?

Bistånd är också svår.t. Det hörde jag mycket om på somrarna 1972-75 då jag var på samma sommarkollektiv som blivande tjänstemanna-stjärnskott som Jan Herin, Anders Bjurner, Carin Norberg, Arne Ström. ”Det är lika bra att ge checkar, vi kan aldrig styra pengarna dit vi vill..” var ett omtyckt provocerande diskussionstema.

Invandring har ju en koppling till U-hjälp. ”Vi hjälper dig: Du får pengar för att bättra på ditt samhälle. Eller du får komma till oss i Sverige.”

 

Rekord i fred

1811 diktade Esaias Tegnér: ”Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Den fysiska revanschismen blev omöjlig. Den svenska självbilden handlar om att vi är mer humana än andra länder. Och vi är neutrala, men ingen kan förklara vad det är bra för. Annat än att det blev ett lyckat artonhundratal i Tegnérs-diktens anda när Karl XIV Johan satte ned fredsfoten med kraft.
Första världskriget gick oss förbi. Andra världskriget levererade vi prima järnmalm till de tyska krigsansträngningarna. Vi var ”fyra (Hitler-)timmar från ett tyskt generalanfall”, brukar militärhistoriska magasin skylta med i kiosk-fönstret. So What? Svårt att dra slutsats.

Sanningen är ju att Sverige under decennier saknat försvarbara skäl för sitt agerande i invandringspolitiken. Sverige och andra länder har försökt dölja att de stängda gränserna har varit fundamentet. Flygbolagen expedierar att utestänga asyl-ökande. Den måttliga ström av invandrare som i stor utsträckning tagit sig in i Sverige på falska dokument har hanterats. Ofta har det varit särdeles duktigt folk.

Politiker med synpunkter på sakernas tillstånd har utsatts för smädelser och desinformation. Politiker i Danmark och Norge,som skruvat samma politik på lite annorlunda sätt har utsatts för attacker som gått över gränsen för det rimliga.

I Sverige har många enskilda och politiker ägnat mycket kraft åt att demonisera politiker och partier som haft åsikter och förslag.I SVT:s granskande program tillstår en rad politiker att attackerna på meningsmotståndare ofta sköt över målet. En alternativ planering för att vid behov bromsa invandring fanns, men det var inget för talarstolarna.

LÄNKAR

Tino Sanandaji har varit en uppskattad föreläsare och debattör.

https://detgodasamhallet.com/…/dgs-tv-avsnitt-8-med-tino-s…/

Hans Rosling på största välgörenhetsgalan räds inte att tala om hur illa han tycker om den svenska biståndsstrategi som betyder att den som lyckats ta sig in i Sverige ska ha svensk levnadsstandard genast och livet ut. . För det överväldigande flertal som bor i tält nära kriget kostar ett överlevnadspaket en bråkdel av den svenska dagpenningen.

Men nu har ju regeringen strukit flagg. I en ovanligt grundlig genomgång av invandringspolitiken i SVT får man se hur en lång rad före detta ministrar och ledande politiker tillstår att invandringspolitiken varit orealistisk. Inte bara det, det blir flera ja på frågan om attackerna på politiska motståndare skjutit över målet. Man visste att invandringen inte kunde få bli hur stor som helst. Det fanns alternativa planer, men det diskuterades bara i slutna kretsar. I talarstolen annat.

https://www.svtplay.se/…/tvarvandningen-om-svangningen-i-fl…

Du kan ingenting ta med dig dit du går!

 

”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Det var en projektil ämnad för mig. Scenen är den att vi har en konferens för min del av klanen Sommestad,dvs  tre pojkar med familjer. Jag hade beslutat att tala. Innan landgången för deras vidare resa drogs in.  Jag hade dukat upp i sammanträdesrummet med diabilder, kalendrar,  julkort, skolbetyg, etc.

”Det funkar nog nästan aldrig. Ingen har tid. Dagen efter begravningen åker det antagligen ner i pappersinsamlingen.”

Skarptunga missar sällan en möjlighet till logisk eller filosofisk attack.

Jaha minsann!

Tack för tipset.. Jag visste om deras motvilja. För ett par år sedan tog jag initiativ till en kusinträff på Halmstad slott hos min syster Lena, en krets på tio kusiner. Även kusiners barn och familjer inbjöds. Ingen av mina tre söner var intresserad. Jag kunde till och med ana en viss ilska. Kanske de har snöat in på alla skilsmässor tänkte jag då.

Inte ens gamla egna skolbetyg ville de ta hand om. Nu kunde det bli svårt att manövrera.

”En del här verkar ju vara kompletta manuskript. Du kanske borde digitalisera texterna?”

Broder Skarptunga backar lite från sin drastiska attityd.

Redan gjort i början av nittiotalet” kunde jag svara. Kändes som överskruv nu. Det där var en tid då jag satt i dator-krypinet bakom en pelare i Orminge, medan mina två yngsta hade sin brådaste tid som tonåringar.

Jag förklarar min strategi att spara ungefär tio procent av trivia, som kvitton, räkningar, deklarationer. Jag har införskaffat en värsting till dia-skanner som har väntat på mig i två år.

Barnen frågar om var och när för diverse och jag klarar inte av att svara. Jag måste utbe mig l om att få återkomma.

Jag blev ganska nöjd med mötet. Jag ska ta mig an det skrivet och tänk och inte lämna några flyttkartonger.

Varsågod – en första pusselbit.

Var fanns arbetet?

Där jobbade jag. När jag var konsult var det många platser per arbetsgivare.

 

70-års-kontroll och slutjustering av CV

Den 2 juli styrde mina tre söner med familjer mot Vildmarkshotellet i Kolmården. Två dygn skulle ägnas åt djurupplevelser för barnen och tänk och tyck med farfar som fyller 70.  Jag har tre raska pojkar och sex barnbarn. Trevligt blev det och stämningen toppade kanske när Teo hittade en nakenbild på pappa som ung i en driva med diabilder.
Den tredje dagen, som var dagen före den riktiga födelsedagen (7 juni)  hade jag en liten mottagning i vår lägenhet i Johannelund,nära Vällingby. Mycket trevlig blandning, massor av blommor.
Okki har släktingar i Jönköping som vi ofta träffar – de sände videokörsång. Hannes Malmberg,  allas vår  ille faciet,  visade hur man dekanterar med en platt vinkaraff. Smart kille. Han hade redan skaffat två postdoc-platser i USA, trots att disputationen ännu inte hade ägt rum.

Det blev ”kanon” som de säger. Jag menar de unga som tagit över och som gör 2-3 dagsverken per dag. Jag tänkte vid pensionen (65) att jag skulle hålla på principen ”En dag, en aktivitet, en pensionär”, men pyttsan får jag säga. Reinfeldt får visa mig hur man gör.
När jag fyllde 69 fick jag som present ett fototillfälle med familjen. Det blev fina bilder. Och nu fick jag träffa alla elva i två dagar.

Alltnog, jag ska berätta lite om vad som tilldrog sig.
Den första kvällen berättade jag om min far Alvar, som är den som egentligen har satt oss på kartan.

Kväll två blev det mer av fars-grillning.
Tjodolf höll ett uppskattande tal om mitt ”Det ska vi slå upp” (i encyklopedin eller språklexikonet) som hade varit jobbigt för barnet, men som med tiden hade blivit något positivt.

En pappa som vägrar att ge enkla svar.

Teodor och Kristofer, som jag hade hand om under deras tonårstid som ensamförälder i Nacka, var också nöjda.
”Att bo med pappa var faktiskt som att flytta hemifrån. Man fick göra nästan allt man ville. Och ta konsekvenserna om det var fel.”
Vi blev snabbare vuxna menade Kristofer.

Vad kan vara bättre än sådant tal?!

Att själv disponera barnbidraget för kläder hade de nog med sig från mamma. Men vi kunde komma längre genom att låta barnen sköta all mat med hjälp av webb-butiker med hemkörning.

Min roll var att steka pannkakor åt alla varje lördag.

Jag brukar säga att den här tiden i Nacka var min bästa tid. Och då tänker jag på det självstyrande hushållet och inte på mina elektroniska dates med damer som också kunde bedrivas fritt.

Flyttat runt mycket, ja det blir det ju om man sysslar med skilsmässor. Men många av våra flyttar har varit reaktioner på skolan:

Rinkeby till Östra Granholmen, Vaxholm (”Ibland kommer det in extraturkar som får sitta längst bak vid väggen och lyssna.”  (Andreas). ”Idag fick vi krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv lärare. (Andreas).  ”Här kan vi inte bo med småbarn”. (Min fru blickar ut över gården på Visbyrinngen 30,  som är täckt av glasskärvor).

Skarpnäck till Öskevik, naturskön by utanför Lindesberg. Tjodolf får ny vikarie varje månad i Bergholmsskolan i Bagarmossen/Skarpnäck. Obehöriga. Teodor mår så dåligt på  kvartersdagiset att vi flyttar honom till antroposof-dagis i Kärrtorp. En dag sätter vi fingret med slump i DN:s fritidshus-på-landet-annonser. Upp kom två missionshus i Bergslagen, varav vi  köpte ett.

Fanthyttan utanför Lindesberg hade en B2-skola som var mycket lugnare än  Stockholms förortsskolor. Faktiskt så  lugn att vi börjar bli oroliga. Tjodolfs lärare har engelskt uttal precis lika  farfars.  Lärarna verkar huka ute i skogen och ambitionslösheten skrämmer oss .

Vi flyttar in i tätorten.   Vi blir nöjda med Brotorp och Kristinaskolan. Vi finner att den svenska småstaden är en bra miljö: Simhallen, biblioteket, fotbollen  och hockeyn etc

Teodor och Kristofer i tonåren flyttar till pappa i Nacka. Nackas skolor håller en hög klass. Mina barn är ambitiösa och tar fin studentexamen.

Teodor doktorerar på KTH.

 

Tjodolf har visserligen i offentliga framträdanden berömt gymnasiet i Lindesberg, men jag har noterat att hans bitterhet mot Storåskolan sitter kvar.

Bruksort: När Tjodolf gick i nionde klass  fick jag en rapport om att att han inte längre tyckte att matematik var roligt.  Jag tog bilen och körde  Kungsholmen-Storå non-stop för att försöka reda ut frågan. Jag hade var uppmärksammad på att läraren var en omskolad gruvarbetare och gift med studierektor.

Jag hade ingen framgång. Mina vädjanden om att Pytagoras, Archimedes och demlikes kunde vara av intresse ledde ingenstans.   Tjodolfs matematiklärare  stod fast vid principen att den som var extra begåvad skulle stanna upp och hjälpa de elever som inte hade det så lätt för sig. Så spände han ögonen i denna Stockholmsfjant, och meddelade att i  Storå hade vi bestämt att matematikundervisningen skulle ska vara inriktad på sådant som  ”alla behöver och har nytta av.” Han visste vilka som skulle gå till gymnasiet och de fick lite extra med ekvationer och sånt de sista veckorna.

Tjodolf och parhästen Erik R. som inte heller passade i Storå och förmodligen fick utstå en lätt mobbning från landsbygdens lärare) De drog efter studenten i  Lindesberg till KTH i Stockholm och till stora framgångar i databranschen.

 

 

EXTRA MATERIAL:

OM GENERATIONSSKIFTEN OCH DRÖMMEN OM UPPSALA

eller 

BERÄTTELSEN OM DEN GENIALISKE STRATEGEN ALVAR PERSSON

Alvar17år.

Utgångsläge: Evy – bonddotter. Nr fyra av åtta barn. Arbetskraftsbehovet var tillgodosett och hon kunde lämna. Viss kulturell polityr: det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna.

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Alvar: Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Pappa Gunnar satte honom i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Mina föräldrar lämnade uppväxt- miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet.Deras record härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp av välgörare i släkten och liknande,  ta sig till läraryrket.

Alvar och Evy. Nåå?

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar . Uppmarschen från Småland till lärartjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns utdelade vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Ibland är de manliga dygderna avgörande. I vår tid när den genuspolitiska krutröken ligger tät över nejden gör man bäst i att flyga under radarn och sen  blixtsnabbt stiga uppåt när målet är nära. Såsom J29-ornas Flygande Tunnans piloter övaade, vrålande upp över Börje. Stridsflyget betydde att Börje under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Ett land där tiden har stannat. Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De amerikainspirerade  stationära trävidundrerna byttes mot silvriga mobila tröskor med en man på säckbytarplattformen. Som sedan byttes mot självgående bredkäftade eleganser.

Jag tror att Alvar var lika djärv när han långt senare vägrade inhibera en enmånads språkkurs i England. Tvillingarna v ar nyfödda och  Evy kröp upp på köksbänken när trycket blev för hårt.

Men utan Engelska skulle säkert karriären dött.

Evy och Alvar utstrålade modernitet. Utan att nånsin uttala ”Alva Myrdal”.

Alvar Persson skulle dock vidare. Politikerna i grannsocknen Börje erbjöd jobb åt dem båda. I dealen ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord.

Lärarbostaden i Börje

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten.

Börje församling hade dock tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar faktiskt regelbundet träffade personer från kyrkans högkvarter. Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en rivstart tog han greppet om socknen.

 

Vi trivdes i Börje. De långa lärarsomrarna ägnades åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med goda idéer kan försätta berg. Efter 10 år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad. Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn skapade oöverstigliga problem och de resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de möttes så att säga i Uppsala efter pensionen.

Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös. En välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål! Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp. Byggtekniken var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna

 

Uppsala 1930Ar detta en del av förklaringen? Utviket satt en tid på väggen nära telefonen i Börje.

I pris-teoretiska tassemarker

Jag studerasenågot år i början av sjuttiotalet nationalekonomi med samhällsekonomisk inriktning. Det stavades då cost-benefit-analys.  ”Loss of life and limb” – vad kostar det.

Vi fick läsa en avhandling av en skotte (”Walters” var namnet tror jag) om hur vägarna kunde utnyttjas maximalt om man noga såg till att trafikmängden ökades upp till nära trängselpunkten, men inte förbi den ty då kollapsade trafiken och kö uppstod. Det var elegant och kära DN tog på sig att under minst ett par decennier ständigt påminna om att denna akademiska sanning borde bli allas sanning.

Cost-benefit i trafiken har haft en vinglig resa mot framtiden. Det ursprungliga intresset på akademin verkar ha drivit fram ett ganska seriöst arbete med datainsamling och beslutsmodeller hos myndigheterna.

Men skon har nog hela tiden skavt. Ibland har man bevisat de märkligaste ting. Landsvägen Kiruna- Narvik kunde bli hur som helst lönsam. Tvärbanan hade otillräckligt trafikunderlag skulle aldrrig bli lönsam hette det från expertisen.

Det var stolpe ut och förmodligen ett historiskt nederlag för Cost-Benefit-etablissemanget.

Om vi ser tillbaka på Walters avhandling, så visade han hur man utnyttjar befintlig gatuutrymme-till 99 %. Men varför ska man göra det undrade jag redan 1973. Än värre var det med investeringarna. Var bygger man nästa gata eller väg?

Vad jag minns gjorde Walters ett lamt försök att diskutera hur data kunde styra. Frågan blev obesvarad so jag ser det. I väntan på ett nytt  pristeorins genombrott har man sagt: Samla in så många investeringsalternativ du kan, så fixar vi att rangordna dem. (Och budgetrestrktioner är förbjudna!  Vi förstår att ni inte förstår det,. Det är en del av magin med  Samhällsekonomisk kostnads- öoch intäktsanalys

Trängselavgifter i Stockholm vore j  bas al tillämpning i teorin.  När stunden var inne för DN efter decennier av rop i öknen, fegade man plötsligt ur och gav halvt stöd till nejsidans länspolitiker och nån o-akademiker på Motormännens.

Omröstningen vanns ju sen ju av ja-sidan – en rungande påminnelse om att fåren ofta är klokare än fåraherdarna.

Ebbe på ingång till 10 årsperrongen

Hej!

Jag har varit bortrest tre veckor och har inte tunat in mediebruset. Men nu har jag vridit på bruskranen tittat på en del av dina filmer.

Det är fint! Vad som imponerar mest på mej är att du är mycket duktig på att förklara och dramatisera(=göra teater eller film av något)

Och jag fffffffatttaarr inte hur du håller kameran när du rör dig i filmen!
Det får du visa när vi träffas!

Hälsningar

din farfar

Och du, var rädd om din lillasyster!. Jag bara säger det. Det är ett gott råd från en som vet. Dom har hemliga regler. Så man ska inte vifta med pickadollen i tid och otid. Då kan man förlora.

Astrid Dufborg

Edlunda40år_allagästerLäser i DN att Astrid Dufborg har stämplat ut. Vi växlade några ord på Edlunda-jubileet 2012. Det påminner mig om vikten att göra mer. Att bemästra livet på en högre växel. Astrid och jag mätte och trätte vårt tänk några år i Edlundas sommarkollektiv.

 

197X:  Här började vi vår resa, vår våg i världshavet. – Jag minns, så kort dit!

AD

Mr Parkinson meets Camptocormia

_maarg

På bilden visar jag en prototyp till en ”anti-camptocormia ”-motvikt som jag försöker att trimma in till ett användbart hjälpmedel för de som drabbats av det föga uppmärksammade parkinson-camptocormia-syndromet. 1)

Den ofrivilliga framåtlutningen (”bend forward”  , som för min del inträffar efter 300 till 500 meters gång, är ganska kraftig.  (Därav anekdoter om inopererade stålstavar som krupit ut genom huden?.)

Vanligt förekommande hjälpmedel för rak hållning (typ Hälsovästen) förslår inte. Dessa syftar till att dra upp hålllningen/ryggen genom att spänna axlöarna mot en gördel nedanför magen.

Botox-metoden är motsatt väg och kalibreras för att försvaga framåtlutningsmuskeln (psoas). Jag påbörjade ett sådant försök. Den första injektionen gav inte någon effekt på muskeln. Jag avbröt projektet eftersom kända resultat inte var uppmuntrande.

Ett ordentligt mothåll behövs. (Precis som Archimedes konstaterade, när han skulle flytta jorden.) Rollatorn fungerar därför bra och är (tillsammans med barnvagnar och kundvagnar min standardlösning. Ett lätt tryck mot handtagen då och då räcker ofta för att Camptocormia -syndromet inte ska utlösas. Däremellan kan man puffa vagnen framför sig. Och om Om rygg- och bukmuskulatur stelnar (i en lätt kramp) kan man stödja sig på (häva sig på) rullatorn.

Hur ska man få det att fungera? Rullatorn och gångstavar tar mothåll i marken. Alternativt kunde man använda något att gripa tag i. Som i ett takhandtag i en tunnelbanevagn.

Tyngdkraften är mitt val. Mottrycket ska anbringas precis mot gångjärnen i veka livet. Axlarna ska dras bakåt så att ryggen blir uträtad och lodrät. Om tyngdpunkten för hela ekipaget hamnar över benen kan man stå bekvämt.

Jag inhandlade ett exemplar av Haglöfs klassiska fotvandringsbarnstol. I utfällt läge kommer övre kanten av bärstolens ryggbåge att hamna på ett rejält avstånd från kroppen. Det nyttiga vridmomentet ökar om tyngd lastas på ramen och det ökar med av ståndet ut från ryggen.

Vridmomentet åstadkommer ett tryck på rätt plats på ryggen. Konstruktionen går att fälla ihop. Dessutom kan man bära lite packning.

Prototypens tyngd längst ut är ett exemplar av prosten Gustaf Unestams teologiska avhandling och monografi över socknen Söderby-Karl i Roslagen (Förgyllt klotband) C:a 4 kg. Vikten kan varieras. Jag tänker mig en sandpåse som kan läggas ini den blixtlåsförsedda yttre påsen.

1) ”Camptocormia is defined as an abnormal flexion of the trunk that appears when standing or walking and disappears in the supine position. The origin of the disorder is unknown, but it is usually attributed either to a primary or a secondary paravertebral muscle myopathy or a motor neurone disorder. Camptocormia is also observed in a minority of patients with parkinsonism.”

 


2). Gustaf Unestam var en prost i Uppsala Trefaldighet, som under 1950-talet då och då hedrade Börje kyrka med gudstjänst. Gustaf U. hade en magnetisk framtoning av närmast deGaulleskt slag. Han satte myror i huvudet på kantorn (min far) och tjusade säkert sopraner och altar i kyrkokören. Han kom alltid i sin illröda Mercedes 220, som han parkerade ostentativt  på kyrkkullens trafiknav.

Söderby Karl är en ganska liten socken utanför Norrtälje, men Gustaf Unestams teologiska beforskningsnit gjorde den tung. Inte en spade eller baktråg undgick sin förklaring.

Wirfeldt – hur var det?

Uppställning vid Källeboda

Uppställning vid Källeboda

Hans Villius skulle ha sagt något i stil med:
”Titta i slutet av denna rad med stiliga representanter för vårt 1800-tal. Ser ni mannen som står längst bak? Gideon heter han.—  Anders Wirfält, som är min uppgiftslämnare, är barnbarn till denne Gideon.”

Jag åt lunch i en av de stora salarna på Halmstads slott med Lena och min syssling Anders Wirfält och fick en spännande berättelse om kopplingen mellan min morfar Carl och Sven Wirfelt, legendarisk upphovsman till Sandvik Coromant, en av de stora svenska ingenjörstekniska framgångssagorna. (Min enda egna kontakt med mammas kusin Sven var när jag vid ett besök i Gimo i mitten av 1950-talet blev förevisad hur han kunde fjärröppna garagedörren när bilen var 25 meter från garaget.)

Bilderna och en stor del av texten i detta album är 
hämtade från Anders Wirfälts familjesida [Anders W.]:
http://home.swipnet.se/~w-35321/familjesidan/slaekten.html

Personerna på bilden står kanske ordnade efter ålder? I vart fall vet vi att Gideon var äldst.

Huset i bakgrunden hör till #Källeboda gård. När jag var liten var mina morföräldrar Carl och Axia Källeboda innehavare av gården. Min morfar Carl avled redan 1952.

 

Källeboda

Källeboda

[Gunnar S.]  Mer Källeboda berättat av min syssling Anders: På denna  bild är Augusta och Axel församlade med nio av sina tio barn en vacker sommardag i början av 1900-talet.
Längst till vänster Oskar, på piedestalen Tage, bakom honom Agda, snett bakom mor Karl, bakom bordet Ivar, bredvid far Karin, längst till höger Batseba, småflickorna framför pappa är Hanna och Astrid.
Fotografiet kan vara från 1905.


Näst äldste sonen Karl (bror till Gideon) var den som tog över fädernegården, hans fru hette Axia och de fick inte mindre än åtta barn. Birger, Beryl, Ingrid, Evy, Ella-Britt, Anna-Greta, Gunvor, Erik.


[Gunnar S.]  Evy var alltså min mor. Hon var väl fyra i raden av två pojkar och sex flickor, Det betydde att behovet av handräckning på gården var fyllt och det var en viktig förklaring till att Evy kunde ta sig ut i världen, gå på folkhögskola och bli lärare.
#Källeboda må ha varit en ganska måttligt stor gård, men det faktum att Evy fick ta pianolektioner inne i Huskvarna visar att man inte bara hade skit under naglarna. Min småländska bondsläkt hade så att säga ett visst upparbetat humankapital.
Äldste sonen Birger tog över Källeboda och både han och sonen Evert gjorde tunga karriärer i Centerpartiet Lekeryd och Jönköpings län.


Birger blev alltså ny herre över gården och de sex flickorna kammade nog noll. Den yngste pojken blev brevbärare. Alltid glad och positiv för övrigt.


Evy glömde aldrig att Birger hade manövrerat ut sina syskon och tagit hand om gården. Det gällde ända in i kaklet – hon uteblev demonstrativt från Birgers begravning.
Själv träffade jag som vuxen Birger och hans hustru Astrid från en av granngårdarna över en kopp kaffe på gräsmattan. Jag förvånades och kunde inte tycka annat än att de var ett sympatiskt och intressant par.


(Som äpple är jag fallen långt ifrån trädet. Precis så.)

Gideon.

Gideon.

Men åter till Gideon och hans roll.
[Anders W.] : Gideon var fanjunkare och det är han som är ansvarig för tillkomsten av namnet Wirfelt. Han hette Axelsson efter far sin, som brukligt var på den tiden, men på regementet tyckte man att det fanns för många Axelssöner så han uppmanades att ta ett nytt namn. Han tänkte då på byn Vireda där hans fädernesgård vid det laga skiftet blivit utflyttad en bit på ett fält. Så det fick bli Virfält, ett namn som sedan alla bröderna tog till sig, om än med lite förändrad stavning.


Gideon gifte sig med Anny, de fick fyra barn som nådde mogen ålder, Karl-Axel, Baltzar, Sven-Erik och Anna.

11905779_822553877858696_5297Ivar.651335010529758_n

Ivar.

[Anders W.] Min farfar Ivar (som blev ”Ivar på Långåsa”)  var född 20/1 1890. 18.e juni 1918 gifte han sig med Maria från #Långåsa och på så sätt kom namnet Wirfelt till Långåsa. De fick två söner, Sven och Ingvar.
Sven studerade till ingenjör och gjorde en lysande karriär. Han var mannen bakom Sandviken Coromant – en av de stora svenska exportframgångarna. Det var säkert något som nämndes när jag var liten, men det försvann nog i det småländska agrikulturella bruset.

Men, det kanske fanns ett föraningens tecken om den globala jätten Sandvbk/Coromant,. Jag tänker på Källebodas hö-hantering. Källeboda höskörd hämtades in med häst  och vagn. Från hässjorna svingades höet upp på flaket, ovanpå två kättingar som hade lags ut tvärs över.  När vi sen svängd in gårdsplan, drog Pålle vagnen  renne-förbi, in tili en genomkörsel under ladan/ladugården. Hö-chefen vinschade sen upp hela hölasset på logen med en elmotor. Först upp under taknocken. Sen  sktjutsades hölasset sidledes till lämplig plats.  I moment tre öppnades de två kätttingarna och höet föll på plats.
Oskar arbetade vid postverket, sedan träffade han Hildur och började läsa till präst. Sedemera blev han prost i Järlåsa och Hildur blev prostinna. Det var Oskar som vigde mina föräldrar och flera av Ingvars kusiner. Oskar och Hildur fick två söner Hans-Olof och Torsten.
[Anders W.] Tage, gift med Gunhild, blev bonde i Ulvsmålen. De fick en dotter, Britta.
Äldsta dottern Batseba gifte sig med Edvin Pettersson i Prästekvarn. Batseba dog i barnsäng men barnet överlevde. Det var en flicka som fick heta Eva.
Karin gifte sig med en Wilhelm Drejer. De fick ett tvillingpar, Irene och Wilhelm.
Systrarna Hanna och Astrid öppnade café i Kaxholmen. På lite äldre dagar gifte de sig, Hanna med Gustav Ekblom och Astrid med Sven Sandberg.
[Gunnar S.] Jo, jag minns Hildur i  Järlåsa prästgård!. Ögonblicket när vår svarta C4 Citroën svängde upp på en grusgångscirkel framför prästgårdens entré.  Den blide(?) Oscar hade vigt mina föräldrar.

Tant Hildurs telefonsamtal till Uppsala brukade  sände ut chockvågor i min familj.. För min moder gällde det kanske att försvara sin frigörelse från  familjen med flytt (alias flygt) bort från Småland.

Om Hildur tycktes vara storm, var antagligen   hennes son mild musik. ”Hans-Olof”  associerades med Blekinge.
[Anders W.]  När Ivar kom till #Långåsa var det Axel och Hulda som  regerade där. Huldas far Anders hade köpt gården och kommit hitflyttandes från Järsnäs socken. Mor Johanna däremot hade sina anor här i Barkeryd, detta framgår av Huldas antavla som min gode vän Dag Andersson fått fram vid idogt släktforskande.
Det lär ha varit Hulda som stod för den dagliga driftsledningen på gården medan Axel sysslade med affärer och höll i lite större projekt. Det var Axel och Hulda som byggde ladugården, den blir 100 år i år och är fortfarande i drift.
1915 byggde de huset i Högåsa och hyrde ut det till disponenten på glasbruket som just flyttat från Sund till Äng. När sedan Ivar och Maria tog över gården blev Högåsa Axel och Huldas undantag.
Axel var född i Risabo, Nässjö socken, han blev föräldralös vid tre års ålder och växte upp hos släktingar i Hökhult och Gynge i Lommaryds socken och i Hillestorp i Bälaryd.

Ruth och Henning fick två barn Anders och Inga.

sw

sw1sw2.

Familj – finns det?

1.

Det sommestadska varumärket har växt till sig. Det är snart dags att fira 50 år.

Sommestad skapades under flytt till Uppsala’s Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Diös skapade. Lägenheterna hade öppen spis, vilken densamme Diös alltid personligen slutjusterade i varje lägenhet.

Börjegatan 7

Börjegatan 7. Lägenheten låg halvvägs upp i bildens skugga..

I Diös’ kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar Den Glade, (fallen efter plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås) och hans maka Evy Skarpa-Viljan från Husqvarna.

Alvar hade med viss möda lyckats hänga kvar med sin lägenhetsbokning i BRF Dagmar. Spara pengar kunde de nog. Smålännings-kompetens ska man ta på allvar.

I huset skulle annars ovan oss komma att bo neurologprofessorn Bohm, som inte tålde buller, åldrige Biskop Cullberg Västerås högst upp till höger, far till två välkända bröder inom psykiatrin, mitt emot Herr Didner, innehavaren av en exklusiv modebutik, två över oss Fricks, författare och akademiker, osv,

Snett under oss i en tvåa bodde en tid en gladlynt ung man med yvigt blont lockigt hår. Jag tror att han brukade synas i en vit Volvo P1800. Han skojade ofta med grannar och brukade visa att han köpte oxfilé till sin lilla sällskapshund i Konsum tvärs över Fredsgatan. Alvar Den Glade döpte honom förnöjt till ”JS”, eftersom det kryptiskt stod J.S. på dörren. Ja man förstod väl kanske att han förmodligen var kopplad till Korsnäs storfinans och pengar.

Alltså, Jan Stenbeck, kapitalist och svensk samhällsomdanare i världsklass.

 

Lärarbostaden i Börje

Lärarbostaden i Börje

2.

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 hade närmat sig, stegade en upprörd Alvar Den Glade in i den gula lärarbostaden, 7 km från infarten till Uppsala. Evy försökte likt en vasstungad Sherlock Holmes dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men på en annan dörr i trappuppgången än vår  stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas!   Borta var bakdantet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den rejäla dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en lista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var egentligen ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

3.

Sommestad har onekligen haft framgångar som varumärke.

Först ut var en advokaten Mats som utvecklade välfärdsstrategierna för idrottsstärnor.( Kusin Mats tog namnet efter benägen förfrågan.)
En professor blev det, med modern genusinriktning. En stycken var möjligen besvärande skralt för att vara i den uppsalakoordinaten. Liten till växten, men naggande god. Carl Tham lanserade Lena och Bo som ett nytt myrdalspar. Alltnog, Lena S. har varit verksam. (”Man måste vara VERKSAM” sa min förste svärfar från F16. Jag tror att han menade att det skulle vara både idoghet och effekt.) Lena gick vidare som energtiminister, ideolog för vänstersocialdemokrater och är nu landshövding. Professorsfamiljen har skickat två söner till engelska högskolor, den ene till Trinity College i Cambridge. Dessa begåvade unga män är dock inte Sommestad utan ”Malmberg”.

Eva, operalibrettist m(mycket)m finns i södra Sverige och ännu mer i Damark.

Emma, danskt barn, och genetiskt halvsyskon med uppsalabarnen, har pappans namn Holten. Hon har den sista tiden turnerat jorden runt och berättat om sitt alternativa koncept för att möta kränkande pornografi i det demokratiserade informationssamhället.

En av mina söner har disputerat på KTH och ansvarar nu för ett laboratorium i Linköping där man bl.a. simulerar datakrigföring.

En annan basar för en programmerngsstudio i Stockholm som sköter dataspelssuccén ”Candy Crush Saga”. Sedan en tid har det varit världens mest spelade spel på mobiltelefon.

Och så är det alla vi andra som kanske gjort väl så viktiga saker utan att vara kändisar.

4.

En utvikning: Min finska hustru Orvokki har en kusin som var enda barnet i sin familj. När hon fick sitt andra barnbarn berättade hon detta för den kusinen. ”Jo, jaa. Jag har trettiotvå.”!! — På ett kusinmöte nyligen i mittersta Finland hade han med sig sina barn- och barnbarnsdata på släktforskningsblanketter. Så hans tal blev inte besvärande långt.
(En cool laestadiankille med husvagn och välbehållen fru. ”Det är klart att det är trevligt, men numera känns det allra bäst när man ser baklyktorna på bilen”, sa han. Då hade han med god fart passerat sextio banbarn!

Uppsala – Två sidor av en å. Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig  universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som  bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och  annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den  höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store  entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill  veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort  grafiskt blad som  visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag  diskussioner  bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag.  Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år.  Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

Mekanisering och lutningskoefficient.

2015-04-15 12.23.41

 

”Jordbruket började mekaniseras i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Drivkrafterna var en ökad befolkning och att kunna överföra arbetskraft till den framväxande industrin.”

Jo-män. = Elektrifiering, som utvecklades oväntat snabbt i Sverige.

= Maskiner. Och traktorer. I Sverige är den bensindrivna lilla ”Grållen” magisk i åminnelse. Ingenjör Ferguson från Irland utvecklade tekniken att hänga redskap  hydrualiskt efter traktorn i stället för att släpa dem. En möjlig kandidat för ett  ingenjörsnobelpris avseende jordbruk i  tjugonde århundradet.Ferguson/Grålle

I Grekland ser man inte så mycket traktorer, men desto fler av dessa  pickups, Breda mellanting mellan personbil och lastbil.  När jag ser dem tänker jag att inte ska man väl köra cementsäckar, sten eller matjord med dessa finlackerade cowboy-fordon från Chevrolet, Toyota eller Mitsubishi!?

Men det är just vad man gör. I Grekland är plan mark sällsynt i många landsändar, Specialiserade jordbruksredskap som glider fram över plana vidder är omöjligt att tänka sig. Man räknar sig nog inte i  hektar utan i olivträd.

Ofta ligger byarna åtskilliga hundra meter över havets nivå. Antingen för att de är gamla och man då ville komma ur vägen för bysantiners, venetianares och turkars ständiga krigande.. Eller kanske skälet är att man är lika förtjust i fantastiska utsikter som turisterna.

Men allt ska upp! Varenda säck cement, varenda byggnadssten och all konsumtion som en modern tillvaro kräver.

Den mörbultade men virila Chevrolet-pickupen från den amerikanska prärien har ett  andra hem här. Det tjugonde århundradets mekanisering i Medelhavets bergstrakter.

Flenare och andra

Flen - bakre rad, Börje - främre

! Flen – bakre rad och mitten.  Börje – främre yttrar

Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.

1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.

 

Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe.  Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som  delade sommarstuga och mycket annat med en ”tant Ninni”.

Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans  sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.

Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.

Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas  lärarseminarium.  (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning  från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan  tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.

Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala.  Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.

Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen  sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner.  Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga  en fin lärarbostad.  Så kunde man med dess hjälp locka över det  duktiga lärarparet från grannsocknen.

Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla.  Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.

Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal?  Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.

I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.

På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.

Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.

Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.

Och Flen??

Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som  samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!

Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.

Märkte jag  kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?

Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?

Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista ”Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.

Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.

På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar

 

tmp_27994708386660

1)  Se här dina fina barnbarn

2)  Stort tack för pengarna!  Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar  jag.)

Montesquieu – Mais non!

I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id'e

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e

stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.

Så, hur svänger det om svenska checks and balances?

Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.

Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.

Hur är det då?

Tredje statsmakten (uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.

Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.

Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet  som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket  kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.

I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters ”Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.

Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.

(”Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).

m3

Om tanken finns

DSC_0245

Jag är tillräckligt gammal för att ha haft Ingemar Hedenius som ateistisk befriande läsning i tonåren. “Vad har den teologiska fakulteten på universitetet att göra” var det ”j’accuse” som Hedenius utslungade mot sitt 1950-tal.

Förmodligen har varje generation haft liknande ateistiska frälsarkransar för intellektuell räddning.

Vad har religionen gjort människor för gott? Antagligen inget.” Mötte det nyligen i en verandakonversation. Rätt så, befogat. I dagens nyhetsflöde kan man hämta upp att muslimska politiker i Irak lagstiftar om att nioåriga flickor kan giftas bort. Det går säkert att hitta motsvarande absurditeter från tok-kristna i västerlandet.

Änddock, filosofen Hedenius hade lika lite som någon annan nyckeln till universums utsida.

Kristendomens bibel bygger på evangelister som inte hade förstahandsuppgifter om en eventuell historisk Jesus. Och den bygger sen ännu mer på Paulus frihjulande tankebygge.

Allt byggt på judendomens skröna, som roterar kring en gloriös judisk stormaktsperiod med kungar David och Salomo. Vilken densamma ter sig mycket osannolik för historiker och arkeologer.

De regerande världs-religionerna är i mycket ett anekdotiskt myller som måste behandlas med strykjärnet för att bli filosofiskt användbart. Men ändå..

Se och begrunda vilken succé i den civilisatoriska utvecklingens historia som denna filosofiska rappakalja har haft!

Se på påvestolen i Rom som har befolkats av många skurkar, men som alltid
har rest sig på nio. Genom snart 2000 år har den utvecklat ett internationellt ledarskap som byggt på ideella principer. Dess klosterväsen är en imponerande överbryggning mellan antikens vetenskap och den nya tiden. I de protestantiska länderna skapades med tiden en mäktig hybrid mellan statsförvaltning och själavård. Ska man tro Max Weber var det rena raketmotorn för utveckling.

Se på yrkesvalet i det gamla Sverige. Att bli präst var förmodligen det enda alternativet för de som ville ägna sig åt tänkande verksamhet.

Se på Lars Levi Laestadius, som skickades upp till Karesuando av Härnösandsbiskopen med uppdraget att pacificera en svårstyrd provins i norr. Han lämnade efter sig en frikyrka som som är ökänd för sitt bigotteri, men själv var han en frifräsare som forskade i botanik på akademisk nivå och tilldelades hederslegionen för deltagande i ett franskt forskningsprojektet till Nordkalotten. Han hade gardiner i fönstren på prästgården och rökte pipa som en borstbindare. En sådan man hade nog inte godkänts i någon av de 17 sekter som i dag vårdar hans varumärke.

Se på katolska munkar som under många hundra år arbetade med att förutsäga påskens inträffande, denna svårartade teologiska konfliktkälla. Påsken hamnade till slut rätt. (Det tog extra tid i Sverige som värjde dig mot djävulens påfund kommande från Rom). Almanacksforskningen hade en astronomisk spinoff och bidrog till att den astronomiska vetenskapen inte stod totalt stilla mellan Ptolemaios och Kopernicus.

DSC_0163

Se på Anders Chydenius som var kyrkoherde i den avlägsna finska socknen Sotkamo, men också nationalekonom och inspiratör till 1809 års radikala svenska lagstiftning om tryckfrihet och offentlighetsprincipen.

Filosofens intresse för att finna dörren ut till universums baksida möts av de flesta med ett defensivt ointresse. Men trots all beklagansvärd antiintellektualism i världen, sker det en ständig ackumulation av utvecklande tänk i form skrivande och bibliotek. Omsorgen om böcker och bibliotek är fundamental för intellektuell utveckling. Och webben är en infernalisk version 2.0 av biblioteksväsendet.

Bra och dålig teori skiftar, men pusslets bitar måste vi vårda.

Den irländske munken står i klosterbiblioteket och kopierar böcker och försöker finna metoden för att kalenderplacera påsken för all framtid. Jag tänker mig att ett grått dagsljus silar in över hans gärning.

Lätt är det inte. Samhällsvetenskapen blev aldrig exakt och fysiken har landat i att universum är ett knappnålshuvud som har exploderat.

Tillvaron är oklar. Ingen kupé i hjärnan erbjuder medfödd insikt. Den villkorade kunskapen påminner om det grå ljuset före soluppgången. Min vän munken lägger pussel i Aristoteles’ låda. Idag kanske vi tänker Karl Popper eller Hegel.

Ingemar Hedenius hade valt den anglosachsiska analytiska filosofin. Som trots allt inte är mer än några böcker i hyllan bland många andra.

Men Ingemars harmsna fråga om teologer och akademin har fått ett överraskande svar: Man märker att teologisk forskning numera ofta är objektiv och icke-konfessionell – idag kan du forska om det gudomliga och vara ateist eller något annat. Mänskliga institutioner är smartare än människan.

Koroni

tmp_IMG_358940262496391414377863”Koroni is one of the prettiest towns of the Peloponese. It is reminiscent of some of the islands, with its whitewashed houses set round a small port rising up to a low hill behind, on which perches the castle. It has that sleepy air of everyone waiting for the daily ferry to arrive, when they will all suddenly burst into frenetic action. Except in Koroni, the ferry never comes.”

Andrew Bostock har skrivit en utmärkt reseguide för Peloponesos. Kanske han alluderar på Lawrence Durrels orient- och medelhavsromantiska Alexandriakvartetten, i vilken författaren går ned till postbåten varje måndag får att se om det kommit något brev från Alexandria.

Attityder till utomsocknes verklighet varierar över många skalor. Den infyttade svensken berättar sin sanna skröna om de grekiska hantverkarna som alltid kommer en annan vecka och som inte håller med om fördelen med husritningar. Sture Linner å andra sidan berättade i ett sommarpratarprogram om sin vurm för antiken som bland annat tog sig uttryck i att han mitt under brinnande världskrig tillsammans med en kamrat smög upp på ett nazi-bevakat Akropolis i Aten för att göra en akademisk lagerkransning på rätta stället.

Bilden visar min tillfälliga utsikt i Koroni. Ännu i väntan på turistsäsong. Kyrkklockan slår varje halvtimme, som i sympati med min PD-medicinering. Småfågelkvitter och blomsterängsprakt. Bara på marginalen lite ångest för att det grekiska mobilnätskortet snart är tömt i social-medias brunnar. Posten i Grekland lär vara bra, men det mentala avståndet dit är svåröverstigligt.

Tillfälliga utsikter är av större vikt än permanenta.

Jag har en bekant som kunde vara en av kvinnorna i Alexandriakvartetten. Som sökte Medelhavets läkande mystik. Hon fick mina fyra Durrelböcker sist vi sågs.

Ska läsa Sigrid Kahles memoarer. Där finns en koppling till framstående tyska och svenska orientalister. Forskningsinsatser som inte passar in i tesen i Edward Saides kioskvältare om vårt beklagansvärda förakt för Orienten.