Teknik (smartphones) slår politik?

 

Den svenska självbilden är problemet

Sammanbrottet i invandringspolitiken och omslaget till stängda gränser har varit häpnadsväckande. Kanske en händelse större än 500 procent på 1990-talet. Sveriges är nere för räkning. I dubbel bemärkelse.

Sverige har visseröigen varit ett i invandrarland. Men.

Om vi bortser från Balkankrigen, då invandringen hade betydande inslag av arbetskraftstillskott, gäller det att Sverige de facto tog emot en måttlig ström av “illegala” invandrare, bestående av diverse människosmugglingsvarianter och påföljande anhöriginvandring. Relationen till den åsyftade flyktinginvandringen styrd av (UNHCR) klarlades sällan. Individuella utvisningsärenden skapar känslostormar och beslutande myndigheter drivs till beslut som underminerar lagstiftningen. Likaså, också det naturligt, kan den utvisningshotade överdriva och ge en förvanskad bild av farorna i hemlandet.

Janne Josefsson gjorde nyligen en “uppdrag granskning” om de så kallade ensamkommande barnen, Där framgick att återsända barn nogsamt togs omhand av en organisation som skapats i Kabul för just detta ändamål. Talet om rutinmässiga mord kokade ner till ett enda känt fall på två år.
Man har väl ett ansvar för att ta reda på fakta. #Janne Josefsson tänkte nog sammaledes. Han hade varit ovanligt faktastram i TV-programmet.

När gränskontrollerna avskaffades i EU sjönk kostnaden för att ta sig till avlägsna länder och miljonerna av krigsdrabbade människor kom i rörelse. Många miljoner flyktingar i Syrien-området lider naturligtvis svårt, men signalen till uppbrott kan inte visas bero på krigets intensitet. Inflödet över Europas gränser styrs uppenbart av ekonomisk rationalitet och välinformerade riskbedömningar. Smartphonetekniken är antagligen det som har ökat invandrares möjligheter.

Men invandringen var inte skalbar och det var omöjligt att stoppa krassa, men rationella reaktioner på de europeiska ländernas brist på gränshinder. Fem tusen tog vi gärna hand om. Det kan kanske sägas vara det nordiska normalvärdet. En tiopotens upp klarade vi också.. Men när antalet fortsatte att öka i en exponentiell kurva, drog regeringen i nödbromsen.

Vårt svenska undermedvetna vill förmodligen att vi ska vara en regional stormakt. När vi inte är det försöker vi hitta på andra sätt att få vårt namn att ärat flyga över världen.

Jan Stenbeck (faktiskt en stor svensk) hade en minnesregel för investerare. “PENGAR vinner över IDÉER för att den som har pengar kan att göra affärer på idéer”. “Men POLITIK slår “PENGAR i nästa steg”. Politiker kan hindra företagare med sina lagar..
Men hoppla, här kommer Stenbecks uppfinning: “TEKNIK slår ut POLITIK”.
Invandrarna kan hitta kryphålen. Smartphones.

Kan man lita på politiker?

Jag minns fortfarande Hjalmarsonaffären fast jag bara var en liten pojk . Det var olust, dålig PR. Vad sysslade dom med? Dre första intrycken är viktiga. Jarlen verkade ju vara en ganska vettig person!?

Och hur många måste inte ha tröttnat alla tjatiga överdrifter från Erlander om “hhÖÖÖÖÖgrrrerns” eller Bertil Ohlins onda avsikter. Var det verkligen mindre ljug förr? Jag tror det var mer.

Jag tror att i ett hundraårsperspektiv kommer Bert Karlsson, Ian Wachtmeister och Jimmie Åkesson att framstå som ärligt folk som sa
vad de såg, tyckte och trodde. De fick väljare, som inte brydde sig värst om allt demoniserande och buller från politiskt korrekt folk. Misstrogna, svikna väljare, röstar på dem som verkar minst odugliga.Och går inte det så proteströstar man. Eller fokuserar på något som man känner för. Till exempel färre invandrare .Det är ärlighet som behövs i politik.Några andra mandat borde inte finnas!

Ronald Reagan hade det. Margaret Thatcher hade det. Den gamle europaskeptikern oxch backbenchern Enoch Powell i hade det.

Å int är Jimmie Åkesson någon nazist eller rasist. Jag har en svärdotter som gått i samma skola som han, jag frågar henne om det behövs. Han har väl nazister i partiet, men dom plockar han ju bort. (Förbålt skicklig partiledare, men det vågar man väl lika lite säga som xxgxrbolx. )

Vi behöver vispa in lite historia här för att belysa svensk “överambition”

1600-tal  – storhetstid

Svenskars kapacitet att organisera är kanske lite speciell. Kan det vara en nackdel kanske. Se på den krigsmakt med närmast preussisk perfektion som skapades vid början av 1600-talet och som användes för att bygga upp en svensk kolonialmakt.

Det krävdes komplexa ting. Omfattande konsulthjälp inköptes från andra länder. Administrationen av krigsföretag torde vara lika krävande då som idag. Kungen och ständerna ville nog inte vara utan utredningsunderlag, som visade vilka erövringar som skulle ge bäst skatt och tullinkomster. Man behövde skriva avtal med tusentals legosoldater. Vapentillverkning, en komplicerad teknisk kedja som började i små gruvhål och masugnar i Bergslagen, varifrån järn skeppades eller släpades vidare till styckebruk i Åker och värjsmide i Wira. Hästavel kunde göra skillnad – den tidens stridsvagnar. Vem kan idag tillverka en trätunna? Framställning av krut för en hel arme byggde på tidsödande och utrymmeskrävande processer med urin blandad med jord.
Det gick bättre än bra. Gustav II Adolf lyckades med sin “dagen D” -‘1628. Kriget kunde föras på främmande mark. Kungen föll av hästen i Lutzen, men svenska chefer kunde båda kriga och förhandla.Tilltaget av Karl X att i ett gigantiskt bakhåll dra in halva konungariket Danmark till Sverige har väl få paralleller. Hörde jag “Polens delning”. Nja, dom fick ju återuppstå ett par gånger. Danmark blev för all framtid kluvet av det svenska stålet.

Sveriges stormaktsposition varade bara några decennier. Omkring 1700 anfölls Sverige av en koalition på flera fronter. Karl XII, den unge karismatiske superkrigaren, tog snabbt initiativet och besegrade en långt större rysk arme vid Narva. Självaste Voltaire imponerades och skrev en KarlXII-biografi.

KarlXII vände ner mot Polen i en alltmer påfrestande irrande offensiv. Landet som var effektivt som ett Preussen levererade säkert mycket, men krigandet kunde inte skapa säkerhet för landet. Drömmen om att Narva skulle upprepas blev en futilitet. Krig utmanar tålamodet och förståndet. Bomber-Harris i London bombade tyska städer i en fåfäng strävan att upprepa den fruktansvärda eldstormen över Hamburg. Möjligen misslyckades han på grund av ett bättre tyskt luftvärn som fick de flygande fästningarna att släppa sina bomber på åkrarna framför målet.

Karl XII förlängde och förlängde och räknade med att hans formidabla rykte som mirakelhärförare skulle räcka.

Men Tsar Peter hade förstått Jan Stenbecks lag. Ny teknik var en av hans grundbultar. I slaget 1709 vid Poltava var Sverige slut.

Vad lär vi oss av detta! jo att…

Svensk självbildshistoria startar med Gustav Vasa.
Om man kikar in i en finsk skolbok lär tiden börja 1809.
Och danska skolbarn lär nog hylla Kristian II, eller Valdemar Atterdag.
Ryssar vet att hoppets låga tändes 1709, då hotet från Sverige äntligen försvann.

Känns berättelsen INTE igen? Tro det. Historiekunskaper som vehikel för nationell självbild är strunt. Opålitligt och tråkigt. Desinformation heter det idag.

1900-tal

Jag var ung på 1960-talet, som var en tid av till synes ohejdbar tillväxt. Staten cashade in. Finansminister Sträng införde omsättningsskatt och snart hade han höjt den till 10%. En studiemedelsreform breddade intagningen till högre studier. Universiteten, som hade varit idylliska små samhällen, översvämmades av studerande. Den socialdemokratiska rörelsen byggde välfärd och byråkrati i en rasande takt.

Bistånd till fattiga länder var en ny radikal politisk fråga. Den första hjälpmyndigheten hette NIB och fick en uppmärksammad resa, eftersom Ulla Lindström, den enda kvinnan i regeringen blev ansvarig minister. Och eftersom denna kloka dam ställde ultimatum för mera anslag till NIB.

När jag var på universitetet hade verksamheten tagit fastare form. Myndigheten hette SIDA och den var snart inne som en del av Sveriges snabba välståndsbygge. Vart man än vände sig såg man entusiastiska u-hjälpsmänniskor. Här fanns kompetens värdig en medelstor kolonialmakt. Jag förstår än i dag inte var alla kom ifrån. Vi hade haft missionärer, det gav ju svensken en hum om geografi och klimat. Men nu dök det upp lämplig personal till att bemanna alla exotiska tjänstemannauppdrag som kunde tänkas.

Olof Palme var en Zlatan-chock i klass med Karl XII med sprängande drabanter. I spåren av Olof Palmes övermod började en märklig självgodhetens resa, som nog nu kommit till sitt ärelösa slut. Politiker och allmänhet i nybildade fattiga länder uppfattade Palme som en unik hjälte i en värld av stormaktsarrogans. I Palmes efterföljd har svenska politiker haft svårt att sansa sig. Socialistiskt anstrukna biståndsprojekt blev en mission. Men, men, att hjälpa är svårt på många sätt.

Jag träffade för några år sen i bortesta Finland en man från Senegal som arbetade som advokat i Frankrike. Jag provade min franska men när jag nämnde att jag var svensk spårade det ur. “Paahhlmee”! utbrast han och föll liksom i trans och blev nästan okontaktbar. Jag har hört om liknande från flera. Varumärket är blixtrande.

Att förse u-länder med (ganska) obundet bistånd och att ge invandrare svensk standard från start intill livets slut verkade vara det uppdrag som som passade bäst för Sverige. För höga ambitioner måste man ha.?

Bistånd är också svår.t. Det hörde jag mycket om på somrarna 1972-75 då jag var på samma sommarkollektiv som blivande tjänstemanna-stjärnskott som Jan Herin, Anders Bjurner, Carin Norberg, Arne Ström. “Det är lika bra att ge checkar, vi kan aldrig styra pengarna dit vi vill..” var ett omtyckt provocerande diskussionstema.

Invandring har ju en koppling till U-hjälp. “Vi hjälper dig: Du får pengar för att bättra på ditt samhälle. Eller du får komma till oss i Sverige.”

 

Rekord i fred

1811 diktade Esaias Tegnér: “Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Den fysiska revanschismen blev omöjlig. Den svenska självbilden handlar om att vi är mer humana än andra länder. Och vi är neutrala, men ingen kan förklara vad det är bra för. Annat än att det blev ett lyckat artonhundratal i Tegnérs-diktens anda när Karl XIV Johan satte ned fredsfoten med kraft.
Första världskriget gick oss förbi. Andra världskriget levererade vi prima järnmalm till de tyska krigsansträngningarna. Vi var “fyra (Hitler-)timmar från ett tyskt generalanfall”, brukar militärhistoriska magasin skylta med i kiosk-fönstret. So What? Svårt att dra slutsats.

Sanningen är ju att Sverige under decennier saknat försvarbara skäl för sitt agerande i invandringspolitiken. Sverige och andra länder har försökt dölja att de stängda gränserna har varit fundamentet. Flygbolagen expedierar att utestänga asyl-ökande. Den måttliga ström av invandrare som i stor utsträckning tagit sig in i Sverige på falska dokument har hanterats. Ofta har det varit särdeles duktigt folk.

Politiker med synpunkter på sakernas tillstånd har utsatts för smädelser och desinformation. Politiker i Danmark och Norge,som skruvat samma politik på lite annorlunda sätt har utsatts för attacker som gått över gränsen för det rimliga.

I Sverige har många enskilda och politiker ägnat mycket kraft åt att demonisera politiker och partier som haft åsikter och förslag.I SVT:s granskande program tillstår en rad politiker att attackerna på meningsmotståndare ofta sköt över målet. En alternativ planering för att vid behov bromsa invandring fanns, men det var inget för talarstolarna.

LÄNKAR

Tino Sanandaji har varit en uppskattad föreläsare och debattör.

https://detgodasamhallet.com/…/dgs-tv-avsnitt-8-med-tino-s…/

Hans Rosling på största välgörenhetsgalan räds inte att tala om hur illa han tycker om den svenska biståndsstrategi som betyder att den som lyckats ta sig in i Sverige ska ha svensk levnadsstandard genast och livet ut. . För det överväldigande flertal som bor i tält nära kriget kostar ett överlevnadspaket en bråkdel av den svenska dagpenningen.

Men nu har ju regeringen strukit flagg. I en ovanligt grundlig genomgång av invandringspolitiken i SVT får man se hur en lång rad före detta ministrar och ledande politiker tillstår att invandringspolitiken varit orealistisk. Inte bara det, det blir flera ja på frågan om attackerna på politiska motståndare skjutit över målet. Man visste att invandringen inte kunde få bli hur stor som helst. Det fanns alternativa planer, men det diskuterades bara i slutna kretsar. I talarstolen annat.

https://www.svtplay.se/…/tvarvandningen-om-svangningen-i-fl…

Du kan ingenting ta med dig dit du går!

 

“Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Det var en projektil ämnad för mig. Scenen är den att vi har en konferens för min del av klanen Sommestad,dvs  tre pojkar med familjer. Jag hade beslutat att tala. Innan landgången för deras vidare resa drogs in.  Jag hade dukat upp i sammanträdesrummet med diabilder, kalendrar,  julkort, skolbetyg, etc.

“Det funkar nog nästan aldrig. Ingen har tid. Dagen efter begravningen åker det antagligen ner i pappersinsamlingen.

Skarptunga missar sällan en möjlighet till logisk eller filosofisk attack.

(Jaha minsann! Tack för tipset.)  Jag visste om deras motvilja. För ett par år sedan tog jag initiativ till en kusinträff på Halmstad slott hos min syster Lena, en krets på tio kusiner. Även kusiners barn och familjer inbjöds. Ingen av mina tre söner var intresserad. Jag kunde till och med ana en viss ilska. Kanske de har snöat in på alla skilsmässor tänkte jag då.

Inte ens gamla egna skolbetyg ville de ta hand om. Nu kunde det bli svårt att manövrera.

“En del här verkar ju vara kompletta manuskript. Du kanske borde digitalisera texterna?”

Broder Skarptunga backar lite från sin drastiska attityd.

Redan gjort i början av nittiotalet” kunde jag svara. Kändes som överskruv nu. Det där var en tid då jag satt i dator-krypinet bakom en pelare i Orminge, medan mina två yngsta hade sin brådaste tid som tonåringar.

Jag förklarar min strategi att spara ungefär tio procent av trivia, som kvitton, räkningar, deklarationer. Jag har införskaffat en värsting till dia-skanner som har väntat på mig i två år.

Barnen frågar om var och när för diverse och jag klarar inte av att svara. Jag måste utbe mig l om att få återkomma.

Jag blev ganska nöjd med mötet. Jag ska ta mig an det skrivet och tänk och inte lämna några flyttkartonger.

 

Summering  GS  f.1947

Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet “kränkt”.  Jag ser uppenbara kollisioner mellan klassklättringens nödvändiga verktyg och min “drop out”.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av “De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse med läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var på full  gång med en karriär som kristen trubadur /pop-artist när han plötsligt dog i cancer.

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det  skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.

De goda vännerna från de första folkskolläraråren i  Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig  norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna  möttes så att säga i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som är Sommestad. Kan vi konstatera idag.

Min mor har jag ett positivt avslutnings minne med. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta.När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

 

Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. Han går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och  kristna. Dåligt värre.. 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottninng Saba och Davids rike – inget fynd stöder det. Påhitt! Vad fan är detta, varför får detta fortsätta…

Jag var länge på mental krigsfot-. Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjeatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med  resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Fäder och söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Det är väl mitt brott.  I denna fråga har jag två kommentarer.

  1. Förunderligt att man kan ha så fina “elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
  2.  Jag har nog haft vissa egna ideer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill  skriva om.

 

 

Continue reading

Jag blir inkallad till 70-års-kontroll och levererar mitt CV

Den 2 juli styrde mina tre söner med familjer mot Vildmarkshotellet i Kolmården. Två dygn skulle ägnas åt djurupplevelser för barnen och tänk och tyck med farfar som fyller 70.  Jag har tre raska pojkar och sex barnbarn. Trevligt blev det och stämningen toppade kanske när Teo hittade en nakenbild på pappa som ung i en driva med diabilder.
Den tredje dagen, som var dagen före den riktiga födelsedagen (7 juni)  hade jag en liten mottagning i vår lägenhet i Johannelund,nära Vällingby. Mycket trevlig blandning, massor av blommor.
Okki har släktingar i Jönköping som vi ofta träffar – de sände videokörsång. Hannes Malmberg,  allas vår  ille faciet,  visade hur man dekanterar med en platt vinkaraff. Smart kille. Han hade redan skaffat två postdoc-platser i USA, trots att disputationen ännu inte hade ägt rum.

Det blev “kanon” som de säger. Jag menar de unga som tagit över och som gör 2-3 dagsverken per dag. Jag tänkte vid pensionen (65) att jag skulle hålla på principen “En dag, en aktivitet, en pensionär”, men pyttsan får jag säga. Reinfeldt får visa mig hur man gör.
När jag fyllde 69 fick jag som present ett fototillfälle med familjen. Det blev fina bilder. Och nu fick jag träffa alla elva i två dagar.

Alltnog, jag ska berätta lite om vad som tilldrog sig.
Den första kvällen berättade jag om min far Alvar, som är den som egentligen har satt oss på kartan.

Kväll två blev det mer av fars-grillning.
Tjodolf höll ett uppskattande tal om mitt “Det ska vi slå upp” (i encyklopedin eller språklexikonet) som hade varit jobbigt för barnet, men som med tiden hade blivit något positivt.

En pappa som vägrar att ge enkla svar.

Teodor och Kristofer, som jag hade hand om under deras tonårstid som ensamförälder i Nacka, var också nöjda.
“Att bo med pappa var faktiskt som att flytta hemifrån. Man fick göra nästan allt man ville. Och ta konsekvenserna om det var fel.”
Vi blev snabbare vuxna menade Kristofer.

Vad kan vara bättre än sådant tal?!

Att själv disponera barnbidraget för kläder hade de nog med sig från mamma. Men vi kunde komma längre genom att låta barnen sköta all mat med hjälp av webb-butiker med hemkörning.

Min roll var att steka pannkakor åt alla varje lördag.

Jag brukar säga att den här tiden i Nacka var min bästa tid. Och då tänker jag på det självstyrande hushållet och inte på mina elektroniska dates med damer som också kunde bedrivas fritt.

Flyttat runt mycket, ja det blir det ju om man sysslar med skilsmässor. Men många av våra flyttar har varit reaktioner på skolan:

Rinkeby till Östra Granholmen, Vaxholm (“Ibland kommer det in extraturkar som får sitta längst bak vid väggen och lyssna.”  (Andreas). “Idag fick vi krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv lärare. (Andreas).  “Här kan vi inte bo med småbarn”. (Min fru blickar ut över gården på Visbyrinngen 30,  som är täckt av glasskärvor).

Skarpnäck till Öskevik, skön by utanför Lindesberg. Tjodolf får ny vikarie varje månad i Bergholmsskolan i Bagarmossen/Skarpnäck. Teodor mår så dåligt på  kvartersdagiset att vi flyttar honom till antroposof-dagis i Kärrtorp. Vi satte fingret med slump i DN:s fritidshus-på-landet-annonser. Upp kom två missionshus i Bergslagen, varav v i köpte ett.

Fanthyttan utanför Lindesberg hade en B2-skola som var mycket lugnare än  Stockholms skolor. Faktiskt så  lugn att vi börjar bli oroliga. Tjodolfs lärare har engelskt uttal precis lika  farfars.  Lärarna verkar huka ute i skogen och ambitionslösheten skrämmer oss .

Vi flyttar in i tätorten.   Vi blir nöjda med Brotorp och Kristinaskolan. Vi finner att den svenska småstaden är en bra miljö: Simhallen, biblioteket, fotbollen  och hockeyn etc

Teodor och Kristofer i tonåren flyttar till pappa i Nacka. Nackas skolor håller en hög klass. Mina barn är ambitiösa och tar fin studentexamen.

Teodor doktorerar på KTH.

 

Tjodolf har visserligen i offentliga framträdanden berömt gymnasiet i Lindesberg, men jag fick också nu klart för mig att hans bitterhet mot Storåskolan satt kvar.

När Tjodolf gick i nionde klass  fick jag en rapport om att att han inte längre tyckte att matematik var roligt, Jag tog bilen och körde  Kungsholmen-Storå non-stop för att försöka reda ut frågan. Jag hade var omgnats att läraren var en omskolad gruvarbetare och gift med studierektor.

Jag hade ingen framgång. Mina vädjanden om att Pytagoras, Archimedes och demlikes kunde vara av intresse ledde ingenstans.   Tjodolfs matematiklärare  stod fast vid principen att den som var extra begåvad skulle stanna upp och hjälpa de elever som inte hade det så lätt för sig. Så spände han ögonen i denna Stockholmsfjant, och meddelade att i  Storå hade vi bestämt att matematikundervisningen skulle ska vara inriktad på sådant som  “alla behöver och har nytta av.” Han visste vilka som skulle gå till gymnasiet och de fick lite extra med ekvationer och sånt de sista veckorna.

Tjodolf och parhästen Erik R. som inte passade i Storå och förmodligen fick utstå en lätt mobbning från landsbygdens lärare, drog efter studenten i  Lindesberg till KTH i Stockholm och till stora framgångar i databranschen.

(Man frågar sig vad som blir bäst. Är det Storå-skolans förtjänst t meddelst provokation   åstadkomaTjodolf blev chef för 400 programmerare i Stockholm, Maatlmö och Berlin. Och han deltar i ledningsgruppens möten i London. Detta, boende i Lindesberg.)

 

EXTRA MATERIAL:

OM GENERATIONSSKIFTEN OCH DRÖMMEN OM UPPSALA

eller 

BERÄTTELSEN OM DEN GENIALISKE STRATEGEN ALVAR PERSSON

Alvar17år.

Utgångsläge: Evy – bonddotter. Nr fyra av åtta barn. Arbetskraftsbehovet var tillgodosett och hon kunde lämna. Viss kulturell polityr: det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna.

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Alvar: Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Pappa Gunnar satte honom i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Mina föräldrar lämnade uppväxt- miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet.Deras record härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp av välgörare i släkten och liknande,  ta sig till läraryrket.

Alvar och Evy. Nåå?

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar . Uppmarschen från Småland till lärartjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns utdelade vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: “A man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Ibland är de manliga dygderna avgörande. I vår tid när den genuspolitiska krutröken ligger tät över nejden gör man bäst i att flyga under radarn och sen  blixtsnabbt stiga uppåt när målet är nära. Såsom J29-ornas Flygande Tunnans piloter övaade, vrålande upp över Börje. Stridsflyget betydde att Börje under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Ett land där tiden har stannat. Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De amerikainspirerade  stationära trävidundrerna byttes mot silvriga mobila tröskor med en man på säckbytarplattformen. Som sedan byttes mot självgående bredkäftade eleganser.

Jag tror att Alvar var lika djärv när han långt senare vägrade inhibera en enmånads språkkurs i England. Tvillingarna v ar nyfödda och  Evy kröp upp på köksbänken när trycket blev för hårt.

Men utan Engelska skulle säkert karriären dött.

Evy och Alvar utstrålade modernitet. Utan att nånsin uttala “Alva Myrdal”.

Alvar Persson skulle dock vidare. Politikerna i grannsocknen Börje erbjöd jobb åt dem båda. I dealen ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. “Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord.

Lärarbostaden i Börje

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten.

Börje församling hade dock tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar faktiskt regelbundet träffade personer från kyrkans högkvarter. Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en rivstart tog han greppet om socknen.

 

Vi trivdes i Börje. De långa lärarsomrarna ägnades åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med goda idéer kan försätta berg. Efter 10 år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad. Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn skapade oöverstigliga problem och de resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de möttes så att säga i Uppsala efter pensionen.

Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös. En välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål! Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp. Byggtekniken var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna

 

Uppsala 1930Ar detta en del av förklaringen? Utviket satt en tid på väggen nära telefonen i Börje.

I pris-teoretiska tassemarker

Jag studerasenågot år i början av sjuttiotalet nationalekonomi med samhällsekonomisk inriktning. Det stavades då cost-benefit-analys.  “Loss of life and limb” – vad kostar det.

Vi fick läsa en avhandling av en skotte (“Walters” var namnet tror jag) om hur vägarna kunde utnyttjas maximalt om man noga såg till att trafikmängden ökades upp till nära trängselpunkten, men inte förbi den ty då kollapsade trafiken och kö uppstod. Det var elegant och kära DN tog på sig att under minst ett par decennier ständigt påminna om att denna akademiska sanning borde bli allas sanning.

Cost-benefit i trafiken har haft en vinglig resa mot framtiden. Det ursprungliga intresset på akademin verkar ha drivit fram ett ganska seriöst arbete med datainsamling och beslutsmodeller hos myndigheterna.

Men skon har nog hela tiden skavt. Ibland har man bevisat de märkligaste ting. Landsvägen Kiruna- Narvik kunde bli hur som helst lönsam. Tvärbanan hade otillräckligt trafikunderlag skulle aldrrig bli lönsam hette det från expertisen.

Det var stolpe ut och förmodligen ett historiskt nederlag för Cost-Benefit-etablissemanget.

Om vi ser tillbaka på Walters avhandling, så visade han hur man utnyttjar befintlig gatuutrymme-till 99 %. Men varför ska man göra det undrade jag redan 1973. Än värre var det med investeringarna. Var bygger man nästa gata eller väg?

Vad jag minns gjorde Walters ett lamt försök att diskutera hur data kunde styra. Frågan blev obesvarad so jag ser det. I väntan på ett nytt  pristeorins genombrott har man sagt: Samla in så många investeringsalternativ du kan, så fixar vi att rangordna dem. (Och budgetrestrktioner är förbjudna!  Vi förstår att ni inte förstår det,. Det är en del av magin med  Samhällsekonomisk kostnads- öoch intäktsanalys

Trängselavgifter i Stockholm vore j  bas al tillämpning i teorin.  När stunden var inne för DN efter decennier av rop i öknen, fegade man plötsligt ur och gav halvt stöd till nejsidans länspolitiker och nån o-akademiker på Motormännens.

Omröstningen vanns ju sen ju av ja-sidan – en rungande påminnelse om att fåren ofta är klokare än fåraherdarna.

Ebbe, mitt äldsta barnbarn är på ingång till 10 årsperrongen.

Hej!

Jag har varit bortrest tre veckor och har inte tunat in mediebruset. Men nu har jag vridit på bruskranen tittat på en del av dina filmer.

Det är fint! Vad som imponerar mest på mej är att du är mycket duktig på att förklara och dramatisera(=göra teater eller film av något)

Och jag fffffffatttaarr inte hur du håller kameran när du rör dig i filmen!
Det får du visa när vi träffas!

Hälsningar

din farfar

Och du, var rädd om din lillasyster!. Jag bara säger det. Det är ett gott råd från en som vet. Dom har hemliga regler. Så man ska inte vfta med pikkadollen i tid ch otid. Då kan man förlora.

Astrid Dufborg

Edlunda40år_allagästerLäser i DN att Astrid Dufborg har stämplat ut. Vi växlade några ord på Edlunda-jubileet 2012. Det påminner mig om vikten att göra mer. Att bemästra livet på en högre växel. Astrid och jag mätte och trätte vårt tänk några år i Edlundas sommarkollektiv.

 

197X:  Här började vi vår resa, vår våg i världshavet. – Jag minns, så kort dit!

AD

Mr Parkinson meets Camptocormia

_maarg

På bilden visar jag en prototyp till en “anti-camptocormia “-motvikt som jag försöker att trimma in till ett användbart hjälpmedel för de som drabbats av det föga uppmärksammade parkinson-camptocormia-syndromet. 1)

Den ofrivilliga framåtlutningen (“bend forward”  , som för min del inträffar efter 300 till 500 meters gång, är ganska kraftig.  (Därav anekdoter om inopererade stålstavar som krupit ut genom huden?.)

Vanligt förekommande hjälpmedel för rak hållning (typ Hälsovästen) förslår inte. Dessa syftar till att dra upp hålllningen/ryggen genom att spänna axlöarna mot en gördel nedanför magen.

Botox-metoden är motsatt väg och kalibreras för att försvaga framåtlutningsmuskeln (psoas). Jag påbörjade ett sådant försök. Den första injektionen gav inte någon effekt på muskeln. Jag avbröt projektet eftersom kända resultat inte var uppmuntrande.

Ett ordentligt mothåll behövs. (Precis som Archimedes konstaterade, när han skulle flytta jorden.) Rollatorn fungerar därför bra och är (tillsammans med barnvagnar och kundvagnar min standardlösning. Ett lätt tryck mot handtagen då och då räcker ofta för att Camptocormia -syndromet inte ska utlösas. Däremellan kan man puffa vagnen framför sig. Och om Om rygg- och bukmuskulatur stelnar (i en lätt kramp) kan man stödja sig på (häva sig på) rullatorn.

Hur ska man få det att fungera? Rullatorn och gångstavar tar mothåll i marken. Alternativt kunde man använda något att gripa tag i. Som i ett takhandtag i en tunnelbanevagn.

Tyngdkraften är mitt val. Mottrycket ska anbringas precis mot gångjärnen i veka livet. Axlarna ska dras bakåt så att ryggen blir uträtad och lodrät. Om tyngdpunkten för hela ekipaget hamnar över benen kan man stå bekvämt.

Jag inhandlade ett exemplar av Haglöfs klassiska fotvandringsbarnstol. I utfällt läge kommer övre kanten av bärstolens ryggbåge att hamna på ett rejält avstånd från kroppen. Det nyttiga vridmomentet ökar om tyngd lastas på ramen och det ökar med av ståndet ut från ryggen.

Vridmomentet åstadkommer ett tryck på rätt plats på ryggen. Konstruktionen går att fälla ihop. Dessutom kan man bära lite packning.

Prototypens tyngd längst ut är ett exemplar av prosten Gustaf Unestams teologiska avhandling och monografi över socknen Söderby-Karl i Roslagen (Förgyllt klotband) C:a 4 kg. Vikten kan varieras. Jag tänker mig en sandpåse som kan läggas ini den blixtlåsförsedda yttre påsen.

1) ”Camptocormia is defined as an abnormal flexion of the trunk that appears when standing or walking and disappears in the supine position. The origin of the disorder is unknown, but it is usually attributed either to a primary or a secondary paravertebral muscle myopathy or a motor neurone disorder. Camptocormia is also observed in a minority of patients with parkinsonism.”

 


2). Gustaf Unestam var en prost i Uppsala Trefaldighet, som under 1950-talet då och då hedrade Börje kyrka med gudstjänst. Gustaf U. hade en magnetisk framtoning av närmast deGaulleskt slag. Han satte myror i huvudet på kantorn (min far) och tjusade säkert sopraner och altar i kyrkokören. Han kom alltid i sin illröda Mercedes 220, som han parkerade ostentativt  på kyrkkullens trafiknav.

Söderby Karl är en ganska liten socken utanför Norrtälje, men Gustaf Unestams teologiska beforskningsnit gjorde den tung. Inte en spade eller baktråg undgick sin förklaring.

1

Candy Crush Jelly Saga is Launched Worldwide.  –  King.com frontar med Tjodolf Sommestad i lanseringen av det nya mobiltelefon-appen “Candy Crush Jelly Saga”!

Man må säga att det tar sig.

Min äldste son Tjodolf har under några år haft uppdraget att sköta förvaltningen  Kings flaggskepp Candy Crash Saga, under ett par störst i världen  bland mobiltelefonspel. På King.com basar han över uppemot 500 personer i olika “studios”-
Jag har själv sysslat med datorutveckling sen 1980. Helt eller delvis. Så när sonen väljer sin väg och den består i att utveckla “IT”, så blir far nöjd (eller överraskad).

2

Föräldraskapet har ibland gått knaggliga vägar,  Jag reste en gång tur och retur Stockholm – Storå (en tid då jag var varannan-helg-pappa) för att framföra till matteläraren i klass nio därstädes att han borde ge de elever som presterade bra intresseväckande uppgifter. Att lära sig mer om Pythagoras sats och liknande var inte att förakta menade jag. Men nej. Duktiga elever skulle ägna sig åt att hjälpa dem som inte låg främst i boken. Han visste vilka som skulle vidare till gymnasiet, och med dem kunde han ta upp ekvationer de sista veckorna. Jag fick vid ett annat tillfälle höra att han i en dispyt med Erik och Tjodolf hade sagt att “Er blir det aldrig något av”
Erik (grundare av Springworks ) hade som Tjodolf flyttat till Stockholm och läst vid KTH. Han hade vid något tillfälle haft en bitsk artikel i lokaltidningen om att det inte gick att nå framgång om man bodde kvar i en kommun som Lindesberg – en känga som han sägs ha ångrat efteråt.

Tjodolf hedrar dock Lindesberg sedan många år med att bo där och långpendla via Arboga till Stockholm. Ibland vidare till styrelsesammanträden i London.

Sommestad
Det var en gång tre bröder som begav sig ut i världen för att finna lyckan…

3

Jante på dig om du tycker att jag är ute i ogjort väder! Jag har garden uppe!
Sverige, denna olagomliga krutdurk för teknisk och social utveckling, är nog en gåta för samhällsvetenskapen. Men börsvärderingarna och överlåtelsepriserna för Svensk digital excellens är en tydlig skrift på väggen. Ericsson, Jan Stenbeck, Skype, Spotify, Minecraft. Och nu King.com, som köps ut för $5.9 Billion.

Jag har sett detta vårt olagomliga idealland, som under decennier devalverat socialdemokratisk framåtanda till anemisk intellektuell smog. Detta land har levererat världsledande storföretag under en industriell epok och har i vår tid varit en av de mest drivande miljöerna för utveckling av den nya globala informationsekonomin. Televerkets och Ericssons drivbänk för mobiltelefoni som är grunden för att Ericsson fortfarande är världens största leverantör inom mobilsystem. Jan Stenbecks alla uppstarter som skapat många viktiga företag och varit inspiration för entreprenörer. En rad framgångsrika innovativa system har gjorts av svenskar i Sverige. De har värderats mycket högt när de sålts till större företag. Skype, Minecraft och Spotify är exempel. Och nu King.com som går för fem miljarder dollar.

Hur kan vårt land, drogat av Jantelagen, hur kan det ha blivit en stabil hotspot för utveckling av framtidens teknik? Mina tankar går till matematikläraren i Storå, vars vision var en folkets praktiska och solidariska matematik för landsbygdens folk. Och de fjantiga stockholmarna drivna på flykten.
Jag undrar om dagens pedagogiska debatt har något att lära av Storå.
Min salig moder kommenterade att min syster Lena blivit miljöminister med “Jag tycker nog att det inte är så bra. Jag tror att hon får för mycket att göra”

4

All försiktighet inför liv och karriär behöver kanske inte lyda under Jantelagen. Jag reagerade väldigt negativt när min salig fader kom in i köket i Röhälla och berättade att min kusin X skulle ge upp karriären som orkestermusiker för att bli tandläkare. “Så, skönt! Nu behöver de inte oroa sig.”

Destruktivt, beklämmande! Tänkte jag.

För några år sen stötte jag av en slump på denne kusin  X när han gick runt med en manskör på parkvägarna vid Stångån i Linköping. De rev av något traditionellt firande i stadsparken. Han ångrade inget och spelat hade han naturligtvis gjort.

Jag hade fel!

Att ha musiken som hobby kan nog fungera (eller hur Susanne?). Musiken i dess kompetitiva ekvilibristiska form kan kanske bli för ensidigt. Jag har hört berättas om en diskussion där några av mina kusiner, som gjort musik-karriären, hade sådana funderingar.

5

Så, man ska väl inte trampa på brödet. Vi fyrtiotalister har kanske levererat en historisk parentes? Att bry sig bara om kultur och bildning och spotta i röda kuvertet med pensionsprognosen – det är kanske inte hållbart?

 



 

November News:
Activision Buys Candy Crush Maker King For $5.9 Billion



TJODOLF in Linked-In

 

 

Wirfeldt – hur var det?

Uppställning vid Källeboda

Uppställning vid Källeboda

Hans Villius skulle ha sagt något i stil med:
“Titta i slutet av denna rad med stiliga representanter för vårt 1800-tal. Ser ni mannen som står längst bak? Gideon heter han.—  Anders Wirfält, som är min uppgiftslämnare, är barnbarn till denne Gideon.”

Jag åt lunch i en av de stora salarna på Halmstads slott med Lena och min syssling Anders Wirfält och fick en spännande berättelse om kopplingen mellan min morfar Carl och Sven Wirfelt, legendarisk upphovsman till Sandvik Coromant, en av de stora svenska ingenjörstekniska framgångssagorna. (Min enda egna kontakt med mammas kusin Sven var när jag vid ett besök i Gimo i mitten av 1950-talet blev förevisad hur han kunde fjärröppna garagedörren när bilen var 25 meter från garaget.)

Bilderna och en stor del av texten i detta album är 
hämtade från Anders Wirfälts familjesida [Anders W.]:
http://home.swipnet.se/~w-35321/familjesidan/slaekten.html

Personerna på bilden står kanske ordnade efter ålder? I vart fall vet vi att Gideon var äldst.

Huset i bakgrunden hör till #Källeboda gård. När jag var liten var mina morföräldrar Carl och Axia Källeboda innehavare av gården. Min morfar Carl avled redan 1952.

 

Källeboda

Källeboda

[Gunnar S.]  Mer Källeboda berättat av min syssling Anders: På denna  bild är Augusta och Axel församlade med nio av sina tio barn en vacker sommardag i början av 1900-talet.
Längst till vänster Oskar, på piedestalen Tage, bakom honom Agda, snett bakom mor Karl, bakom bordet Ivar, bredvid far Karin, längst till höger Batseba, småflickorna framför pappa är Hanna och Astrid.
Fotografiet kan vara från 1905.


Näst äldste sonen Karl (bror till Gideon) var den som tog över fädernegården, hans fru hette Axia och de fick inte mindre än åtta barn. Birger, Beryl, Ingrid, Evy, Ella-Britt, Anna-Greta, Gunvor, Erik.


[Gunnar S.]  Evy var alltså min mor. Hon var väl fyra i raden av två pojkar och sex flickor, Det betydde att behovet av handräckning på gården var fyllt och det var en viktig förklaring till att Evy kunde ta sig ut i världen, gå på folkhögskola och bli lärare.
#Källeboda må ha varit en ganska måttligt stor gård, men det faktum att Evy fick ta pianolektioner inne i Huskvarna visar att man inte bara hade skit under naglarna. Min småländska bondsläkt hade så att säga ett visst upparbetat humankapital.
Äldste sonen Birger tog över Källeboda och både han och sonen Evert gjorde tunga karriärer i Centerpartiet Lekeryd och Jönköpings län.


Birger blev alltså ny herre över gården och de sex flickorna kammade nog noll. Den yngste pojken blev brevbärare. Alltid glad och positiv för övrigt.


Evy glömde aldrig att Birger hade manövrerat ut sina syskon och tagit hand om gården. Det gällde ända in i kaklet – hon uteblev demonstrativt från Birgers begravning.
Själv träffade jag som vuxen Birger och hans hustru Astrid från en av granngårdarna över en kopp kaffe på gräsmattan. Jag förvånades och kunde inte tycka annat än att de var ett sympatiskt och intressant par.


(Som äpple är jag fallen långt ifrån trädet. Precis så.)

Gideon.

Gideon.

Men åter till Gideon och hans roll.
[Anders W.] : Gideon var fanjunkare och det är han som är ansvarig för tillkomsten av namnet Wirfelt. Han hette Axelsson efter far sin, som brukligt var på den tiden, men på regementet tyckte man att det fanns för många Axelssöner så han uppmanades att ta ett nytt namn. Han tänkte då på byn Vireda där hans fädernesgård vid det laga skiftet blivit utflyttad en bit på ett fält. Så det fick bli Virfält, ett namn som sedan alla bröderna tog till sig, om än med lite förändrad stavning.


Gideon gifte sig med Anny, de fick fyra barn som nådde mogen ålder, Karl-Axel, Baltzar, Sven-Erik och Anna.

11905779_822553877858696_5297Ivar.651335010529758_n

Ivar.

[Anders W.] Min farfar Ivar (som blev “Ivar på Långåsa”)  var född 20/1 1890. 18.e juni 1918 gifte han sig med Maria från #Långåsa och på så sätt kom namnet Wirfelt till Långåsa. De fick två söner, Sven och Ingvar.
Sven studerade till ingenjör och gjorde en lysande karriär. Han var mannen bakom Sandviken Coromant – en av de stora svenska exportframgångarna. Det var säkert något som nämndes när jag var liten, men det försvann nog i det småländska agrikulturella bruset.

Men, det kanske fanns ett föraningens tecken om den globala jätten Sandvbk/Coromant,. Jag tänker på Källebodas hö-hantering. Källeboda höskörd hämtades in med häst  och vagn. Från hässjorna svingades höet upp på flaket, ovanpå två kättingar som hade lags ut tvärs över.  När vi sen svängd in gårdsplan, drog Pålle vagnen  renne-förbi, in tili en genomkörsel under ladan/ladugården. Hö-chefen vinschade sen upp hela hölasset på logen med en elmotor. Först upp under taknocken. Sen  sktjutsades hölasset sidledes till lämplig plats.  I moment tre öppnades de två kätttingarna och höet föll på plats.
Oskar arbetade vid postverket, sedan träffade han Hildur och började läsa till präst. Sedemera blev han prost i Järlåsa och Hildur blev prostinna. Det var Oskar som vigde mina föräldrar och flera av Ingvars kusiner. Oskar och Hildur fick två söner Hans-Olof och Torsten.
[Anders W.] Tage, gift med Gunhild, blev bonde i Ulvsmålen. De fick en dotter, Britta.
Äldsta dottern Batseba gifte sig med Edvin Pettersson i Prästekvarn. Batseba dog i barnsäng men barnet överlevde. Det var en flicka som fick heta Eva.
Karin gifte sig med en Wilhelm Drejer. De fick ett tvillingpar, Irene och Wilhelm.
Systrarna Hanna och Astrid öppnade café i Kaxholmen. På lite äldre dagar gifte de sig, Hanna med Gustav Ekblom och Astrid med Sven Sandberg.
[Gunnar S.] Jo, jag minns Hildur i  Järlåsa prästgård!. Ögonblicket när vår svarta C4 Citroën svängde upp på en grusgångscirkel framför prästgårdens entré.  Den blide(?) Oscar hade vigt mina föräldrar.

Tant Hildurs telefonsamtal till Uppsala brukade  sände ut chockvågor i min familj.. För min moder gällde det kanske att försvara sin frigörelse från  familjen med flytt (alias flygt) bort från Småland.

Om Hildur tycktes vara storm, var antagligen   hennes son mild musik. “Hans-Olof”  associerades med Blekinge.
[Anders W.]  När Ivar kom till #Långåsa var det Axel och Hulda som  regerade där. Huldas far Anders hade köpt gården och kommit hitflyttandes från Järsnäs socken. Mor Johanna däremot hade sina anor här i Barkeryd, detta framgår av Huldas antavla som min gode vän Dag Andersson fått fram vid idogt släktforskande.
Det lär ha varit Hulda som stod för den dagliga driftsledningen på gården medan Axel sysslade med affärer och höll i lite större projekt. Det var Axel och Hulda som byggde ladugården, den blir 100 år i år och är fortfarande i drift.
1915 byggde de huset i Högåsa och hyrde ut det till disponenten på glasbruket som just flyttat från Sund till Äng. När sedan Ivar och Maria tog över gården blev Högåsa Axel och Huldas undantag.
Axel var född i Risabo, Nässjö socken, han blev föräldralös vid tre års ålder och växte upp hos släktingar i Hökhult och Gynge i Lommaryds socken och i Hillestorp i Bälaryd.

Ruth och Henning fick två barn Anders och Inga.

sw

sw1sw2.

Familj – finns det?

1.

Det sommestadska varumärket har växt till sig. Det är snart dags att fira 50 år.

Sommestad skapades under flytt till Uppsala’s Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Diös skapade. Lägenheterna hade öppen spis, vilken densamme Diös alltid personligen slutjusterade i varje lägenhet.

Börjegatan 7

Börjegatan 7. Lägenheten låg halvvägs upp i bildens skugga..

I Diös’ kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar Den Glade, (fallen efter plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås) och hans maka Evy Skarpa-Viljan från Husqvarna.

Alvar hade med viss möda lyckats hänga kvar med sin lägenhetsbokning i BRF Dagmar. Spara pengar kunde de nog. Smålännings-kompetens ska man ta på allvar.

I huset skulle annars ovan oss komma att bo neurologprofessorn Bohm, som inte tålde buller, åldrige Biskop Cullberg Västerås högst upp till höger, far till två välkända bröder inom psykiatrin, mitt emot Herr Didner, innehavaren av en exklusiv modebutik, två över oss Fricks, författare och akademiker, osv,

Snett under oss i en tvåa bodde en tid en gladlynt ung man med yvigt blont lockigt hår. Jag tror att han brukade synas i en vit Volvo P1800. Han skojade ofta med grannar och brukade visa att han köpte oxfilé till sin lilla sällskapshund i Konsum tvärs över Fredsgatan. Alvar Den Glade döpte honom förnöjt till ”JS”, eftersom det kryptiskt stod J.S. på dörren. Ja man förstod väl kanske att han förmodligen var kopplad till Korsnäs storfinans och pengar.

Alltså, Jan Stenbeck, kapitalist och svensk samhällsomdanare i världsklass.

 

Lärarbostaden  i Börje

Lärarbostaden i Börje

2.

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 hade närmat sig, stegade en upprörd Alvar Den Glade in i den gula lärarbostaden, 7 km från infarten till Uppsala. Evy försökte likt en vasstungad Sherlock Holmes dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men på en annan dörr i trappuppgången än vår  stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas!   Borta var bakdantet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Året var 1962. Sex röstberättigade “Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den rejäla dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en lista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var egentligen ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

3.

Sommestad har onekligen haft framgångar som varumärke.

Först ut var en advokaten Mats som utvecklade välfärdsstrategierna för idrottsstärnor.( Kusin Mats tog namnet efter benägen förfrågan.)
En professor blev det, med modern genusinriktning. En stycken var möjligen besvärande skralt för att vara i den uppsalakoordinaten. Liten till växten, men naggande god. Carl Tham lanserade Lena och Bo som ett nytt myrdalspar. Alltnog, Lena S. har varit verksam. (”Man måste vara VERKSAM” sa min förste svärfar från F16. Jag tror att han menade att det skulle vara både idoghet och effekt.) Lena gick vidare som energtiminister, ideolog för vänstersocialdemokrater och är nu landshövding. Professorsfamiljen har skickat två söner till engelska högskolor, den ene till Trinity College i Cambridge. Dessa begåvade unga män är dock inte Sommestad utan ”Malmberg”.

Eva, operalibrettist m(mycket)m finns i södra Sverige och ännu mer i Damark.

Emma, danskt barn, och genetiskt halvsyskon med uppsalabarnen, har pappans namn Holten. Hon har den sista tiden turnerat jorden runt och berättat om sitt alternativa koncept för att möta kränkande pornografi i det demokratiserade informationssamhället.

En av mina söner har disputerat på KTH och ansvarar nu för ett laboratorium i Linköping där man bl.a. simulerar datakrigföring.

En annan basar för en programmerngsstudio i Stockholm som sköter dataspelssuccén ”Candy Crush Saga”. Sedan en tid har det varit världens mest spelade spel på mobiltelefon.

Och så är det alla vi andra som kanske gjort väl så viktiga saker utan att vara kändisar.

4.

En utvikning: Min finska hustru Orvokki har en kusin som var enda barnet i sin familj. När hon fick sitt andra barnbarn berättade hon detta för den kusinen. ”Jo, jaa. Jag har trettiotvå.”!! — På ett kusinmöte nyligen i mittersta Finland hade han med sig sina barn- och barnbarnsdata på släktforskningsblanketter. Så hans tal blev inte besvärande långt.
(En cool laestadiankille med husvagn och välbehållen fru. ”Det är klart att det är trevligt, men numera känns det allra bäst när man ser baklyktorna på bilen”, sa han. Då hade han med god fart passerat sextio banbarn!

Uppsala – Två sidor av en å. Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig  universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som  bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och  annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den  höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store  entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill  veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort  grafiskt blad som  visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför “Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons “The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom “Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag  diskussioner  bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag.  Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

(Inlägg i Facebook, ang “Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

“Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan “hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby “Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år.  Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

Mekanisering och lutningskoefficient.

2015-04-15 12.23.41

 

“Jordbruket började mekaniseras i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Drivkrafterna var en ökad befolkning och att kunna överföra arbetskraft till den framväxande industrin.”

Jo-män. = Elektrifiering, som utvecklades oväntat snabbt i Sverige.

= Maskiner. Och traktorer. I Sverige är den bensindrivna lilla “Grållen” magisk i åminnelse. Ingenjör Ferguson från Irland utvecklade tekniken att hänga redskap  hydrualiskt efter traktorn i stället för att släpa dem. En möjlig kandidat för ett  ingenjörsnobelpris avseende jordbruk i  tjugonde århundradet.Ferguson/Grålle

I Grekland ser man inte så mycket traktorer, men desto fler av dessa  pickups, Breda mellanting mellan personbil och lastbil.  När jag ser dem tänker jag att inte ska man väl köra cementsäckar, sten eller matjord med dessa finlackerade cowboy-fordon från Chevrolet, Toyota eller Mitsubishi!?

Men det är just vad man gör. I Grekland är plan mark sällsynt i många landsändar, Specialiserade jordbruksredskap som glider fram över plana vidder är omöjligt att tänka sig. Man räknar sig nog inte i  hektar utan i olivträd.

Ofta ligger byarna åtskilliga hundra meter över havets nivå. Antingen för att de är gamla och man då ville komma ur vägen för bysantiners, venetianares och turkars ständiga krigande.. Eller kanske skälet är att man är lika förtjust i fantastiska utsikter som turisterna.

Men allt ska upp! Varenda säck cement, varenda byggnadssten och all konsumtion som en modern tillvaro kräver.

Den mörbultade men virila Chevrolet-pickupen från den amerikanska prärien har ett  andra hem här. Det tjugonde århundradets mekanisering i Medelhavets bergstrakter.

Flenare och andra

Flen - bakre rad, Börje - främre

! Flen – bakre rad och mitten.  Börje – främre yttrar

Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.

1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.

 

Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe.  Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som  delade sommarstuga och mycket annat med en “tant Ninni”.

Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans  sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.

Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.

Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas  lärarseminarium.  (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning  från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan  tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.

Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala.  Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.

Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen  sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner.  Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga  en fin lärarbostad.  Så kunde man med dess hjälp locka över det  duktiga lärarparet från grannsocknen.

Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla.  Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.

Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal?  Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.

I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.

På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.

Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.

Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.

Och Flen??

Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som  samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!

Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.

Märkte jag  kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?

Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?

Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista “Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.

Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.

På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar

 

tmp_27994708386660

1)  Se här dina fina barnbarn

2)  Stort tack för pengarna!  Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar  jag.)

Montesquieu – Mais non!

I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id'e

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e

stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.

Så, hur svänger det om svenska checks and balances?

Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.

Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.

Hur är det då?

Tredje statsmakten (uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.

Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.

Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet  som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket  kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.

I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters “Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.

Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.

(“Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).

m3

Om tanken finns

DSC_0245

Jag är tillräckligt gammal för att ha haft Ingemar Hedenius som ateistisk befriande läsning i tonåren. “Vad har den teologiska fakulteten på universitetet att göra” var det ”j’accuse” som Hedenius utslungade mot sitt 1950-tal.

Förmodligen har varje generation haft liknande ateistiska frälsarkransar för intellektuell räddning.

Vad har religionen gjort människor för gott? Antagligen inget.” Mötte det nyligen i en verandakonversation. Rätt så, befogat. I dagens nyhetsflöde kan man hämta upp att muslimska politiker i Irak lagstiftar om att nioåriga flickor kan giftas bort. Det går säkert att hitta motsvarande absurditeter från tok-kristna i västerlandet.

Änddock, filosofen Hedenius hade lika lite som någon annan nyckeln till universums utsida.

Kristendomens bibel bygger på evangelister som inte hade förstahandsuppgifter om en eventuell historisk Jesus. Och den bygger sen ännu mer på Paulus frihjulande tankebygge.

Allt byggt på judendomens skröna, som roterar kring en gloriös judisk stormaktsperiod med kungar David och Salomo. Vilken densamma ter sig mycket osannolik för historiker och arkeologer.

De regerande världs-religionerna är i mycket ett anekdotiskt myller som måste behandlas med strykjärnet för att bli filosofiskt användbart. Men ändå..

Se och begrunda vilken succé i den civilisatoriska utvecklingens historia som denna filosofiska rappakalja har haft!

Se på påvestolen i Rom som har befolkats av många skurkar, men som alltid
har rest sig på nio. Genom snart 2000 år har den utvecklat ett internationellt ledarskap som byggt på ideella principer. Dess klosterväsen är en imponerande överbryggning mellan antikens vetenskap och den nya tiden. I de protestantiska länderna skapades med tiden en mäktig hybrid mellan statsförvaltning och själavård. Ska man tro Max Weber var det rena raketmotorn för utveckling.

Se på yrkesvalet i det gamla Sverige. Att bli präst var förmodligen det enda alternativet för de som ville ägna sig åt tänkande verksamhet.

Se på Lars Levi Laestadius, som skickades upp till Karesuando av Härnösandsbiskopen med uppdraget att pacificera en svårstyrd provins i norr. Han lämnade efter sig en frikyrka som som är ökänd för sitt bigotteri, men själv var han en frifräsare som forskade i botanik på akademisk nivå och tilldelades hederslegionen för deltagande i ett franskt forskningsprojektet till Nordkalotten. Han hade gardiner i fönstren på prästgården och rökte pipa som en borstbindare. En sådan man hade nog inte godkänts i någon av de 17 sekter som i dag vårdar hans varumärke.

Se på katolska munkar som under många hundra år arbetade med att förutsäga påskens inträffande, denna svårartade teologiska konfliktkälla. Påsken hamnade till slut rätt. (Det tog extra tid i Sverige som värjde dig mot djävulens påfund kommande från Rom). Almanacksforskningen hade en astronomisk spinoff och bidrog till att den astronomiska vetenskapen inte stod totalt stilla mellan Ptolemaios och Kopernicus.

DSC_0163

Se på Anders Chydenius som var kyrkoherde i den avlägsna finska socknen Sotkamo, men också nationalekonom och inspiratör till 1809 års radikala svenska lagstiftning om tryckfrihet och offentlighetsprincipen.

Filosofens intresse för att finna dörren ut till universums baksida möts av de flesta med ett defensivt ointresse. Men trots all beklagansvärd antiintellektualism i världen, sker det en ständig ackumulation av utvecklande tänk i form skrivande och bibliotek. Omsorgen om böcker och bibliotek är fundamental för intellektuell utveckling. Och webben är en infernalisk version 2.0 av biblioteksväsendet.

Bra och dålig teori skiftar, men pusslets bitar måste vi vårda.

Den irländske munken står i klosterbiblioteket och kopierar böcker och försöker finna metoden för att kalenderplacera påsken för all framtid. Jag tänker mig att ett grått dagsljus silar in över hans gärning.

Lätt är det inte. Samhällsvetenskapen blev aldrig exakt och fysiken har landat i att universum är ett knappnålshuvud som har exploderat.

Tillvaron är oklar. Ingen kupé i hjärnan erbjuder medfödd insikt. Den villkorade kunskapen påminner om det grå ljuset före soluppgången. Min vän munken lägger pussel i Aristoteles’ låda. Idag kanske vi tänker Karl Popper eller Hegel.

Ingemar Hedenius hade valt den anglosachsiska analytiska filosofin. Som trots allt inte är mer än några böcker i hyllan bland många andra.

Men Ingemars harmsna fråga om teologer och akademin har fått ett överraskande svar: Man märker att teologisk forskning numera ofta är objektiv och icke-konfessionell – idag kan du forska om det gudomliga och vara ateist eller något annat. Mänskliga institutioner är smartare än människan.

Koroni

tmp_IMG_358940262496391414377863“Koroni is one of the prettiest towns of the Peloponese. It is reminiscent of some of the islands, with its whitewashed houses set round a small port rising up to a low hill behind, on which perches the castle. It has that sleepy air of everyone waiting for the daily ferry to arrive, when they will all suddenly burst into frenetic action. Except in Koroni, the ferry never comes.”

Andrew Bostock har skrivit en utmärkt reseguide för Peloponesos. Kanske han alluderar på Lawrence Durrels orient- och medelhavsromantiska Alexandriakvartetten, i vilken författaren går ned till postbåten varje måndag får att se om det kommit något brev från Alexandria.

Attityder till utomsocknes verklighet varierar över många skalor. Den infyttade svensken berättar sin sanna skröna om de grekiska hantverkarna som alltid kommer en annan vecka och som inte håller med om fördelen med husritningar. Sture Linner å andra sidan berättade i ett sommarpratarprogram om sin vurm för antiken som bland annat tog sig uttryck i att han mitt under brinnande världskrig tillsammans med en kamrat smög upp på ett nazi-bevakat Akropolis i Aten för att göra en akademisk lagerkransning på rätta stället.

Bilden visar min tillfälliga utsikt i Koroni. Ännu i väntan på turistsäsong. Kyrkklockan slår varje halvtimme, som i sympati med min PD-medicinering. Småfågelkvitter och blomsterängsprakt. Bara på marginalen lite ångest för att det grekiska mobilnätskortet snart är tömt i social-medias brunnar. Posten i Grekland lär vara bra, men det mentala avståndet dit är svåröverstigligt.

Tillfälliga utsikter är av större vikt än permanenta.

Jag har en bekant som kunde vara en av kvinnorna i Alexandriakvartetten. Som sökte Medelhavets läkande mystik. Hon fick mina fyra Durrelböcker sist vi sågs.

Ska läsa Sigrid Kahles memoarer. Där finns en koppling till framstående tyska och svenska orientalister. Forskningsinsatser som inte passar in i tesen i Edward Saides kioskvältare om vårt beklagansvärda förakt för Orienten.