Gunnar Sommestad

2020-11-20

”Jag hoppas verkligen att regeringen snart ställer Tegnell åt sidan, man kan ju faktiskt undra om det är en statskupp som han håller på att iscensätta.”

Jag  blev mycket förvånad. Hörde jag rätt?. Det var en solig dag i maj år 2020. Ett samtal med en av mina systrar.

Jag hade redan stoppat det strategiska bombflyget, men sen blev det inget förklarat. Discourse Analysis är stort, men det måste finnas substans tänker jag. jag tänker på att det inträffar med  långa mellanrum. Att jag är en bortbyting.

Jag försöker få en bild av hur hon tänker. Hon är  professor (genusvetenskap, ekonomisk historia), minister, landshövding, etc. Kallsinnig till EU, vilket jag har svårare att förstå än jag nog kan förstå.

Nu vet hon alltså  att alla vet  att den svenska epidemi-hanteringen har varit en skandal och att regeringen borde tagit över för länge sen.

Visst hade jag märkt  att det fanns ett missnöje. Enkätundersökningar för hela landet hade samtidigt visat att 80 % godkänner den svenska politiken.

DE 22 OPPOSITIONELLA EXPERTERNA

Den 28 februari publicerade 22 professorer  och forskare en debattartikel i Dagens Nyheter som  kunde betraktas som ett manifest riktat mot Folkhälsomyndigheten.   Professor Björn Olsen framträdde som talesperson. En jovialisk man med spännande meriter. Han var snabb med svepande uttalanden, som han ofta backade lite från i efterhand.

En tydlig opposition var naturligtvis gefundenes fressen för media som älskar format som ar typ boxningsmatch. Olsen och Tegnell belönades genast med  var sitt  Sommar i P1.

22-gruppen råkade in  i svårigheter. Det var några fel i debattmaterialet,  vilket kanske tillsammans med insikten att det  bland forskar-kollegor ses med synnerligen oblida ögon att någon  försöker vinna fördelar genom att skapa publicitet bland dem som inte begriper något.

Ledarskribenterna på DN upprepar med jämna mellanrum att det är dags koppla bort Tegnell och Folkhälsomyndigheten.

Nationalekonomen Lars Calmfors uppträder i TV Rapport och säger samma sak:  ”Utan Tegnell hade Sverige haft en mycket bättre utveckling.”

Jag blir irriterad. Angreppen för inte fram någon ny information. Det är mer typ fromma ogenomtänkta förhoppningar. Och vad då regeringen.?. Är dessa självsäkra kritiker  så  okunniga om svensk statsförvaltning att de inte vet  att huvuddelen av statsmaktens resurser finns i relativt oberoende myndigheter.

(Denna information har visat sig vara ganska svår att ta till sig,  så jag föreslår att du läser de två sista meningarna en gång till.)

VAD SER DU?

jag ser

  • en hårt arbetande erfaren läkare och epidemiolog som
  • har järnkoll på forskningsfältet.
  • projektleder med  högsta prioritet på korrekt information och som
  • hävdar att vetenskaplig evidens ska vägledande.

OCH VAD ÄR EVIDENS?

Evidens är ett annat ord för vetenskapliga belägg som talar för eller emot en teori eller hypotes. Ofta vill man kunna beskriva hur sannolik en förklaring är, och det gör man ofta genom att undersöka hur stor evidens det finns bakom påståendet.

Evidens kan då sammanfattas som ”bästa tillgängliga bevis” vid en given tidpunkt, och mäts oftast utifrån det sammanvägda resultatet av systematiskt insamlade och kvalitetsgranskade vetenskapliga studier. Olika studier anses oftast väga olika tungt, beroende på hur omfattande och välgjorda de är.

Att olika forskningsstudier inte utan vidare kan adderas är förvisso ett bekymmer, men likafullt en omistlig utmaning. Om allt  bara kunde mätas på ett sätt vore det nog slutet på vetenskapen.

Samhällsvetenskap, sociologi, teologi borde väl egentligen inte finnas.  De är inga exakta vetenskaper.

Man kan se viss släktskap mellan det filosofiska begreppet induktions-bevis  och statistikens vedermödor att rapportera om det som ingen kan se .

LITE STATISTIK-PEDAGOGIK

Kan en statistisk en munskyddsundersökning  fungera?  Vad behövs?

Vad ska vi mäta? Vi väljer det enkla och tydliga. Vi likställer  att bli sjuk i Covid 19  med positivt provsvar. Vi har inte för vana att gå omkring med munskydd på och vi tror inte att det kommer att synas någon skillnad. Det är nollhypotesen. Vi vet inget om orsakssamband, mätfel och vad annat som försiggår.

Vid testperiodens början och dess slut testas alla för förekomst av Corona-virus.  Om antalet positiv-testade  i munskyddsgruppen är lägre än för de oskyddade ser det ju lovande ut. Konfidensintervallet bör vara smalt. Det blir det om antalet deltagare ökas. De stora talens lag ger stabilare utslag om man ökar stickprovsstorleken. Men det finns ingen stark koppling till den totala målgruppens storlek.1000 personer räcker bra för att estimera ett enkelt ja/nej i befolkningen. Men statistik  är ingen automatisk metod för att skapa teorier, statistik förklarar inga orsakssamband, även om det kan förefalla att det är just vad den gör. En statistisk beskrivning  av ett tvärsnitt  säger absolut ingenting om hur ingående objekt  kommer att utvecklas över tid.

Det dröjde  ända fram till 1920-talet innan stickprovsundersökningar började accepteras som seriös metodik. Det har med tiden svängt och nu finns det ingen gräns för hur halsbrytande generaliseringar som görs på högst minimala data.

De som presenterar populära undersökningar i TV  vet att de absolut måste dra en inlärd litania om osäkerheten. Men ofta är de tillbaka inom någon minut med livfulla detaljer, ”Inom osäkerheten, men det har ju  i alla fall ökat lite grann..”

Men vår undersökning kan nog  bli något . På köpet får vi ju också en  slags incidens-skattning

Extremvärden i utfallet  är obekväma,  men de hör ju till den objektiva bilden av verkligheten. Utsagor som bygger på sannolikhetskalkyl kan aldrig vara 100 %. sanna Det är ju  vad teorin säger. Sunt förnuft och sannolikhetskalkyl   brukar inte vara i harmoni..

Men det har ändrats. Folk tror för mycket på statistik.

 

SAMVARIERAR TRIVSELN MED STORLEK PÅ FORSKNINGSOMRÅDE?

Man kan undra hur det kommer sig att att det  är ekonomer och företagsledare som gör tvärsäkra uttalanden om att antalet för tidigt döda  skulle varit mycket mindre om Anders Tegnell hade stängts av. Suntförnuftare är också talrika och här går de armkrok med dem som ägnar sig åt att se på vad andra gör. Det finns förvisso  även medicinska experter anser att Tegnell har fel, men resonemangen från dem verkar oftast  inte gå vidare in på de epidemiologiska detaljerna.

Jag vill mena att mycket av kritiken  inte är seriös. Och den som är seriös kan nog tas omhand även i nuvarande organisation. Många retar sig alldeles tydligt på Tegnells envisa krav på vetenskapligt belägg.  Mådä. Den som kommer sämst ut från den motsättningen är i min mening kritikern. Professorer finns i alla sorter, somliga med  helhetsperspektiv  i profilen. Många är ackrediterade i media för att delta i det ständiga slitet med att lägga världsbilden tillrätta..

Men denna gång har de hamnat helt utanför, då presskonferenserna flyttade till Folkhälsomyndigheten.

Inom medicinsk forskning och kanske även på tekniska högskolor har studenterna stora karriärmöjligheter, forskningsanslagen flödar. Det är high-tech, Det finns entusiasm och tacksamhet hos medborgare och företag. Den medicinska forskningen minskar lidandet  i världen. Den som är ambitiös och hederlig kan alltid räkna med belöning. ( I varje fall om  personen kan tänka sig att söka jobb på annan plats.)  Professorstjänster  finns i stor mängd. Meritvärderingen är jämförelsevis exakt, eftersom och mätning av resultat är ligger nära den naturvetenskapliga miljön.

För studerande vid  samhällsvetenskapliga ämnen och humaniora är i  stort sett allt tvärtom.

Få professors-tjänster. Ofta blir det väl nationell inlåsning, Kaotisk teori-bildning, oklar  avgränsning mot andra discipliner och världsuppfattningar. Kanske snåla anslag till forskningen.

Högst troligt att det blir splittring och kotteribildning. Vilket möjligen kan bero på att en entydig och av alla respekterad kunskapsteoretisk ”bottenplatta” för forskningsarbete saknas . Popper och Zetterberg till trots.

Irrelevanta sätt att göra  meritvärderingen förekommer nog överallt, men det blir drabbande om den ambitiöse inte kan dra vidare. Problem som  kan påverka både motivation och arbetsglädje.

Så kallade strukturer uppstår.

JAG, EN BYRÅKRAT ?

Men det finns ett annat skäl för mig att tycka saker om  Sverige modell 2020.

Jag har varit varit  anställd  sammanlagt 20 år i staten och har sysslat mycket med att utarbeta beslutsunderlag för regering och riksdag. Och allmänheten. Så därför känner jag sympati för myndigheternas  folk och reagerar om någon verkar behandla dem som någon slags Svarte Petter-restpost.

Forskare ser ofta ner på myndighetsanställda. De har fått höra att doktorsexamen har givit dem tankeförmåga som andra inte har.

Men det är upp till bevis. Myndighetens anställda  utbildar ofta en bred kontakt med hela det samhällsvetenskapliga området, har ofta ett betydande ansvar och i praktiken kan de, trots ibland  blygsam lön, utöva stort inflytande.  Forskare må flyga långt till fjärran konferenser men missar just därför att lära sig Sverige brett. Det intensiva samarbetet i EU stärker myndigheternas personal.

Forskare har ofta lite aggressiv  framtoning, säkert nödvändig i den svenska forskningsmiljön med  ökad andel uppdragsforskning, som stressar  forskare utan fast tjänst

En mobilisering, som den vi tvingats till av Covid19  tenderar att skapa motreaktioner. För det andra är det ju ovanligt med en medicinskt betonad kris på högsta samhällsnivå. Ekonomer och samhällsvetare är vana vid att få dominera samhällsdebatten.

I praktiken ett ”War Room” för kampen mot Corona-viruset. Tack till den som designade "formatet".

I praktiken ett ”War Room” för kampen mot Corona-viruset. Tack till den som designade ”formatet”.

BRIST PÅ SKYDDSUTRUSNING!

När epidemin drog in över landet (eller poppade upp?)  kom  alarmerande brister i dagen.  Resurserna var otillräckliga och vanskötta. (Kanske även av politiker och organisationsutvecklare, som nu har börjat kasta sina sina  stenar),  Sverige mobiliserade dock, och andan var god.  Den svenska förkärleken för platta och självstyrande organisationsstrukturer skapade dock enorma svårigheter.

Omöjliga uppgifter i februari-mars 2020

  • Att skaffa fram skyddskläder
  • Ge korrekt information och utbildning

Skyddsutrustning saknades. Beredskapslager hade funnits, men hade tömts.

Bristen på skyddsutrustning var kaotisk Kunskap om och planering för smittskydd var på lägsta nivå. Privat vård och omsorg antogs vara särskilt dålig, vilket skulle visa sig vara fel. Personal inom vård och omsorg har dock låg lön, stor andel invandrare och hög personalomsättning och mycket deltidstjänster. En stor utmaning som det anses att kommuner trots allt,  har svarat väl upp mot. Mycket förefaller dock oklart om dödlighet hos äldre på institution.

Det togs många  initiativ bland både bland företag och  allmänheten för att tillverka utrustning för hemsjukvård . Bland de märkliga skydd som uppfanns kan nännas visir tillverkade med 3D-skrivare. Visir tillverkades också med fönster av overheadfilm från förskolor.. Det är, enligt lag, varje kommuns uppgift att inhandla skyddsutrustning. Det är naturligtvis en galen princip. De fåtaliga köp som några kommuner lyckades med utomlands visade  sig ofta sakna godkännande, eller vara rena bedrägerier. Tyskland och Frankrike belade större betalda leveranser med kvarstad.

DE  SOM ALLTID KAN BÄTTRE

De kommentatorer som med sånt eftertryck brännmärker krisens svenska aktörer för att inte ha gjort det förment självklara, dvs. skydda äldreboenden och starta en mycket  större smittspårning har förmodligen inte informerat sig om hur begränsade handlings möjligheterna faktiskt var.

För lite testning  och spårning är kritik-tema nummer två. Att självstyrande grupper inte är bäst när det gäller, det är samma där. En platt organisation som inte kan samordnas är i vissa lägen en katastrof.  Folkhälsomyndigheten prioriterade  styrning av resurser till sjukvården, som utförde en dramatisk uppskalning av vårdplatser. Befintliga testresurser reserverades  för sjukvårdspersonalen.  En massa självständiga enheter utan en samordnande aktör landar naturligtvis i förlorade stordriftsfördelar.
Om vikten av spårning kontra andra strategier var det viss oenighet om, troligen,. Regeringen beställde gång på gång, men det är nog så att  har man givit regionerna all legal makt för smittbekämpning, så har man kanske fastnat med skägget i brevlådan? En samordnare utsågs men inget hände och vederbörande steg av efter en månad.

Något som det inte var  brist på var personer med stort engagemang och kunnande på de statliga myndigheter som var berörda. Den svenska statsförvaltningen är i stor  utsträckning meritokratisk. Det gällde för Oxenstiärna,  Gripenstedt  eller Erlander, samma. Jag menar att det finns en stolthet över att ha en arbetsmoral som uttrycker rationalitet, tillit, samarbete och vetenskapligt baserade strategier. Som har klarat av ett tilltagande postmodernistiskt försumpningsregn..

ALL VÄRLDENS FÖRAKT RIKTADES MOT OSS

Omvärlden hittade Sverige. Vi skandaliserades världen över för att inte ha vidtagit traditionella åtgärder. De närmaste grannländerna betedde sig mest svinaktigt kan jag tycka. De hade alla tre liten epidemi av skäl väl ingen ännu säkert vet. Sveriges elände var ganska exakt i nivå med Storbritannien, Belgien, Frankrike och Spanien.

DEN SVENSKA LINJEN

Den svenska Corona-politiken, utformandes av synbarligen kompetenta svenska tjänstemän som varje dag hade timslånga intressanta lägesbeskrivningar i TV för att förankra beslut och även dela sig av sin oro. Dessa presskonferenser var alldeles uppenbart mest för projektledning av det i många stycken splittrade svenska  politiska systemet. Den tidigare tämligen okända Folkhälsomyndigheten samordnade projektledningen. Myndigheter och regioner i Sverige är i stor utsträckning självständiga beslutsfattare och det upphävs inte i krisläge.

Detta är ganska svårt att förmedla att förmedla insikt om. Allra svårast med utlänningar.

Skulle jag ge denna man ett konsultuppdrag? Han uttalar sig i september, då Sverige en period hade varit bland de länder som hade minst smittspridning.

STATSEPIDEMIOLOGEN

Anders Tegnell gick genom rutan med en oförfärad anspråkslöshet och en sällan skådad beslutsamhet att ha  vetenskaplig evidens till grund för allt.

Tegnells principfasthet skapade mycket upprördhet, Sveriges Corona-hantering skandaliserades. Det har varit  hela världen mot Sverige.

Och så är det än. ,Journalister och debattörer i offentligheten letade argument som kunde bita.

Tre ansatser är vanliga
I)  ”Det spelar ingen roll hur du försöker förklara, 5000 döda talar sitt tydliga språk. Tio gånger mer än Finland och Norge. Sverige är en katastrof,  Tegnell måste avgå!” .

(Vanligt även bland internationella höjdare som Bill Gates som man kanske hade väntat lite mer detail från.)

II) ”Om jag hade fått styra hade Jag lätt stoppat det hela för jag hade stängt ner i januari som  Norge. Folkhälsovårdsmyndighetens gjorde inte det!  Avvakta  sa Tegnell. Kolla det här mejlet!,kolla datum.   – FÖRRÄDARE! Och sen hade jag startat massiv testning!

III) ”Alla länder har lag om  munskydd.  Hur i all världen kan man tro att Sverige ensamt kan ha rätt mot hela´världen. Nu måste han avgå!

MUNSKYDDSFRÅGAN

Munskyddsdebatten har erbjudit att tillfälle för Folkhälsomyndighetens vedersakare att samla sina styrkor. Det finns tydligen inga relevanta studier om huruvida munskydd medför förminskad  smittorisk med Covid19. Och de som görs framgent kommer högst sannolikt att utsättas för omild granskning,

NYHETSJOURNALISTIKENS SVEK

Massmedia reagerade långsamt på Conan-krisen. Sveriges Radio och TV sände till att börja i med bara juniora journalister till Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Dessa verkade inte riktigt klara över vad det handlade om och  kunde bara haspla ur sig det vanliga ”Hur känns det att  X?”  ”Hur känns det Nu?”

De intressanta frågorna kom inte från DN, SvD och andra större redaktioner utan från pålästa  personer  som deltog som facktidskrifter och paddor. Långsamt höjdes kvaliteten på frågorna.

SvT bemannade så småningom med ett par unga damer med uppenbar kompetens  på  doktorand-medicin nivå,. Mycket duktiga på att förklara  och sammanfatta.

(Men man får allt konstatera att blir nog till att undvika att ta med SvT vid en eventuell diskussion om återuppbyggnad  av myndighet typ Psykologiskt försvar.)

IRRITERANDE FÖRTROENDE HOS FOLKET

Folkhälsomyndighetens enkäter indikerade fortlöpande under året att cirka 80 procent  av befolkningen hade  förtroende för myndighetens hantering av epidemin.

Detta är antagligen provocerande för en del akademiker och journalister. En världsordning för information, där journalister alltid kan överpröva vetenskapligt arbete utan att få sina kort synade hotas.

För forskare är den snarstuckna debatten och polariseringen ofta en livsstil och då kan det  förvisso vara naturligt att avlossa bredsidor med kritik från DN:s debattsida.

INTERNATIONELL MOBBING

Förhoppningsvis blir det 2021 mindre av mobbning mellan länder. Tyvärr underblåser media överallt detta sorgliga beteende. När den hitreste journalisten inte lyckas begripa vad  som händer  i Sverige  och inte ids fördjupa sig  i ämnet,  griper han efter den dramaturgiska godisburken med statistik.

I slutet av november kom en London-baserad journalist med en  ”fråga” som har förekommit  minst femtioelva gånger under året: Norges antal döda är endast en tiondel av Sveriges måste inte Sverige erkänna att den svenska Corona-strategin har misslyckats?.  Han borde ha fått kommentaren att Storbritanniens dödstal per invånare är högre än Sverige.

Gunnar Sommestad

2020-12-15

Kärlek och konsekvens

Skilsmässofrekvensen i Sverige är högre än förr. Detta förorsakar samhället stora kostnader. Att det för många medför onödigt lidande verkar få bry sig om.
Jag räknar på fingrarna och kommer fram till att i min omgivning har nästan alla syskon och kusiner (som jag känner till) och alla mina egna barn, utom ett, genomgått #skilsmässa. (Men i min generation ett steg bakåt, hade ingen skilt sig.)

In alles cirka 5 – 10 procent av dryga tjugotalet personer i min omgivning har klarat sig undan ett ofta rätt plågsamt och ärolöst haveri.

  • Jag har själv skilt mig. Flera gånger. Som gammel man ville man gärna ge ett och annat råd.
    Mitt råd är att man inte ska agera känslostyrt, vilket jag har gjort varje gång:
    – Var saklig och prestigelös
    – Erkänn fel och ouppmärksamheter
    – Rikta blicken stadigt framåt
  • Nästan ingen skilsmässa rullar tillbaka. Det finns ingen väg tillbaka. Du har förmodligen en brinnande lust att få berätta om vad hemskt du blivit utsatt för. Men de juridiska procedurerna är så fiffigt utformade att du aldrig kommer att få den chansen.
  • Medges att många skilsmässor innehåller svek, otur och vanära.Det kan verkligen tas som djupt drabbande kränkningar. Vilka i sin tur kan ge märkliga krafter. Inspiration kan frigöras. Författare delar inte sällan med med sig av kärlekens subjektiva vulkanutbrott.
    Själv har jag mestadels varit en defensiv krisdämpare – ett lätt byte för vår tids dogmatiska manshat.
    Jag vet inte, men det är väl så att de flesta skilsmässor är drivna av aggressiva män med empatibrist. Som dessutom är otrogna.
  • Olika kan det vara, men fortsättningen stavas alltid kreativ förstörelse.
    Man ska alltså helst bita huvudet av sina känslor och agera snabbt och målinriktat. Förhandla, avsluta, köp ut! Som bonus kan du räkna hem år och månader av inbesparad själavård.
  • Jag har från början varit en psykiatriker – förnekare. (”Jag på en analyssoffa – aldrig!”). Som vis man förstår jag inte detta. Det är nämligen precis vad som behövs. – KBT!
  • Det var mina råd i fråga om skilsmässor. Och jag vet nog att nio av tio inte lyssnar till det.
    (Det har till slut gått upp för mig att man som ung kan ha helt fel. Vara kortsynt, patetisk, utan fokus, vilse i perspekivet.)
  • Om nio av tio äktenskap slutar illa,varför tillåter vi det? Det är ju uppenbart att äktenskapskonstruktionen inte är adekvat.
    Eftersom nästan alla äktenskap slutar i oreda, psykiska störningar och allmän besvikelse, till skada inte minst för barnen, verkar det vara en bra ide att med lag tidsbegränsa äktenskap.
    Förslagsvis till 15 år med möjlighet till förlängning med 10 år i taget.
  • Det är vad jag kan se vanligt att kvinnor håller i familjen målmedvetet till 45-50 års åldern, med barnen uppdragna. Då söker de sig ofta sig ut på nya äventyr.
    Kanske män har en motsatt process? Äktenskapsperioderna måste naturligtvis jämkas mot barnens behov.
    Med valbara skilsmässo-stationer skulle nog problem hanteras med bättre framförhållning. Båda parter skulle bli mindre benägna till överdrifter. Mindre risk för att obearbetade kriser blir till exploderande ångpannor när alla tåg har gått.
What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

A last stop  Börje

 

Platsens namn är Börje – ett namn som inte sitter riktigt säkert. Börje är ju ett mansnamn. Det känns det lite avigt.

1952 -1962 befann jag  mig här som folkskollärarens pojke.

Vi parkerar  på kyrkbacken. Inte en själ syns
till.  Det är en het eftermiddag. Het och torr luft vilar på den uppländska stäppen. Vi är vid kyrkan, som reser sig på en kulle. Några av socknens vägar möts vid kyrkan.

Inte mycket tycks ha hänt på denna plats sen jag lämnade för 58 år sedan. Lanthandelns röda hus finns kvar nära kyrkan, men utan reklamskyltars prakt.

Mina tankar går till den siste Handelsmannen Gunnar Övragårdh, en stilig man med grått storlockigt hårsvall, precis som i den tidens reklam för mirakelpomador ”med Keratin”. Jag minns hur han besviken konstaterade att levande landsbygd bara inte fanns längre.  Nationalekonomins osynliga hand nådde ända ut på landsbygden och tvingade bort honom. Eller var det folket som hade svikit honom? Med sina bilar som for lanthandel förbi?

En bit bort, på den efemära bygatan anar jag Olssons grå blanka Scania-lastbil. Den står precis där den brukar stå,  halvvägs in i garaget.

Eller också ser jag inte det?

Minne och dröm far runt. Nära kyrkan, som håller låst om sina djävlar och reliker.  Olssons måste ju ha en modern Scanialastbil. Mittåt! Och vilken Olsson för övrigt?. Man fick nog kasta in två generationer där för att komma i våg med nutid.

Tiderna skiftar, men åkare måste alltid finnas.

Fortfarande stilla och intetsägande luft under blå himmel. Jag tar en promenad runt kyrkan för att se om jag kan hitta några döda skolkamrater på gravstenarna. Sky inget.!
Tre med mig jämnåriga i folkskolan hade storgårdar, som Bösslinge och Skäggesta, att ta hand om när de vuxit till sig . Men min bäste kompis på närmaste gården ville inte bli bonde.
Han blev flygsteward efter realskolan. Men jag tror nog att hans lillebror fixade nog gården.

Ja, tänk så lite man vet. Eller bryr sig. Men ändå, det är omöjligt att se mig kvar, jag måste flyga ut med Handelsman. En socken har nog bara plats för präst, skollärare och del i landsfiskal.

Och gravspaningen? Inga döda barndoms kompisar siktades.

 

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

[SCB x 2] – Gunnar Sommestad

Statistiska Centralbyrån lämnar stan efter nästan 50 år. SCB är nog en oförtjänt undervärderad myndighet. Okänd för de flesta. SCB har länge funnits i ett märkvärdigt hus i en brutal-modernistisk stil. Stål, glas och rå betong, ute och inne. Arkitektens namn är Tage Hertzell.

”En skyskrapa utlagd på marken” förklarade en a arbetskamrater på SCB för mig. Han var utbildad ark

Ett kvarter - två busshållplatser

En skyskrapa utlagd på marken

Tage Hertzells hus är inte en av alla dessa överraskningsnummer som ska vara arkitektens genombrott till kultstatus . Det är i stället en mäktig uppvisning av hur projekteringen av byggnader kan göras så att tekniska, ekonomiska, sociala och estetiska krav uppfylls och att skalbarhet uppnås.

Tage Hertzell valde prefabricerade betongelement som basalternativ för alla väggar. Det är byggklossar med lediga hål. Ett litet antal standardelement bygger alla bärande väggar i huset. Han låter rör och ledningar löpa synligt i taken. En estetisk ide, men motivet är också att funktionalitet och ekonomi blir bättre.

( Svenska Betongföreningen 25 oktober 2012. / YouTube).

Tage Hertzell har med tiden fått sitt väl förtjänta erkännande. ”Men då hade redan många innertak satts upp och många väggar hade vitmålats”, konstaterar han.

K-märkning var heller inte vad han önskade sig. Hans idé med huset hade ju varit att visa på ett system för maximal flexibilitet i byggandet.

1972 är bygget klart. Statistiska Centralbyrån och Byggnadsstyrelsen satte in 1000 personer vardera i huset. Byggnadsstyrelsen var både byggherre och förvaltare. Detta tilldrar sig nämligen på den tiden, då staten, alias Byggnadsstyrelsen, byggde domstolar, regementen och museer. Och behöll dem.

Under nästan femtio år har SCB och detta hus haft en relation. Men nu är det slut. Tiden hade uppenbarligen kommit för en ny omgång kreativ förstörelse.

347 meter långt är det ovanliga huset, som ligger där Karlavägen spurtar ut mot det vidsträckta Ladugårdsgärde. Garnisonen är stort. Stort och konsekvent. Man kan ju undra om huset kunde ha gjorts ännu längre?

Javisst, det var ju kvarteret som tog slut!”, sa arkitekten.

2012 - Föredrag poå Svenska Betongföreningen
Tage Hertzell ser tillbaka, inbjuden av Svenska Betongföreningen

Flexibiliteten var alltså målet. Han ägnar en stor del av sitt föredrag till att beskriva hur man lyckades med målsättningen att uppfylla alla krav på funktionalitet.

Betong till allt och färger
Betong till allt och färger

 

 KARLAVÄGEN 100
I receptionen möttes besökaren av ett orienteringssystem i tre dimensioner. Det var rumsnummer, våningar, korridorfärger, hissgrupper och funktioner. En kod kunde vara ett arbetsrum, men också ett kök, ett förråd eller hörna med kopiator.

Jag minns att det i begynnelsen delades ut papperslappar, som mest liknade färgglada skattkartor. Receptionisten kunde skicka med den besökande en sådan med förkryssade alternativ. Men man måste nog snart ha insett att det nog var lite för modernt.

Irrande främlingar med papperslapp är inte så trevligt.
Säkerheten var nog annars inget som vi oroade oss för. Det var faktiskt sällsynt med stölder.

Som besökare fick man anmäla sig i receptionen och vänta på att bli hämtad. Ett tidens tecken. En tjänsteman i takt med tiden reder sig själv hela ärendevägen! Sekreterare, som skriver ut diktamen bokar resor och kokar kaffe var på väg att steg för steg försvinna. Du måste hantera allt skrivande och kopierande,  utveckla mästerskap på grafik och kurvor för data. Kaffe-automationen sköter arbetsgivaren. Förmodligen med top-of-the-line. Kaffe gör nämligen att du ökar arbetstakten, Tror jag.

Det märkliga var att även vi anställda kunde gå vilse i huset. Man kunde ha arbetat där fem år eller mer och ändå ha svårt att ta ut raka spåret till en person eller funktion. Allt var så lika och så regelbundet och det fanns inga djurbilder att följa som på Finlandsbåten.

Trots färger, logiska koordinater och genvägar så virrade jag lätt bort mig. Och så blev det till att pinsamt besvära någon okänd medarbetare om tips hur man ska gå.

 

Sivert-Lindblom-Garnisonen

Sivert Lindblom – Exempel på Garnisonens konst

 

 

EGET RUM

I detta modernitetsmönster hade alla handläggare på SCB eget rum – en resurs som staten trettio år senare skulle kämpa vilt för att återta.

Alla rum hade fönster ut, vilket för de flesta innebar att det var fönster mot ett slags ljusschakt. Där fanns ofta något konstverk (”installation”) placerat på en botten av singel. Man kunde inte gå in i det. Men de var uppenbarligen konstverk med ett meddelande. Stumma,  men påfordrande. Jag hade en tid utsikt på något som liknade en vassrugge som böljar i vinden. Det var plaströr för elinstallationer.

Men dessa titt-lådor var bra för lokalsinnet. Man glömmer inte så lätt att någon har rum vid vassruggen.

 

FLEXTID

Garnisonen-huset är så långt att det behöver ha två busshållplatser. Här fanns vid starten Statistiska Centralbyrån, Byggnadsstyrelsen och Försvarets forskningsanstalt.

C:a 5000 personer skulle se till att komma 08:00 till arbetet i Garnisonen-kvarteret . Det blev en ohållbar situation för kollektivtrafiken.

Det var så flexibel arbetstid uppstod i statsförvaltningen.

Vi stämplade inledningsvis i samma gröna plåt-stämpelur som de som fanns i järnverk och pappersbruk. Sekreterarna satte in nya kort på fredagarna, kontrollräknade flextid och sexminuters enheter.

Ibland kunde man på nerväg till sin personalentré dröja sig kvar lite i trapphuset så att stämpeluret kunde ticka in på nästa fraktion av hel timme. Med tiden kom det upp lite elegantare datasystem-lösningar. I kombination med ett tidrapporteringssystem som jag tror aldrig infriade förväntningarna.

Garnisonen hade butiker i bottenplanet, En  med norra Europas förmodligen största sortering av lunch-sandwiches. Vi hade  faktiskt också egen systembutik i huset. Den låg vägg i vägg med receptionen. Det var en verkligt  fin butik, inga köer. Inriktning på vin. Suveränt att kunna pipa in där en fredagseftermiddag på väg ut från jobbet. Stor tidsbesparing!

 

KONTORSAUTOMATIONEN SLÅR TILLBAKA!

Under ganska lång tid gick datoranvändningens ökning hand i hand med en ökad pappersförbrukning. Det var populärt att skämta om det, kanske för att visa sin skepsis mot datateknik. Men i takt med att bildskärm och effektiva datagränssnitt utvecklades, kom en vändning. Sanningar lever inte så länge i vårt tidevarv. Utdaterade framtidsskildringar är ofta veritabla skrattpiller.

Jag tror att jag skulle mötas av skepsis om jag berättade lite om vad som gick för sig på kontoret anno 1976. Kontors-automations-historia således. (Jag hade bytt arbete till Statens Industriverk.)

Att Kristina Wikström, energiprognosbyråns duktiga sekreterare , ofta skrev ut texter som jag hade dikterat. Eller att vår likaledes duktiga avdelningssekreterare Ann Lundgren satt i en korridor i Gamla Riksdagshuset och skrev in utredningstexter på en golvplacerad mackapär, en slags ur-ordbehandlare, som hade vanliga kassettband som minnesmedium. Jag tror att hon hade tagit den med sig från Energikommittén. Utav vilken vi var en permanentning.

Utredningar kommer och går, sekreterare består.

Att få ha sitt skrivbord i Gamla  Riksdagshuset  på  Riddarholmen var ju väldigt fint.  Jag hade utsikt mot Riddarfjärden. Förnämligt, dock så att efter tre månader märkte jag inte av utsikten. I just det huset startade Axel Oxenstierna sin berömda uppbyggnad av svenska byråkratin på 1600-talet.

Den offentliga utredningsverksamheten och riksdagstrycket producerade ju väldiga mängder av text som skulle fram snabbt. Sekreterare, som skrev som blixten på IBM med kula eller mer traditionella skrivmaskiner var viktiga i produktionskedjan. Att skriva ett formellt  brev eller hela sidor utan ett enda fel var precis vad man gjorde varje dag. Och om det blev fel, så kastade de och skrev om.

 

TVÅ STÄDER. TVÅ KULTURER. EN JÄRNVÄG.

När jag arbetade i Garnisonen, första vändan, var huset delat mellan SCB och Byggnadsstyrelsen. SCB hade 1000 personer i Stockholm. Nästan lika många fanns i SCB:s hus i Örebro.

Varför Örebro? SCB var på 1960-talet utspritt över flera platser i Stockholm. Man växte snabbt. Mellan 1960 och 1970 mer än fördubblades antalet anställda. Således fanns det en lokalfråga. Planer fanns på att flytta till det planerade nya kontorshuset intill gamla Svea Livgarde. Emellertid var det ett bekymmer att Byggnadsstyrelsen bara ville ge SCB 1000 platser. Man var redan uppe i 1600 anställda.

Utlokalisering av statliga myndigheter var på väg att bli en regionalpolitisk frälsningsidé. Om landsorten ställdes mot Stockholm i Riksdagen hade Stockholm inte en chans.

Därför agerade man proaktivt. Man sökte upp finansminister Gunnar Sträng, som var positiv till utlokaliseringsidéerna, och erbjöd staten 600 arbetsplatser till behövande utflyttning. Gunnar Sträng uppskattade en myndighet som ville flytta ut självmant. Man får förmoda att SCB fick klartecken att fortsätta med 1000 anställda i Stockholm.

SCB hade flera utvecklingsbehov. Maskincentralen (hålkort), skulle utvecklas med datamaskin-tekniken. Löneglidningen för stanspersonal var ett nytt oroande tecken som talade mot att låta tillväxten ske i Stockholm. Framtida maskinhallar ville man förlägga utanför storstaden.

Man valde mellan Norrköping och Örebro. Norrköping var bäst. Man hade bland annat bättre tågförbindelser. Men kommunalrådet Aronsson i Örebro vände på steken genom att sockra med tillgängliga industrilokaler, lediga lägenheter och förtur i tomtkön för anställda.

Så, när slakten på myndigheter gick igång, var SCB skyddat.

Det var naturligtvis inte så lätt att flytta på aktuarier och statistiker som inte vantrivdes i Stockholm. Många slutade eller lovade att arbetspendla endast en begränsad tid för upplärning av nyanställd. Vad som krävdes för att ersätta en specialiserad handläggare med decennielång erfarenhet hade säkert ingen riksdagsledamot någon uppfattning om. Men det var väl ett regionkompetitivt nödläge?

SCB:s mödor med bemanningen i Örebro resulterade i en märklig struktur där en fjärdedel eller femtedel av varje enhet om cirka 20-30 personer var baserad på den andra orten. Ett omfattande system av ständigt resande för SCB-anställda uppstod. Ett betydande antal SCB-are satt alltså ständigt på tåget. Ett skäl för detta var naturligtvis att man inte helt kunde kapa banden med huvudstaden.

Denna struktur med avdelningar som hade en liten filial på den andra orten blev en normalitet och argumenten för status quo dök upp i nya former.

RATIONALISERING

Staten utkräver obönhörligen varje år några procents ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet. Några år in 2000-talet var det dags för SCB att minska sina kostnader genom att ersätta de personliga arbetsrummen med ståplats i kontorslandskap.

Att lämna det egna rummet var en stor sak, för vissa en djup kris.

En del kollegor hade uppfattningen att det egna rummet var en integrerad del av karriärtrappan. Att det helt enkelt var en facklig, för att inte säga mänsklig rättighet.

Kollega vid sitt skåp.

Kollega vid sitt skåp.

SCB valde en kompromissande kontorslandskapslinje. Ungefär hälften accepterade ståplats med att minimum av plats för böcker och annat jobbmaterial. Eget innehåll som ljudmedia, kex, egen läsning och gymkläder måste låsas in i skåpet. Böcker för ämneskunskaper, uppslagsböcker och samhällsorientering kunde stå i en gemensam bokhylla. Skulle väl räcka med ett exemplar per enhet?. Vi gallrade ut bok-dubbletter, men inte bara det. Hundratals fina böcker och bra-att-ha från tömda rum dumpades i stora transportcontainrar.  Jag som i alla år tillhört lobbyn för det ”digitala”, drabbades av en icke obetydlig ångest.

De som aktivt motsatte sig landskapslivet, fick i regel behålla sitt rum.

SCB-PRODUKTIVITET 1974

När jag kom till SCB, första anställningen, sommaren 1974 hade dataåldern ännu  inte riktigt infunnit sig. På skrivbordet fanns en (primitiv) elektronisk räknare, gjord i Japan men märkt ”FACIT”. I övrigt pärmar med viktiga utredningar och beräkningsmetoder.

Den typiske/typiska handläggaren/tabellmakaren på SCB plitade ner sina siffror med blyertspenna i ett formulär, som kanske hade XEROX-kopierats från en sida i metodpärmen.

Inmatning av data baserades på hålkort. Hålkorten stansades av en särskild operatör kallad stansare, i regel en dam. Stansmaskinerna var stora åbäken som behövde eget rum.
Stansaren fick ifyllda banketter med siffror från handläggaren, som hon överförde till kort. Utöver datakorten behövde man ha styrkort med parametrar och programkod. Ordningen av kort kunde ha avgörande betydelse,  Att tappa kortpacken i golvet var anatema!

Man gjorde layout-planerade tabeller, som skrevs ut  i printerlistan. Offsettryckare kunde omgående klippa in tabellen direkt i publikationer. Tejpar (magnetbandrullar) fanns i Örebro och operatören hängde dem innan jobbet kördes.

Vinsten?

Mänskliga fel-faktorn kunde minskas. Aritmetik gick fort om man kunde programmera metoden. Datalagring med hålkort kunde ersättas med något bättre.

Örebrobilen hade ett fast körschema. Om chauffören nästa dag lade upp en  printerlista som var tjockare än vanligt kunde man ana oråd. Då hade körningen dumpat och då var det lika bra att skriva ut alla register så att man kunde, felsöka. (Jag hade min datorvana från ett betyg Numerisk analys och examensarbete för 3 betyg Statistik. Det var faktoranalys av en enkätundersökning.,)

Vid fel tappade man 24 timmar. Minst.

Olika former av primitiv OCR (optisk läsning) fanns på experimentstadiet. Det vanligaste innebar att man skulle skriva siffror som liknade vikingarnas runor,

En teknik med direkt inmatning via bildskärm med omedelbara reaktioner och uträkningar  var på ingång vid denna tid liksom generella databassystem. Detta nya omgavs av ett mytiskt skimmer. Somliga,, som tillägnat sig uppfattningen att datorarbete innebar mycket repetitivt arbete och vita rockar bakom disk, var nog lite skeptiska.

Tekniken utvecklades. Frågan var bara hur?

ControlData var ett amerikanskt företag som utmanande IBM. Man hade datacentraler i många länder som vände sig till ett bredare spektrum av kunder. De hade sin Sverige-anläggning och stordator i Västberga, senare i Kista.

Den forna hålkortsjätten IBM lyckades nästan ersätta sitt nästan totala monopol på kontorsautomation med något liknande för datorer. En IBM stordator körde varje inkommande jobb till slut och kastade sen ut programmet. Rubb som stubb. Timesharing å andra sidan innebär att  datorn håller status och väntar på input.

IBM sa aldrig nej till en kund som ville behålla en äldre lösning. Det kan förklara en del  av den osedvanliga lojalitet som datachefer länge visade IBM. Men företaget var inte favoriten för företag med tekniska behov. Där var det i stället de framväxande minidatorsystemen  ledande.  (Digital, Data General, Prime, Wang) . Minidatorerna gav kunderna kontrollen tillbaka. Datorerna kunde tas hem och integreras i företaget..

Man må betänka att de främsta experterna på datorisering ganska nyligen vid den här tiden hade förutspått att en eller två stora stora datorer per land skulle klara alla behov av avancerat datorarbete. Datorexperters blatanta felbedömningar skulle återkomma i en strid ström under följande decennier

NATIONALRÄKENSKAPERNA 1974

Nu var det 1974. OPEC utvecklades till en kartell och kamporganisation för oljeproducerande länder som höjde oljepriset och kastade in i kris. Redan 1971 hade ekonomerna anat oråd, då det märkliga hade hänt att Sveriges BNP inte ökade.  (Sen 1940-talet då BNP-beräkningar startade.

Då är det viktigt med god information, gärna i form av input-output-datadata. Det var heller inte att förakta att Åke Tengblad – världsledande på SNA. (FN:s standard för för nationalräkenskaper och input-output-modellering) hade blivit chef på SCB:s nationalräkenskaper.

Det är där och just då undertecknad dyker upp på SCB för första gången. Det blev mycket att göra med tjocka och tunna oljor, kol och koks , elförbrukningen med mera och branschfördelningen för energiprodukter behövde en översyn.

30 ÅR SENARE

När jag kom till SCB i början av 2000-talet hade turbulensen efter den stora statistikreformen lagt sig. Denna hade syftat till att splittra upp myndigheten i smådelar, som skulle ägas av fackmyndigheter. Många myndigheter hade återfört statistikframställningen till SCB i form av uppdrag. Andra hade aldrig tagit hand om verksamheten.  I presentationer av SCB:s ekonomi visades att hälften av produktionen var uppdragsverksamhet, vilket ju verkade urbota märkligt. Men det berodde alltså på att många myndigheter ansåg att SCB var bäst skickat att utföra arbetet. (Det fanns visserligen en stor internationell äkta uppdragsverksamhet. Det gällde fortlöpande att drygt 10 procent av personalen ute på utrikes uppdrag, som ofta var fleråriga.)

Regeringen har naturligtvis ofta var ett behov att kraftsamla runt dagsaktuella krav och behov och SCB försökte hitta  ett sätt att planera sin framtid.. På de olika användarrådens möten på SCB försökte man skapa konsensus mellan berörda statistikenheter på SCB, superanvändare från andra myndigheter, forskningsföreträdare och departementet ifråga. Med en stark ordförande kunde det kanske ibland åstadkomma något gott.

Det var svårt att få snurr på det hela. Alla vill ju få sttaistik, till och med du och jag.Och hekst snyklta på någon annan ndersökning.

Jag var mötesfixare i Miljö och Regioners användarråd, men slapp protokollföringen på grund av min Parkionsons sjukdom, Vi hade vita-duken-lunch i gästmatsalen för att hålla upp närvaron och inte missa någon god idé eller relevant statistiknytta.

Kanske för mycket Soft Power där?

VEM BESTÄMMER?

Planeringen av SCB:s satsningar var således i mångt och mycket ett lirkande och linkande. I Sverige omhuldas principen om myndigheternas oväld som omistlig del av nationens själ. Men det finns undantagsprinciper som kan tillgripas, som t.ex. att regeringen kan avsätta en verkschef med omedelbar verkan. Man måste dock ha ett skäl

Det svenska myndighetsidealet har fördelar. Verkschefer tillsätts vanligen på sex år. Det är oftast meritokratiska värderingar som gäller. Alternativt väljer man erfarna och utgående politiker, som förväntas leda med klokhet och stort kontaktnät.

Regeringen kan påverka en myndighet genom sitt val av verkschef. En gång om året utfärdar regeringen  också anvisningar för verksamhetens inriktning och medelsanvändning. Regeringen (alias politiska sekreterare) har dock vanligen inte så lång erfarenhetstid och dar därför ett informationsunderläge, vilket gör det svårt att förändra myndigheterna.

SCB har genom de 150 åren haft en lång rad verksamhetskunniga generaldirektörer, som har åtnjutit respekt stor både inåt och utåt.

Men någon gång händer det något.

 

EN CHEF KAN ÅSTADKOMMA UNDERVERK – ELLER?

Statistikreformen 1994 hade varit ett stålbad, men stillade kanske ändå inte belackarna. Så några är in på 2000-talet prövade regeringen att satsa på en ny typ av myndighetschef. Mer av den kompetens för ledning som finns i näringslivet.

Den nye generaldirn hade bestämda uppfattningar hur SCB skulle effektiviseras. Upprepade gånger framförde han att mer än 1000 datasystem användes på myndigheten, Detta måste  ändras, det borde vara standardiserat, han utgick från internationella benchmarks. Om så behövdes skulle han ta in utländska lösningar.

Vi antog att han räknade Excelark.

Om SCB: s verktyg,  metodik och beräkningars bakgrund och nytta med de olika verksamheterna verkade han inte veta något, kanske det var i linje med ledningsfilosofin, 

Reaktionen från myndigheten blev mycket negativ inte bara mot synen på SCB och statistikverksamheten, utan kanske ännu mer för att ha fått en chef som inte stod lojal med sina anställda. Ingen hade en tanke på att spela efter någon slags näringslivsmoral. Förvåningen växte till en alltmer kompakt ilska och motståndsvilja.

SCB:s chefer förhöll sig avvaktande.

Efter två år steg han över till ett chefsjobb i en näringslivsorganisation. Vice GD som var en diskret och resonabel långvägare, som kunde myndigheten i alla delar blev GD under resten av mandatperioden. De omfattande kvalitetssäkringsprogram som den förre GD:n hade sjösatt och som hade fått så många bromsar att slå till, fortsattes under en följd av år men i betydligt lugnare och aktsammare former. Vi anställda kände att faran var över, och kunde återgå till normalt arbete.

Lättnaden kunde ta sig lite mer ovanliga uttryck som att en bordtennistävling hade namnet ”X Y Cup”, där X Y var namnet på den förre generaldirektören.

 

SCB ÄR BRA!

Väldigt få utanför arbetande statistikers krets har realistiska uppfattningar om hur arbete med offentlig statistik bedrivs.

Sveriges Officiella statistik skulle komma att drabbas ev nya beräkningsmissöden med några års mellanrum . Men man får nog anse att prestationen totalt sett är god.

Den är en oersättlig tillgång för alla som plaskar runt i samhällsvetenskapernas stora kunskapsprojekt.

I själva verket har SCB nog oftast haft ett gott rykte. Sådant är inte en självklarhet. Jag har fått mig berättat den brittiska BNP-statistiken drabbades av en svårreparerbar förtroendeförlust efter det att regeringen hade gått in och petat i siffrorna före  en publicering.

 

SCB-PRODUKTIVITET 2012

På SCB kunde en handläggare 2012 klara av att direkt leverera avancerade tabeller från alla upptänkliga databaser. Att ta ner en kopia av totalbefolkningen till sin PC och göra en bearbetning eller samkörning, kan nog en och annan göra på ett par timmar. Det går snabbt tack vare databasspråket SQL, som tänktes ut på 1980-talet. Det och har blivit den mångsidiga och universella databas – som man tänkte sig.

SCB har haft visionära programutvecklare utanför den ordinarie data-avdelningen, som skapat betydande goodwill.

Användare av utanför data-avdelningen har ofta en avancerad förståelse för användargränssnitt. Det främsta exemplet på SCB är väl programmet PC-axis, som under många år drev utvecklingen av presentation av statistik internationellt. Programmet hade inte en standardiserad datalagring, vilket skapade motsättningar. Inte desto mindre har det använts av ett fyrtiotal statistik-byråer världen över och har genererat miljoner i licensintäkter till SCB

Ett annan innovativ utpost i organisationen var Bosse Justusson som tidigt utvecklade avancerade verktyg för interaktiv grafisk presentation av statistik på webben. Många har nog sett hans animerade befolkningspyramid. Han intresserade sig speciellt för geografiska presentationer.

Anders Wadeskog har gjorde många avancerade interaktiva presentationer med NAMEA-data, dvs nationalräkenskaper utvidgade med data för strategiska miljövariabler. (NAMEA; National Accounting including Environmental Accounts).

Jag hade förmånen att få arbeta ihop med honom åren 2006-2012.

Anders hade ett passionerat intresse för klimatpolitik och för effektiva verktyg för input-output med NAMEA-data. Beställare av projekt var ofta Naturvårdsverket eller Eurostat i Luxemburg.

SCB drev distinkta uppfattningar om miljöstatistikens utveckling. Man stödde en pragmatisk linje som innebar att man utgår från existerande nationalräkenskaper och lägger till miljörelevanta variabler.
De nationella miljöräkenskapernas aktörer var förutom SCB, av Naturvårdsverket och Miljödepartementet. SCB var med från start klimatpolitikens utveckling. Att ha en god inblick i statistikens data ger naturligtvis en särskild auktoritet. Viveka Palm SCB utvecklade den svenska positionen.

En speciell typ av intressent i NAMEA-data är de många forskare som använder livscykel-metodik.

KLIMATPOLITISK  DEBATT KRÄVER SIFFROR!

Åsiktsbildning kan behöva oneliners som kan bygga upp intresse.  Diskussioner om miljö och ekonomi kunde utgå från jämförelsevis enkla exempel som: ”Vad är egentligen påverkan på klimatet av en T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik Sverige.”  Med input-output-teknik applicerad på koldioxid- utsläpps-data och övriga miljödata kunde man övertygande visa att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varuproduktion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion systematiskt har flyttats till billigare alternativ i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer. Vi har kunnat fortsätta  konsumera bilar och elektronik. Nya industriländer har tagit sig an de produkter och processer som är problematiska.

MEN Intresset för att använda miljöräkenskaperna som ett operativt redskap  för miljö- och klimatpolitiken har varit noll.  Respekten för vetenskap med  evidenskrav och insikter i matematik och naturvetenskap är på glid till status noll för allt flera. ”Jag tror inte på siffror” blir norm.

Vetenskap kan vara bra, men man får bestämma själv om man vill tro på den. Är rätt uppfattat?

Fältet lämnas  öppet for postmodernismens ny sköna värld av relativa sanningar.

Miljörörelsen bryr sig numera inte värst om siffror. I stället bryr man sig om andra kriterier.

om det är en uppoffring som känns rätt
om det kan gestaltas som ett uttryck för god moral
om det stärker en gruppkänsla och svensk nationalism

Med Tage Danielsson-språk skulle man kunna säga att det nästan kan kännas som lite religiöst att sortera hållbart…

DET VAR ETT TAG SEN NU..

Jag arbetade på SCB fram till  2012 och ytterligare lite  med uppdrag, och känner inte till hur SCB:s datahantering har utvecklats sen dess. Ett tidens tecken är att utgivningen av Statistisk Årsbok – den klassiska bibeln för svensk statistik har lagts ner. 2014 blev den sista. 100 år blev det . Lite tråkigt faktiskt. Men det kostar väl för mycket kantänka.

Och jag måste påpeka att jag har haft ytterst lite att göra med SCB-Örebro som nog är en helt annan värld.

MIN RELATION Till STATISTIKEN

Den vill du kanske veta?

1972 Jag var klar med en samhällsvetenskaplig filosofie kandidat. Jag hade läst ett antal extra betyg (utöver 6) och dessutom ägnat ett år åt att vara redaktör för kårtidningen Ergo och ett halvår till värnpliktsomgång på Milostab. Jag utbildad utbildning till allroundexpert på signalskydd i det militära.

filosofie kandidat 1972

Matematik 2,
Statistik 3,
Numerisk analys 1,
Kulturgeografi 1,
Företagsekonomi 1,
Nationalekonomi 2,
Historia 3

Det ser väl fint ut! Men jag fick inget jobb på det. Inget som hade anknytning till min utbildning trots oförtröttligt sökande. En och annan intervju blev det. Arbetsmarknaden för akademiker hade efter en kraftig expansion drabbats av utbudsöverskott.

Siffrorna är ”betyg, – Man kan tänka ” termin-normaltakt.

Jag kan faktiskt förvånas över att jag inte sökte upp en forskarbana, men den tanken tänkte jag inte ens. Trots att jag bodde på en sträcka av Börjegatan i Uppsala, som gissningsvis kunde ha landets tätaste koncentration av professorer.

Mina föräldrar hade noll koll på akademisk verksamhet, trots att de umgicks en hel del med akademiker. Men det gällde körer och andra kyrkoverksamheter. Och en och annan ingift lärarinna.

Trots allt förvånar det mig att det inte förekom en regelrätt värvning från universitets sida. Hela min skolgång hade försiggått i ett exklusivt snabbspår med skickliga lärare. Det var lärare med licentiatexamen eller det kunde vara sina läroboks-utgivning som merit.  Just de hade ju varit utmärkta missionärer för forskning.

Not: (folkskola 4, realskola 4, allmänt läroverk4. Och jag ska väl tacka Högern och Socialdemokraterna  för en trevlig kompromiss i skolpolitiken  på 1920-talet.

ÅR MED LEA

Genom min dåvarande hustrus kontaktnät fick jag istället arbete som kamrer på ett bevakningsföretag. Det var omväxlande och innebar kontakt med högst olika strukturer inom företagsvärlden. Jag tog många initiativ, bland annat höll jag i introduktionsutbildning för ordningsvakter. Jag anställde en olycksbroder som medarbetare: Anders Jarefors. Han skötte den manuella bokföringen med större entusiasm än jag. Jag har sett att han senare skrev läroböcker i företagsekonomi Det blev två år i servicesektorn. Sen tog jag en studietermin med nationalekonomi på Stockholms universitet.

SÅ HÄNDER DET!

Jag var under några år deltagare i ett sommarkollektiv på Östra Granholmen nära Vaxholm. En vän på ön var Nils Odén, son till företagsläkaren på Sandvikens Jernverk, En dag säger han till mig: ”Du skulle nog passa in bra hos oss på SCB! Kom med mig till jobbet i morgon.”

Nästa morgon följde jag således med Nils på Waxholmsbåten in till stan.

Gruppchef Christer Stenbeck på SCB (namne med en mer känd Stenbeck ) säger ”Det ska vi nog kunna ordna!” Han uttrycker sin förvåning över att jag hade haft svårt att få jobb, ”Själv gick jag bara förbi här ett par månader före examen. Dom tog mig direkt”. J

Jag jobbade som extra i tre månader med att justera el- och bränsle- statistiken som gick in i input-output-beräkningarna. Jag fick fast anställning från 1 januari 1975 och fick ta hand om Privat konsumtions-beräkningarna. Ganska snart blev jag ombedd att söka en tjänst på Energibyrån på det nystartade Statens Industriverk. Det handlade gaska mycket om statistik och jag hade under alla år där regelbunden kontakt med SCB och Hans Berglund. Möten, som alltid var i hans rum Garnisonen.

Att på sommaren bo på skärgårdsö nära Vaxholm och kunna ta Waxholmsbåt till Strömkajen klockan sju och sen vandra i morgonsol Strandvägen upp till Garnisonen – det var en absolut höjdpunkt i livet.

Men jag hade ju inte klarat av att få ett jobb via en ansökan Jag förstår än i dag inte varför det var så omöjligt.

ÅTERKOMST TILL ENERGIBALANSERNA – NÄSTAN?

SCB första vändan var 1974-75. Jag hoppar 30 år framåt i historien. Det är 2005. Personal på SCB:s Miljöräkenskaper hittar mig i högen av sparade ansökningar och intresse uppstår. Man ville förstärka arbetet med att göra datorprogram för presentationer av NAMEA-data.  National Accounting Matrix Including Environmental acounts ) Det handlade annorlunda uttryckt om att visa på möjligheterna att presentera Miljödata med input-output-teknik. Samarbetet med SCB:s dataavdelning i detta ärende hade inte utvecklat sig gynnsamt Eller för att uttrycka det mer korrekt: Man var fly förbannad, ömsesidigt.

Jag ville gärna ha jobbet, men det var inte självklart att enheten skulle få anställa mig. Jag saknade formell datautbildning och även om jag hade goda vitsord för alla möjliga programmeringsinsatser

Efter omfattande turer med bland annat en riggad intern ansökningsomgång som höll på att gå i stöpet, får jag börja som vikarie för Nancy, som gör en period på Eurostat i Luxemburg När hon kommer tillbaka ett par år senare får jag fortsätta som fullvärdig SCB-anställd på miljöräkenskaperna. På denna arbetsplats fanns många trevliga och duktiga personer med intresse för samhälle och naturvetenskap. Övervikt för damer. Flera var disputerade.

Anställningsintervjun hade varit mycket ovanlig. På utsatt tid dök alla mötesdeltagare upp. Alla verkade på det klara med vad det handlade om. Utom möjligtvis jag.

Anders Wadeskog som, jag bara hade träffat helt kort innan mötet, verkade upprörd. Han satt mest tjurigt tyst i sin skinnjacka, som jag skulle se honom bära i alla sammanhang, vare sig det gällde föredrag för hundra personer i Örebro eller kommittémöte i Luxemburg eller köprond på NK.

Ja, det klarnade ju snabbt att det problematiska handlade om mig. Eller att jag var en lösning på ett problem, som var problematisk.

Dataavdelningens representant ville med bestämdhet att någon som var mer certifierad skulle komma ifråga och en sådan internsökande fanns. Personalkonsulenten pratade länge om vidareutbildning och allt möjligt irrelevant.

Enhetschef var Leif Norman. En man med en brett register med anspråkslöshet som vapen. Hans specialitet var att bistå statistikbyråer i Afrika med uppbyggnad av verksamheten. På treårskontrakt eller så. Med en hemresa. Planera upp arealstatistiken i ökenområden och sånt.

Jag hoppas att du kan ge oss lite tid. Vi ska nog hitta på ett sätt att fixa det här” sa Leif Norman till mig på väg tillbaka från mötet. Efter tre veckor veckor ringde han och hälsade mig välkommen.

Vid 58 års ålder kom jag till SCB och fick arbeta med miljöräkenskaperna. Jag hade inte kunnat hitta på något bättre!

Det blev ett fint sista jobb före pension!

Obegränsade möjligheter till resor och utlandsuppdrag, viket jag inte kunde utnyttja så värst på grund av en långsamt tilltagande Parkinsons sjukdom. Men jag närmade mig 60 och jag var anställningsbar, till och med efterfrågad. Inte illa om jag får säga det själv.

KAN MAN LITA PÅ DET ?

2006 dök SCB och framtiden alltså upp en andra gång i mitt liv. Denna gång handlade det om annalkande klimatkris. Det kändes som en återkomst. Jag hade ju, långt tillbaka i tiden, haft närapå tio år med energistatistik, scenariotänk och rapportskrivande om hur vi skulle minska oljeberoendet i transportsektorn.

Mycket föreföll mig lika energikris-utredandet 1976-85. Den internationella kontrollen av utsläpp av farliga gaser kunde ju anpassas till det nya fokuset på koldioxid i atmosfären. Mindre, renare, byt ut – det var ju ganska likartat.

Men dystopin hade man bytt ut. Nu var det farlig uppvärmning av jordklotet istället för brist på olja som som resurs för uppvärmning, jordbruk, industriproduktion och transporter.

Jag sa det till mina nya yngre kollegor. De tittade mycket klentroget på mig,.

DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER

Redan som barn kunde jag bli rädd för naturhistorien. Isen hade varit tre kilometer tjock på våra breddgrader. Och den skulle komma igen!

Efter isen kom Georg Borgström. Vilken polare! Han var professor i East Lansing, Michiogan. USA . Bara det! Dög inte Sverige? Nej jag tror inte det

Jag växte upp och hörde Georg Borgström hålla radioföredrag. Han var en tidig svala. Han hade sett något högst obehagligt komma. Han hade bestämt sig för att berätta jorden snart skulle bli en eländig plats.

Han samlade på allt som snart skulle var slut, fördärvat eller förgiftat: Skogen, tropikerna, boskap, kalhuggning, flodmynningar, olja, avfall, vetesorter, världshandeln, uppfödning, vattnet i Chicago, avdunstning, Indus och Nilen, Humboldtströmmen, havsbruk, Coloradofloden, jordbruk och skogsbruk i alla länder, jämförelse vete USA och Sovjet., grödors förbätttringspotential , ambulanser och frivilligarbetare.

Han räknade och sammanställde. Människans slöseri och oförstånd meste stoppas. Men det skulle bara avhjälpa till en del och inte i den långa sikten. Det som var svårast att avhjälpa var att ATT VI BLIR FÖR MÅNGA! Allt fortare. 1964 sammanfattar sina föredrag i boken Gränser   för vår tillvaro.

Han konkluderar: Befolkningsbomben kommer, man kan bara vara oense om hur fort det går. Själv anser han att smärtgränsen redan har passerats. Tillväxten räcker inte, vi kommer att drabbas av brist på mat och brist på plats.

Miljölarm 1965
Miljölarm modell 1965

Jag läste hans bok och kände en viss skepsis. Man kan ju om det säga att reaktionen kanske beror på att du inte kan ta till dig information. En spärr.

Senare har jag tänkt ”Domedagsprofet”. Den fryntlige mannen från Sverige var en sann profet,. som arbetade hårt med en naturhistorisk kollaps.

Det fanns hos alla anställda på SCB:s miljöräkenskapsenhet en klangbotten av miljöaktivism. Flera var disputerade. Kemi, Biologi och dagens miljöpolitiska front var inget problem. Arbetet med verkligheten i siffror. främjade nog objektiviteten.

Vi levererade data till den allmänna debatten. Den som sitter med faktaunderlaget till de stora politiska dagsfrågorna känner väl ofta engagemang.
Diskussioner kunde utgå från enkla exempel som: ”Vad är egentligen miljöeffekten av en  T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik i Sverige.

Med input-output-teknik applicerad på koldioxidens utsläpps-data och övriga miljödata kunde det övertygande visas att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varukonsumtion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion har flyttats till billigare industrier i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer.

KAN MAN FÖRUTSÄGA FRAMTIDEN ?

Borgström byggde ihop sin hotbild på ”befolkningsexplosionen”. Världens befolkning ansågs öka exponentiellt. Resurserna var nära nog uttömda. Misären till följd av överbefolkningen skulle inte kunna undvikas.

Vad blev det sen, sextio år senare? Befolkningstillväxten är ingen ödesfråga längre. Nativiteten är inte så oföränderlig, den kan dyka snabbt har vi sett. Människor i befolkningstäta länder är verkligen inte obildbara. Uppfinningar har haft stor betydelse. Växtförädling har ökat skördarna. Maten räcker.

Vad gick (inte) snett? Borgströms bok känns förtroendeingivande, fortfarande. Notapparaten är formidabel.

Hans fel var ju främst en grov underskattning av jordbrukets potential. En felaktig tro på ohejdad befolkningstillväxt. Ett allmänt undertryckande av all kan komma av marknadsekonomi och vetenskap.

Ja tycker att detta visar hur vanskligt det är att gå från ett deskriptivt perspektiv till en hållbar teori om framtiden. Kunskap om hur olika system genomsnittligt samverkar är vi ganska bra på. Marknads mekanismer är ett bra exempel. Del som händer när tiden går och tillvarons komponenter förändras – Det är en helt annan sak.

Borgström dukade smörgåsbordet för pessimisterna.
Många älskar pessimismen. Man tror bara på det som är negativt. Man samlas i gisslarsekter som odlar fördomen att en positiv nyhet aldrig kan vara sann.

Debattens frontlinjer kan följas bakåt ända till Malthus, men eländes-innehållet muterar tydligen.

I arbetet med prognoser och utredningar har jag ofta mött personer en glödande misstro mot ekonomer. Debatten om planekonomi kontra marknad lurar i vassen, liksom konkurrensen mellan ekonomer och anda samhällsvetare om vilken teori som ska förstås med.
En och annan ägnade hela sin akademiska karriär till att leta efter något bättre än pengar och priser.

Ett av mina favoritbegrepp är ”att inte tro på siffror”. Det har jag från en tidigare hustru som gick fram med argumentet ”Nej, jag tror inte på siffror”.

Å andra sidan är det uppenbart för mig att ett sedvanligt ekonom-perspektiv inte var relevant vid energikrisen. Inte heller är matematik som garant för något. Tidserieanalys kan duga för säsongrensning, men bör klassas med kaffesump om det används för förutsägelser på sikt.

Studier av typen ”Det optimala antalet kärnkraftsreaktorer” gav volatila utfall. ”Cost-benefit”-branschen gick på högvarv, men sådant ger ingen vägledning om investeringar för framtiden. Vi uppfinner, vi är kreativa förstörare och vi kan ändra våra preferenser.

Energiförsörjningsfrågan har sjunkit undan, ja rent av lösts, i skuggan av klimatkrisen. Likaså ozon-hål och sura luftutsläpp. Somligt visar sig dessutom vara falsklarm.

Förmågan att kraftsamla internationellt hade övats under oljekrisen (1974, 1979) och i och med rapporteringen av luftföroreningar. Det mesta i de statliga byråkratierna kunde återanvändas på klimatfrågan. Med vissa justeringar, som att torven fick vandra över till ”the bad guys”.

Jag landar i att skepsis är mycket viktigare än tron.

GEORG BORGSTRÖM drog i nödbromsen, men det blev kanske inte perfekt. Men han samlade all information han kunde hitta, sammanställde och räknade och varnade. Det var ju utmärkt, det gör vi fortfarande.

Men se där! Sextio sidor in i boken, inbäddat i ett uppsamlingsheat av olika olämpliga ämnen gör han en perfekt beskrivning av problemet med växthusgaser. Texten fyller inte helt en sida.

Georg Borgström om klimatets kris

Georg Borgström om klimatets kris

Så, han fann alltså den heliga Graalen men förstod väl inte.?  Ett annat val av kataklysmiskt drivhjul för samanbrottet hade sannolikt förskaffat honom en oavvislig plats i paleoekologins hall of fame

 

DET VAR EN FANTASTISK TID

Så, mitt bästa jobb var det sista. Det var en fröjd att samarbeta med Anders Wadeskog.

Han var passionerad och oerhört produktiv. Det var fascinerande och roligt. Han surfade högt på vågen i allt som gällde effektiv hantering av datamatriser.

De var bredare än så. Tillsammans med Ingvar Nilsson utvecklade han verktyget ”Utanförskapets pris” som ger kommuner underlagsdata för sociala investeringar i problemområden.
Hans nästan neurotiska strävan att vara originell, självständig och bäst ligger nära mitt ideal. Det var en fröjd att få arbete i hans projekt.

GUNNAR SOMMESTAD

2020-10-25

Se även min beskrivning om verktyg för analys med miljöräkenskaper!

 
What do you want to do ?

New mail

.. ..
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 
 
What do you want to do ?

New mail

 

Öppet brev till Greta Thunberg

Vi har anledning att känna besvikelse över att miljöaktivister verkar hålla på med allt möjligt annat än effektiva åtgärder i tid mot växthusgaser i atmosfären!


Hej Greta!

Jag läste  i elektriska bladet att du ger ditt stöd till  de som är mot produktionsökning vid Brofjorden-raffinaderiet.

Det var tråkigt, jag trodde att du stod vid Parisöverenskommelsen.

Svenska Naturskyddsföreningen är, trots det respektingivande namnet en organisation som berömmer sig av att alltid kräva mer radikalism. Man undrar i bland över metoderna som förespråkas.

Här krävs en  förståelse för energisystem och internationell sjöfart. Det är bekvämlighetsflaggade fartyg som går mellan (fri)hamnar i olika länder och bunkrar sin olja för driften var som helst.
Om miljövänner i Sverige lyckas  ta bort  nuvarande eller framtida produktion kommer den momentant att ersättas någon annanstans i världen.

Här försöker man göra om det meningslösa tricket att minska giftiga utsläpp och olje– och kolanvändning mm genom överlåta hanteringen av insatsprodukter till industri i Kina och andra mer extrema lågprisländer.

För den som inte bryr sig om vad siffror står för, framstår det som om Sverige är ett fantastiskt föregångsland.

Svaveldioxid och koldioxid från utflyttad produktion blir densamma eller högre. Gaserna lägger sig alltid jämnt jorden runt.

Miljöaktivister bedriver ett ställningskrig mot internationella organisationer. Hur ska det bli?

Den tragiska sanning som är mest trolig är att det inte spelar någon som  helst roll hur det blir med miljö och utsläpp i Sverige.  Vi är för små, bara en bråkdel av det hela.

Vad som avgör är hur det utvecklar sig just nu med stigande elförbrukning i Kina och Indien. Om det kan bli något annat än en strid ström av kolkraftverk.

Om man verkligen oroar sig borde  man göra en ny bedömning av kärnkraften. Noll växthusgaser.

Men så orolig kanske man inte är?

PS

Jag fick inte något svar av Greta, men jag noterade att hon höll ett tal på Dagens Nyheters redaktion i viket hon betonade att tidsaspekten är avgörande ,

Bilden är ett klipp från DN om hennes möte med DN:s redaktion. (DN 2020-09-24)

Greta är missnöjd med journalisternas brist på förståelse.
Greta är missnöjd med journalisternas brist på förståelse.

Min väg till DuoDopa

Du som har diagnosen Parkinsons sjukdom har en lång väg att vandra. Efter 10 år kanske du får ett erbjudande om något mer drastiskt. Det kan gälla att ta hål i magen eller i huvudet, eller att sticka in en kanyl blodomloppet. En förutsättning är att reaktionen på mediciner är rätt (effektiv) , Dessutom måste du vara positiv till sinnet och kapabel till skötsel av pump slangar och genomföringar. Om allt stämmer kan det bli en avsevärd förbättring av livskvalitén, det vill säga ett reducerat antal timmar och minuter under dagen då du inte kan gå eller skakar eller vad det kan vara som är din specialitet, Ingen patient är den andre lik. Det gemensamma är olika.

Det är nog ganska säkert att du har Parkinsons sjukdom…. Den mindre farliga varianten…


Och då finns det mediciner??


Ja, men jag tycker nog inte att du behöver börja nu med det. Du kan gott vänta ett halvår, ett år eller så..


”ANFÄKTA ANAMMA” skulle väl Kapten Haddock ha sagt. Vad är nu detta?
Jo detta är en värld där vi vandrar i ett diagnos-mörker. Man ser så småningom mönstret. Hur Parkinson (inte) botas Många med mig har när beskedet slagit ner, oroligt frågat om man ska räkna med att dö i förtid. Varpå läkaren alltid svarar att medellivslängden för Parkinson endast är obetydligt under medel.
Det finns en Parkinson-medicin, som var först på plan. (Levodopa, L-dopa som ökar tillgången på dopaminet. Hedra Arvid Carlsson – svensk nobelpristagare.)
Levodopa fungerar på de flesta. Klockrent och med få biverkningar.


Men den tappar stinget om den används under lång tid. Anses det.
Därför är det bäst att börja med alternativa Parkinson-dödare.
Det finns många, men det kokar egentligen ner till tre. Jag gick nog igenom nästan hela katalogen under mina första 10 år. Grunden i strategin att använda de tre huvudtyperna av modeller för återställning av den mänskliga apparaten. I mitt fall blev det Requip depot och Azilect och och så småningom en försiktig introduktion av Madopark (alias Levodopa). Det är ett idogt och försiktigt mixande med olika preparat/varumärken medan de olika symptomen poppade upp i idel nya kombinationer.
Under de sista åren av den inledande tioårsperioden var jag utrustad med APO-Morfin-sprutor, som jag kunde ta vid behov. Ett stick med ett par milliliter gav en fin återställning inom fem minuter. Det är inte morfin, utan ett ämne som fanns redan på trettiotalet och som senare har upptäckts vara utmärkt (utom för vissa).

Nybörjaren kan resonera utifrån att ha börjat med en eller ett par tabletter per dag och det har ju inte så mycket gemensamt en annan mer erfaren person, som kanske är nere på en tablett varje 80 minut eller så. Stressen kring allt räknande , tidtagande och alarm-plingande är ingen liten sak.

MEN, under dessa tio år tycker jag nog att olika mediciner hade sin verkan, men det var alltid cirka 25% som inte var kompenserat. Det var uppenbarligen enligt huvudprincipen att inte bränna krutet för snabbt. Madopark/Levodopa skulle nog sparas för framliden. Då det dessutom skulle komma att krävas starkare doser. (Plus en del gurgel om överdosering som orsak till hallucinationer och sexuella störningar som jag hoppar över här.


En dag säger min käre läkare plötsligt att nu är han nog färdig med mig. Det är dags att gå vidare. ”Jag har skrivit en rekommendation för dig till Karolinska.!” Det är så att där gör dom grejor för de som ska vandra vidare in ”avancerad fas”’.


Jaha, jag som trodde att jag hade det bästa!


Jag gick in i AVANCERAD FAS. En annorlunda värld! Jag skickades prompt runt på nya grundliga observationer. Där fanns Parkinson-sköterskor och kuratorer, något som man hade läst om i de stora fina Parkinson-tidningarna, men som jag nog inte hade trott fanns.


Avancerad Parkinson, det betyder för närvarande i Sverige ett av tre alternativ:

DuoDopa dvs hål i magen och en pump som matar levodopa-gel in i tunntarmen

APO-morfinpump som är en nättare pump med injektionsnål som placeras på nytt ställe två gånger om dagen (En ny pump modell, som är mindre, är på väg ut till testande patienter.)

DBS. Man borrar hål i skallen och petar in flera elektrod-stavar. Med precision.


Vad säger man om det? Mina val har varit:
1) Hål i magen, det var det minsta problemet.
2) APO-morfin har jag haft i spruta, så jag vet att två stick-in om dagen annat än i ändan inte är hållbart. Mindre ingrepp än maghål kanske? Tja även hålet kan ju läka ihop.
3) Ja till DBS vill många läkare ha för att de forskar på det. Men det är svårt att tänka ”hål som hål”. Och det förekommer ju att det utfaller mindre bra. Jag känner en ”ungdom” som tycker att det gick snett. I hans fall dålig verkan och nya biverkningar

.
Jag fick gott om tid att tänka om hur jag ville ha det.
Hål i magen kunde ju vara ett ”NEVER”.
Men jag hade fått en nytt tänk.
JA, TACK. Jag tänkte att det här var ett nödvändigt ja. Att bli återförvisad till neurolog i förorten eller en snålare neuro-mottagning med en framtid utan hopp, det kunde bli min olycka. Och pass-på åldersgränser..!


På mitt ja följde verifikation av ja-et och sen test för att säkerställa att jag var en riktig levo-dopare. Jag fick ett plaströr genom näsa ned till tunntarmen. Införsel med levodoapump vid högra örat under några veckor.
Så till kirurgen där de med ett enda ryck slet ut plastslangen samma väg som den så elegant hade skjutits in, med hjälp av enbart enkel röntgen. Sen narkos: ” Räkna till .”

”Uppvak två timmar senare med plaströr genom ett hål nära naveln och en stopplatta på insidan plus en härva för spridning av levodopa-gel på insidan .
Sen inlagd en vecka på R19, en spännande vårdavdelning med väldigt varierande patienter. Från nära-IVA-status till sådana som jag. Helikopterplattan ligger i våg med avdelningen, så påstigning för flyg till annat operationsbord kunde ske genom ett fönster.
Man fick beställa måltider från meny!
R19 på gamla Karolinska var häftigt. Jag hoppas att nya Karolinska har tänkt om vad gäller toaletter-dusch med låsbara ingångar från två håll
Mycket omtänksam personal. Som ibland kunde storma fram genom korridoren likt en buffelhjord. Då var det ett larm som hade gått.
Ansvarig läkare på neuro var engagerad och omtänksam.Han tog sig till och med tid att åka upp till avdelningen för att kolla att allt gick bra för mig.


Ja, så var det några ord om pumpen. Vi med DuoDopa. I många länder.
Min box har snart tickat i tre år, ett knappt hörbart klick en gång i minuten. Sjukvården har ett avtal med en speciell ”support” som skaffar fram vad som behövs i teknikväg. De täcker hela landet. Plastmojänger, klädesplagg eller pumpservice.
Inför en tvåveckors charterresa till Kreta lyckades jag inte hitta en acceptabel lösning för transporten av de kylda kassetterna, men Duodopa-servicen fixade det. En fransk super- kyl väska skickades med flyg från Paris.
Den väskan använder jag numera varje natt för att kunna montera pumpen med en kylskåpskall 100 ml levodopa-kasett vid sängen. Jag kan omöjligen gå de 10×2 metrarna till kylskåpet. 50 minuter efter att pumpen har monterats är jag aktiverad och rör mig obehindrat. Endast Parkinson-sköterskor skulle kunna märka något.
Så var det..

100 ml levodopa-gel. En kartong med 7 kassetter väger 1,25 kg
100 ml levodopa-gel. En kartong med 7 kassetter väger 1,25 kg

GUNNAR SOMMESTAD

Levodopa är den verksamma substansen den medicin som har funnits längst. (Arvid Carlson, 1963 Nobelpris 2000)

 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 

Det tillitaste landet?

A. VI ÄR INTE SOM ANDRA

Sverige kritiseras numera ofta för att vara oansvarigt och slappt i epidemibekämpningen. Vi har blivit en skurkstat som ensam visas med rött på kartan i TV-studion. Svenska medborgare är ovälkomna i stort sett överallt.

Frontmannen i den inhemska oppositionen mot den svenska Corona-strategin är kanske Björn_Olsen. Han hade sitt sommarprogram i går (28/7) och hade därmed en möjlighet till att matcha Anders Tengvalls motsvarande program (den 24 juni).

Olsens sommarprat var mycket intresseväckande och välgjort, men jag blev inte så värst mycket klokare på vad Olsen och hans 22-grupp skulle ha gjort bättre än FHM-gänget. Jag kan inte undgå en känsla av att det vilar en viss logisk sluddrighet över hans argumentation.

Han utropar sig till segrare i kampen mot Tengvall. Det är inte så klart vad Olsens seger består i. När programmet sändes gick faktiskt kurvorna Tengvalls väg.

Kritiker av dem svenska epidemi-hanteringen har en benägenhet att när argumenten hotar att tryta, dra till med att ”5000 döda är ett överväldigande bevis för Sveriges misslyckande”. Att man då svarar att andra länder som England, Spanien, Belgien har samma eller högre nivå än Sverige på överdödligheten slår man tillbaka med nordiska länder, som ligger nästan på noll.
Emellertid, nu finns det ett intressant fall att tröska orsakssamband ur: Skåne som i skador ligger jäms med Danmark. Med svenskt recept.


Jag står nog pall som Tengvall-supporter. Det mesta i Sverige hanteras okej. Det som brister ordnar vi till. Det är ju det det handlar om.Folkhälsomyndigheten går på högvarv med att skapa statistik, dokumentera och skriva anvisningar.

Enligt attitydundersökningar är 80 % av folket nöjda.


Under våren följde jag presskonferenserna i Solna noga. Jag kände faktiskt stolthet när det aktiverande, vuxna anslaget spelades ut. Regeringen hävdar att vetenskap slår politik. När det verkligen gäller då är mobbningskandidaten Sverige inte att leka med.


B. SVENSK MYNDIGHETSKRAFT Vi står och faller inte med regeringen. Det var Axel Oxenstierna som redan på 1600-talet såg att skötseln av landet inte kunde anförtros virrpannor i den politiska toppen. Sverige fick sina första myndigheter.


Detta landet gillar management som är grundat på vetenskap, #konsensus och arvet från Axel Oxenstiärna samt Saltsjöbadsöverenskommelsen.
(Man ville tala med hr Trägårdh. Hur mycket kan man säga att Sverige skiljer ut sig? Seriöst. )


Jag har själv varit en del av detta myndighets–Sverige. Jag har sett denna unika maskin inifrån.

.
De svenska myndigheterna är olika stora. De är ett par hundra till antalet och förklarar varför den svenska regeringens kansli har en så beskedlig storlek. De kan ha 10, 100 eller 10 000 anställda, men de har mycket gemensamt.


Regeringen styr myndigheter utifrån ett styrdokument, som staten skriver endast en gång om året. I verkligheten sker naturligtvis en hel del informell påverkan, men respekten för idén om den självständiga myndigheten är stark i Sverige
De statliga myndigheterna leds av generaldirektörer, som utses av regeringen. Länen har landshövdingar, som ansvarar för vissa statliga verksamheter i den kommunala verkligheten. Förordnande-perioden är typiskt fyra eller sex år.

Dessa tillsättningar är inte särskilt politiserade. Oftast fungerar de som reträttplatser för erfarna politiker. I Sverige finns ett mycket starkt stöd för idén om oberoende professionella myndigheter och den som försöker storma in som en ny chef med omvälvande idéer, brukar snabbt möta formidabelt motstånd.


Myndighetens anställda handläggare kallas ofta byrådirektörer, trots att de numera saknar byrå med underställda sekreterare, sifferräknare etc. De har automatiserats bort.


Men den svenske byrådirektören står stark. En oinskränkt anställningstrygghet, god utbildning, områdesansvar och numera en spännande vardag med EU.
Jag vill mena att en handläggarroll på en central myndighet är ett väl så gott val för en samhällsintresserad person, som att sträva på som disputerad forskare.


Den svenska benägenheten för att platta till organisationer gör att handläggare ofta får göra föredragning av ärenden direkt med högre chef. Ett annat uttryck för att sätta effektivitet och god personalhantering främst är när regeringsdepartementen låter kunniga och erfarna medarbetare på myndigheten representera Sverige i kommitté-arbete i EU. Rapportering direkt till en departementssekreterare. Det är också en fin karriärväg.

Så kan det vara. Hygglig arbetsro långt borta från politikers ytlighet och korta perspektiv. Ingen förslösad tid på att ständigt behöva söka forskningsanslag.


Onåbar för eventuell direkt påverkan från regeringsfolket bakom sin avdelningsdirektör och generaldirektör.

 

C. SKO-FELET – ANDERS BORGS STRAFFEXPEDITION MOT STATISTISKA CENTRALBYRÅN 2008
En minister sätter sällan sin fot på en myndighet och en direkt kontakt med verksamheten på golvet är otänkbar. Ett undantag att minnas är skofelet på SCB 2008, som skapade skapade turbulens i prisindex och prognoser flera år framåt. Det hände sig att det hade blivit ett olycksaligt slarvfel i beräkningen av den privata konsumtionen av skor. Nationalräkenskaper är ett komplicerat arbete. Uppemot ett tusen Excel-ark används på nationalräkenskaperna och allt sköts nog vanligen med en stor passion för pålitlighet.

Alltnog, skokonsumtionen visade en orimlig ökning och BNP totalt hamnade en halv procent för högt. Att larmet kom från externa användare och först efter flera månader, gjorde inte saken bättre.


Finansminister #Anders_Borg, som hade fått in felet i sina prognoser, blev högeligen upprörd. SCB hamnade under en extrem press.
All Statistiska Centralbyråns personal kallades till ett möte med finansministern. Personal i Örebro sattes på buss till Stockholm.
Merparten av dryg tusentalet anställda satt i halvmörker på Cirkus Djurgården. Vad skulle hända? Vi visste inte.


Finansministern gjorde entré och höll ett flammande strafftal. Han gjorde klart att SCB hade skapat en allvarlig förtroendekris.


Anders Borg stegade kors och tvärs över den cirkelrunda scenen. Från kant till kant, framåtlutad, händerna på ryggen, upprepandes att ”DETTA FÅR ALDRIG ALDRIG HÄNDA IGEN!”


Tanken bromsade in, likt akvariefisken, som som simmar mot rutan och undrar. Likheten med Kalle Anka i djungeln på julafton dök upp.


Ministerns skotramp på Cirkus runda scen fick vår generaldirektör och avdelningschefer redogöra för hur myndigheten avsåg att agera för att återställa förtroendet för Statistiska Centralbyrån och nationalräkenskaperna.
Regeringen meddelade att chefen för myndigheten vid återkommande tillfällen skulle kallas upp till regeringskansliet för rapport till regeringen om genomförda förbättringar i myndighetens arbete.


Så var det.

 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 

Ny bok: 233 texter på nätet

Debattinlägg, essäer, satir, humor, IT från insidan, berättelser från svensk förskola, grundskola, akademi och statsförvaltning. Socialdemokrati och kapplöpningen ner till bildningens botten. Lyrik och kristendomskritik. Framtiden och vetenskapligheten. Och allt möjligt.

All text i boken är skriven under åren 1998-1999. Jag hade blivit entusiastisk för WWW redan ett par år innan. 1998 -1999 hade jag kommit in i en mer målmedveten syn på internet. Jag skrev eller digitaliserade gamla texter nästan varje dag.En välfungerande skrivarstuga. Den trista kopplingen till bokförlagen var undanstädad.

Boken ”233 texter på nätet” av Gunnar Sommestad (297 sid) kan köpas i webb-butiker (exempelvis Bokus, Adlib eller BookOutlet), pris c:a 180 kr. I vanlig bokhandel är priset lite högre. Ebok-priset är c:a 100 kr. Boken finns på många kommunala biblikotek. Länk till Vulkans webb-bokhandel!

OM INTERNET
Boken innehåller texter publicerade skrivna och publicerade på webben åren 1998-1999. Det var en tid för drömmar om informationens jämlikhet. Bokförlag och massmediaföretag hade svårt att se nyttan och vaknade endast mycket långsamt till liv. WWW kunde för tjugo år sen se ut som en välkommen garant för yttrandefrihet och demokrati. Idag ser vi hur Google, Facebook och Amazon tycks ha ändrat spelplanen i grunden,

OM FEMINISM
Ett ständigt liv och kiv om kvinnofrigörelse har varit ett påfrestande brus livet igenom för män. I vart fall för den som dagligen sörplat i sig DNs och SvDs kultursidor. Alltså hur man undviker att bli provocerad av det som inte är fair play. Detta kanske rent av är en bra bok på temat ”goda råd till mina söner”. (Många män i detta land trivs med nyheter i mans- och papparollen. Uppskattar det som Åsa Moberg, Birgitta Dahl och Olof Palme fixade.

OM FILOSOFI
En filosofisk kameravinkel är uppmonterad boken igenom. Betyder att här hedras epistemologi och tänke-klassiker som Immanuel Kant och Ludwig Wittgenstein. Och lingvistik i datorer.

OM SVENSK POLITIK
Har du kanske en arbetskamrat som alltid drar igång något snack om svensk politik vid morgonkaffet Om inte, kan du använda den här boken som åsiktskakburk. Den har ett högst varierande utbud av rallarsvingar och oförskämdheter. Rollbesättningen är tjugo år back, så somliga namn och referenser kan vara självklara bara för den som närmar sig pensionsåldern.

OCH MER…
Boken ”233 texter på nätet” av Gunnar Sommestad (297 sidor) kan köpas i webb-butiker, pris c:a 180 kr. I vanlig bokhandel är priset lite högre. Ebok-priset är c:a 100 kr.
Boken finns på många kommunala bibliotek.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

  • Vår dagliga nyhet giv oss Gärna en svensk docent.. Kraftverk Parti Möte med statsminister
    Se möjligheterna! Vägra flaggmaten! Läroverk Zero tolerance Har det hänt något under 1900-talet med vårt sunda förnuft?
    Kulturgeografisk och nationalekonomisk sanning Rousseauianer i taigan Heja Inez! Föräldrakringflytande Anorexi
    Den kulturella ondskan Arbetets hjältar EMU, ingen fara! På väg med DN i nästan 30 år + för personval!
    Det ochefbara Att tänka rätt är större… Göran Persson Övermodet Fotvandringstakt
    När välfärdsstaten slutade att leverera… Sjöars naturliga disposition Män och hederskvinnor Det exekutiva Sverige och de intellektuella Muckraking forever
    Mats Hulth 2(2) Fördel Göteborg Kundvagnskriminalitet Huckleberry Finn lever! Moderaters Centrala Organisation
    Coubertinplåster Vi möts vid köksbordet! Denver, USA Svensk gloire i backspegeln Klockan klämtar för svartforskningen
    Kalle Anka Postbåten till Alexandria Gå i stå för 2000-talet Papper på vinden
    I sextonhundratalets Iron Valley Tjurrusningens samhällsekonomiska kostnader El-allergi Brysselpyssel Finnes ö. på Ö ?
    La kohabitation Suédoise Vad är felet med Örebro län? Den inlärda hjälplösheten I Den inlärda hjälplösheten II Tankesmedjor, en problembransch?
    A-papper Till bakfotens historia I källaren under finansministern Trygg med regeringen Varumärkesvård
    Web Khan Shakespeare i Roma Svenska mytmarker Tomrummets politiska teori Sluta varva, inför demokratisk värnplikt!
    Wag the movie dog Vem bryr sig om framtiden?
    När blir systemteori nyttig samhällsvetenskap? Plockepin Kvalitet på nätet Nordsjön
    Världens sämsta design Pär Rådström i backspegeln Det roligaste som hänt sen bilen kom till folkhemmet? Vem älskar inflationen ? Bildningen är död. Pengar är kärlek
    Känsel Sekelskifte Tantkyssar Hej politik!
    Är Gud centerpartist? Arkitextur Sverige och Mexiko Hur går det i historierapin? Urbansex
    Motord
    Det omöjligaste partiprogrammet Leibniz i hängmattan Vankelmodets politik avslöjar sig Kunskapslyft i ALU-kärret – eller kan man vara så fräck att man…?
    Tidsandning Wenn jemand eine Reise tut… Hallå, ryske Herman Lindqvist Tänklöst De fyra stånden i Sverige
    Valsedeln vi forsk’ int’ Dikt Därför är denna biograf bättre…
    Landning Lögn, förbannad dikt, kärlek och politik. Journalistisk omvändelse? Oroligt i Digging City Trygghetskommission!
    Vår onatur Popper i Babylon På livets marginal Bakelser och kärlek Sverige onsdag
    Språkvarning Muddling through Vetenskap Illu vision Det grå ljuset
    Ljuva nedgång och fall? Politik är fattigdom G.G. Framtid för feminismen? Tankens sköna gröt
    UtKant Masculinutile Fantasi Timbro födelsedagsbarn Den intellektuella glappkäften
    Schiz Snapsen, sa stavningskontrollen Tonårsuppfostran och moral Doggers Bankar 1905 Det elfte budet
    Hieroglyfer Grovisshet Tänklösa och kärlekslösa Ja, jag är väl en Sandemosetyp då… Hur Bismarck egentligen var och annat …
    Förtjockad intellektuell navelsträng Hej Zenon! $. Nattredaktionen Tidföre
    God jul, herr Ofvandahl! Menlösa Världs-Uffe Nyttan med humanistisk forskning Årets inspiratör
    Kultur som missbruk Ett år kvar Den hegelianska kavalleri- chocken lever än… Förfallet i våra hjärtan Printed source
    Läsarkontakt Instängd i den nationella byn Läs mindre, forska mindre! Självbefläckelse Det mest förbjudna
    Darwin i familjen Lit Slutet på vetenskapen En kort kulturartikel Kosmos om bakfoten
    Liberty of the Folkhem En meningslös berättelse Tivoli före Recension.
    Till min jämnåriga kvinna, om jag hade någon Omak Kollektivtrafik i vår tid Lysande utsikter Nattredaktionen
    På vandring Entering the world of Visual Basic after three years with Delphi Egalitarismens draksådd Att köpa ved på landet Nattredaktionen
    Kackel Själalykt Vadå kultur!? Problem med kartan igen När kommer webb-tidningen?
    Tillbaka till Aten Skarpnäck Samtal i bordellen Anorektiska glädjeämnen Usel svensk perestrojka
    Den moderna ungmön Cultural Bullshit FAQ kontaktannonser Kärlekskritik The Mailer and the dead
    Mediapolitik på dekis Hmm Das Kant an sich Exit print-on-demand På spaning efter den beslutsamhet som flytt
    Den intellektuella mutationen Man blir så trött… Issågat Hoppfull politisk sommarnatt Kön, könare, könast
    Social Science Forever Otium Augusti år -1 Bildligt talat Människans återkomst
    Babels hus Långbänkning och märkbänkning Portalitet och tillgänglighet 40 år av filosofisk tillbakagång Nattredaktionen
    Off Rue Saint Denis Hyresgästföreningen och svensk klientideologi FramtITstudier Konspiratorisk förfining Varför inte lägga ner P1?
    Art Somliga är mer solidariska än Att coacha kvinnor Forskräckligt? Utanförskapets utomordentlighet
    Enkätbrist till jul Språkets fördummande roll Nattredaktionen Lexika Singel
    moses@god.com ? Almodóvar painting Moderna Dante-kretsar Mini-essäer Nattståndet
    Skutvändning? Norge inom oss Schyman & MP3 Kama Sutra – ändstation
    Leve bildningen! Nattredaktionen Dan före året före

Boktips: ”233 texter på nätet”
En ny bok av Gunnar Sommestad

What do you want to do ?

New mail

Om jag får säga det själv..

 

Vad kan jag säga om mitt liv? Det har varit bra.  Men jag tvekar inte att säga att ökande avstånd från föräldrahemmet har samvarierat  med upplevd trivsel. Jag tvekar inte inför ordet ”kränkt”.

En autoimmunitet mot den egna  uppväxtmiljön blir ofta en svårlöst ekvation.

I den andra vågskålen får jag lägga min  beundran  inför mina föräldrars  effektiva fotarbete och engagemang för en generös barndomsmiljö.

Detta expresståg mot en lysande framtid gick in i bergväggen den skollovs-sommaren som jag plöjde alla banden av ”De filosofiska mästerverken” (Landquist, fanns på Tranås stadsbibliotek)”och sen upplevde en djup befrielse vid läsningen av Bertrand Russels och Ingemar Hedenius’ kristendomskritik.

Jag kom ut som ateist i insändare i lokaltidningen, vilket min  mor aldrig förlät Mer skulle komma.. Min yngre bror var i full  sving med en karriär som kristen trubadur/pop-artist när han plötsligt dog i cancer 21 års ålder. Denna katastrof hade naturligtvis en påverkan på familjen som inte kan överskattas. Min egen kontakt med Staffan var av skäl som jag inte har kunnat utreda, mycket  tunn. Vid middagstalens hommage till den förlorade perfekte sonen kunde jag känna att en tomhet sänkte sig över mig.

———–

Jag hade uppenbarligen tagit mark på fel plats. Jag rullade ihop min fallskärm och anträdde ensamhetens stig. Ett och ett  halvt decennium genom de intellektuella sumpmarkerna.

Man kan säga att mina föräldrar lyckades med allt de företog sig. Men vi barn hade varken vägledning av klasskarta eller idéer att föra vidare. Det  skapade oöverstigliga problem i umgänget generationer emellan.

De goda vännerna från de första folkskolläraråren i  Småland blev en lösning. Likt ett moln hade de alla dragit sig  norrut och landat i ett område som sträckte sig norr Mälardalen och uppöver Bergslagen. De trogna vännerna  möttes i Uppsala efter pensionen. Släktkopplingarna var malda till stoft. Ja det är väl det som konstituerar en Sommestad. Kan vi konstatera idag.

Med min mor har jag ett positivt avslutningsminne. Det var sista gången som jag besökte henne på det det låsta vårdhemmet. Vi gick en kort promenad, sen ville hon avsluta. När vi skildes i dörren stannade hon upp och frågade med gester om Orvokki var en ny kvinna som jag tagit. När vi svarade jakande, sken hon upp och gav  mig ett förnöjt ögonkast.

Förutom att det fyllde igen en hel del av diket mellan oss kan man kanske därav lära att klanhövdingar i vår tid ofta är kvinnor.

 

Hatte Furuhagen tar jag gärna som inspiratör för gammal man. I sin sista bok går igenom de arkeologiska belägg som finns för judendom och  kristna. Dåligt värre, med vanliga arkeologiska forskningsmått mätt är bibliska fynd sällsynta . 1000 – 500 f,Kr är det ett arkeologiskt svart hål! Drottning Saba och Salomos rike – forskningen har inga fynd som stöder det existerat. Det förvånar mig att religiöst folk verkar var helt oberörda av sådant. Jag menar att Bibelns centrala dramaturgi borde sjunka ihop. Det verkar vara den ädla militära” visdomen som gäller: ”Om kartan avviker från terrängen så gäller kartan.”

Jag var länge på mental krigsfot.  Jag minns att jag hade funderingar på om jag skulle råka ut för att min mor skulle försöka göra mig arvlös. Med facit i hand ter det sig naturligtvis löjligt. Hennes besparingar och försäljningen av lägenheten på Börjegatan gav oss tre syskon ett betydande arv.

Jag skickade en del till mina söner och med resten som skyddsvall har jag  kunnat leva ett ekonomiskt obekymrat liv med rejäla doser av behagliga semesterresor

Mina barn tog nog lärdom av pappas benägenhet att nedprioritera ekonomin. Alla tre var ute ur boet före 20 år utan särskild hjälp från föräldrar. De har skickligt utnyttjat bostadskarriärer. En har som företagsledare i dataspelsvärlden skapat en förmögenhet av onämnbar storlek. Mina söner har alla levt på framkanten av den globala datoriseringsvågen. Som pappa.

Men Gunnar Sommestad blev inte professor. Tanken att det kunde varit meningen slog mig först någon dag när jag närmade mig de sextio. Det är väl mitt svek i familjen.  I denna fråga har jag två kommentarer.

  1. Förunderligt att man kan ha så fina ”elit”-skolor som Katedralskolan i Uppsala utan att satsa på information och rekrytering till forskarbanan.
  2.  Jag har nog haft vissa egna idéer om vägen till kunskap och samhällsomvandling. Jag kan tycka att jag har haft utkikspunkter i klass med samhällsvetenskaplig forskning. Jag har följt/petat i två globala social engineeringprojekt på näta håll (Energikris, Klimatkris). Jag sysslat med ekonomisk statistik (framtagning och presentation av  densamma i datorer.)

Jag har planer på  vad jag vill tänka på mera och sen skriva om.

 

 

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

Vad säger man?

(Inlägg i Facebook, ang ”Kvinnor stressar sönder sin sömn
aftonbladet.se”)

”Min son, välkommen hem till mans-buren. Var det feminism eller kommunism? Somliga väljer vänsterspåret och funderar aldrig på att kliva ur. Som vissa VPK-vänner jag har. Vänskapen med Kuba tycks aldrig falna. Och skådespelarkommunister. Och amerikansk vänster som älskar den tro på det himmelrike som centraleuropeer har fått sopa ihop skiten efter. DN:s och Aftonbladets kultur-redaktioner är nog det trygga vattenhålet för sådan ”hard-wired” vänster.

Andra kämpar länge med frågan om man växt upp till att bli lurad och manipulerad. Man kan prova andra spår, men oddsen för att man ska passa är inte goda. Axess-folket har försökt lansera en motståndsrörelse i idé-debatten i Sverige, men jag har inte imponerats. Somt är lite för banalt. Mitt råd: Lämna postmodernistiska hyperradikaler åt sitt öde. Historiens dom kommer ifatt en dag. Såsom den kom ikapp Den Tredje Ståndpunktens aktivister efter 1950-talet. Bli inte provocerad! Tänk på att akademiska intellektuella drabbningar går folkmajoriteten förbi.Lär av verkligheten, desarmera begreppsapparaterna.

Härute i Hässelby växte Herbert Tingsten och Gunnar Sträng upp. De gick i samma folkskola ute vid Kyrkhamn vid Hässelby ”Avföringsverk”. Herbert bodde i ingenjörsvillan och Gunnars pappa mockade skit på verket under vidriga förhållanden. De gjorde en fin resa utan vare sig Jante eller modern examinerad ignorans! Herbert förskansade sig på DNs ledarredaktion och jagade tredjeståndpunktare med hagelgevär under många år. Gunnars statsminister-chefer hade ett hemligt NATO-medlemskap inlåst i ett kassaskåp på högkvarteret.

Det finns alltid viktiga saker att utveckla. Lär av verkligheten! Vårda vår manlighets traditionella roller, de behövs. Lär av dem som är dig emot. Kalla dig inte feminist eller hederskvinna! Så kommer skatteåterbäringen i form av en fin papparoll farande på en linbana till just dig!”

Lenngren

Lenngren

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

Mitt Uppsala

Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

What do you want to do ?

New mail

Namnbytet

Det sommestadska varumärket har växt till sig.  Femtio år har  passerat.

Sommestad skapades under flytt till ett nybyggt hus i Uppsalas Luthagen, närmare bestämt på Börjegatan 7. Ett av många hus som byggpatriarken Anders Diös skapade. Byggnadstekniken var konservativt gedigen. Det berättades att Anders Diös alltid personligen övervakade  murningen varje öppen spis i lägenheterna.

Börjegatan 7

Börjegatan 7, färdigställd 1962 Lägenheten låg halvvägs upp i bildens skugga.I huset skulle ovan oss komma att bo  under oss neurologprofessor Bohm, som inte tålde buller, åldrige Biskop Cullberg Västerås högst upp till höger, far till två välkända bröder inom psykiatrin, mitt emot Herr Didner, innehavaren av en exklusiv modebutik, två över oss Fricks, författare och akademiker, osv, Snett under oss i en tvåa bodde en tid en gladlynt ung man med yvigt blont lockigt hår som brukade synas i en vit Volvo P1800. Han skojade ofta med grannar och brukade visa att han köpte oxfilé till sin lilla sällskapshund i Konsum tvärs över Fredsgatan. Alvar döpte honom förnöjt till ”JS”, eftersom det kryptiskt stod J.S. på dörren. Ja man förstod väl kanske att han förmodligen var kopplad till Korsnäs storfinans och pengar. Alltså, Jan Stenbeck, kapitalist och svensk samhällsomdanare i världsklass.

I Diös kölista för denna hörnfastighet fanns en joker: Folkskolläraren och kantorn Alvar  Persson, son till plåtslagarmästare Gunnar Persson i Tranås.

Vi byter namn

En vacker dag, när flytten från lärarbostaden i Börje till Börjegatan 7 inne i Uppsala stad  närmade sig, stegade en upprörd Alvar in i köket. Evy, analytisk som en Sherlock Holmes, lyckades dra fram kontentan av hans stadsbesök: Jo, då, vi var nog kvar som blivande lägenhetsinnehavare. Om nu inte domprosten XYZ… blum, blum, blum. Men, det var något annat: På en annan dörr i trappuppgången än vår stod det ”A. Persson”!

Anfäkta anamma, nu skulle namn bytas! Borta var bakdanteriet av lärarkompisar som bytt namn. ”Ingvar H. Ericsson”-strategin dög inte heller.

Demokratin lever!

Året var 1962. Sex röstberättigade ”Persson” varav fyra barn. Vi barn satt på parkettgolvet under den tunga dragdörrens öppning mellan vardagsrum och bibliotek i Börje. Tvillingarna var fem år och definitivt begåvade nog att delta. Patentverket hade försett oss med en printerlista: ”Sommeryd, Sommeröd, Sommefors, Sommestad, Sommeby” och några till. Det enda blockerade var ”Somme”. Många har väl sett brädgården ”UNO SOMME” vid samhället Sommens järnvägsstation.

Jag röstade ”stad” och hade kunnat tänka mej ”ryd”.

What do you want to do ?

New mail

What do you want to do ?

New mail

Möte på krönet

Grattis Tjodolf till 40 år

Grattis till din häpnadsväckande framgång som affärsutvecklare och företagsledare i ett globalt sammanhang.

Vid vår kusinträff på Halmstad slott höll jag ett, för min del, omvälvande omvärderande anförande om min far,  alias din farfar,  Alvar Persson/Sommestad. Istället för att beklaga mig över all osämja och ömsesidig brist på uppskattning, lanserade jag en   genomlysning av din farfars klassresa. Tjugo år för sent kan den säga som  vill klandra mig.

Det har givit mig  ett uppslag till en sociologisk hypotes: ”Ingen klassklättring kan ske utan oöverstigliga motsättningar i påföljande generation.”

Jag  öppnade anförandet med en historia om Affe Nilsson, klubbmästare på Upplands nation, som jag hörde till  under studieåren.  Det var alltså slutet av 1960-talet.  Alf brukade tråka mig när jag förlorade i kortspel (vilket jag har svårt att glömma), men han imponerade också genom att lyckas bli anställd på Finansdepartementet redan innan han var klar med sin universitetsexamen.

Nu var det så att Affe var på någon slags släktbjudning någonstans i Norrtäljetrakten.  Därvid blev han presenterad för sin gammel-mormor eller liknande.

”Här har vi Alf, som redan har blivit statssekreterare på Finansen”.

” Ähh de samma sak som folkskollärare”, undrade den gamla damen.

När så inte var fallet vände hon resolut  ryggen till  och gick sin väg.

Mina  åhörare skrattade gott åt detta uppstartsskämt. Jag tryckte också att detta var  roande, ganska länge.. Med tiden skulle emellertid denna historia framstå i en annan mer bekymmersam dager. Det var när min far gjorde mycket klart för mig att han inte kunde förstå vad mitt jobb egentligen var för något.

Att få in en fot…

Framgångsrik chef på King.com – Activision. Drygt 200 miljoner personer spelar Candy Crush Saga varje månad’.. Tjodolf basar för drygt 400 mediearbetare på spelstudios i Stockholm, Malmö och Berlin.

 

I  slutet  av 1960-talet var arbetsmarknaden mycket god för samhällsvetare.  Den socialdemokratiska samhällsmaskineriets cylindrar rusade på högvarv. Några år senare hade en våldsam expansion av universitetens grundutbildning  radikalt förändrat bilden. Att få ett jobb med samhällsvetarinriktning blev lite  svårare.  Jag drog mig fram med lite överliggeri, som stärkte allmänbildningen. Jag var anställd ett år som kårtidningsredaktör (Ergo 1967-1968).

Min fil kand innehöll till slut tolv betyg. (”Studieterminsekvivalentrer”  kan man väl översätta med.) Det blev till slut en  vald studieplan med tanke på de jobb som jag sedan kom att inneha. Min första födkrok var dock att vara kamrer på ett medelstort bevakningsföretag. Mitt arbete i studentkåren i Uppsala och kårtidningen gav mig efter ett par år kontakter ett ”riktigt arbete” på  nationalräkenskaperna på Statistiska Centralbyrån (SCB).  Jag beräknade den svenska privata konsumtionen i BNP. Min närmaste chef  Christer Stenbeck sa medlidsamt ”konstigt att det var svårt att få jobb. jag bara gick upp här och visade mig  när jag hade  en halv termin kvar. De tog mig direkt.”

1971  hade SCB rapporterat att Sverige hade haft sitt första år sen kriget och nationalräkenskapernas införande utan tillväxt. Detta hade skapat oro i den svenska social- ingenjörskåren. Något otänkbart hade inträffat. Men mer skulle följa.

Efter ett par år på  SCB blev jag ”headhuntad” till ny statlig myndighet för utredningar om energi och alternativa framtider

Svenska upplevelser

1990-talet blev en gastkramande färd utför för Sverige, som dock  till slut hejdades av Göran Persson. Sverige  tog nya tag och efter att par decennier var vi ifatt BNP-tätklungan. Vem hade vågat tro det!?

Jag lämnade statliga anställningar efter tio år. Mitt missnöje med statens obefintlighet som arbetsgivare skulle jag väl inte ge godkänt idag, men det blev bra att lämna med tanke på att svenska heydays för planekonomiska drömmerier gick mot sitt slut.

Efter tjugo år som datakonsult och PC-programutvecklare i varjehanda anställnings- och företagsformer,  blev jag återigen vid 58 år anställd på SCB.  Jag gjorde interaktiva statistikpresentationer på webben med Natturvårdsverket, SCB och Eurostat som beställare. Mycket var sig likt sen statens utredande av energiförsörjningen på 1970 och 1980-talet, När jag sa det till mina arbetskamrater tittade de klentroget på mig.

Ja, ja. Torven hade bytt sida, och var numera a bad guy.

 

Din farfar

Du och jag är nog mer märkta av småländska gener än vad vi tror.

Laguppställning.1959. Alvar är 40 år.

Alvar arbetade två år i sin fars plåtverkstad innan han kom därifrån och via folkhögskola kunde ta sig till folkskollärarbanan. Evy hade några äldre systrar som redan var städslade på bondgården, så hon kunde på liknande sätt via seminarium i Kalmar komma till sin första lärartjänst I Svarttorp.

Evy var snabbtänkt och effektiv. Alvar hade förmodligen skaffat sig en  imponerade fond av försäljarkunnande när de monterade hängrännor och stuprör. Hans studiemeriter var nog medelmåttiga.  Men han skulle komma att visa  en imponerande förmåga att lära sig tillräckligt mycket i varje utmaning för att ta sig fram,.

Alvar och Evy började med att ta tjänster  i Småland inte alltför långt från Tranås och Huskvarna. Men Alvar verkar ha haft en vision om Uppsala..

Jag är 36 år på bilden. Vi har flugit till Jönköping för att visa upp oss på en släktträff. Jag tycker att jag inte får ut någonting av det. Men det blir riktigt trevligt när vi övernattar hos Anna-Greta, gitarrspelande frälsningssoldaten och hennes Tage.

Och dit kom vi.

What do you want to do ?

New mail

Alvar Persson – en misskänd strateg

En berättelse om mina föräldrar

Det sociala bagaget:

Evy – en begåvad bonddotter.

Nummer fyra av sex döttrar. Arbetskraftsbehovet hemmavid var tillgodosett vid tre flickor och hon kunde således lämna bondgården. Familjen hade viss kulturell förankring. Det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna. En av systrarna var en skojsam gitarrspelande glädjespridare. Modern  placerade gården i händerna på äldste sonen vid makens tidiga bortgång, vilket  de sex systrarna aldrig glömde. Denne son, som var äldsta barnet, gjorde  karriär som centerpartistisk kommunalpamp. Och hans  son gjorde  sen sammalunda. Birger och Evert var namnen.

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Som liten var jag hos mormor på gården en eller annan föräldrasemestervecka. Bilden av mormor är blek. Mest minns jag hennes knäfall på kvällarna på en röd salsmatta och det följande synnerligen röststarka samtalet med Gud.

Alvar –  Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Syskonskaran var  livlig och debattglad. Fader Gunnar i plåtverkstaden var en godmodig homeopatiintresserad liberal. Hans lojalitet med Baptistförsamlingen var hundraprocentig,

Bennichsgatan 5, Tranås. Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda. Nedervåningen var alltid uthyrd.

Min upplevelse av farfar är hans lyssnande och intresset för andra. Han hade hörapparat som han  således var noga med  att hålla  igång.   Retsamheter om hans vegetariska övertygelse rann av honom. Vid 80 fyllda klättrade han ännu på stegar och gick på tak.

Arv och miljö !

  • Bondgårdsflicka möter hantverkare
  • Protestantisk etik  möter Pingströrelsen
  • Tranås mot Huskvarna

Pappa Gunnar satte Alvar i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

 

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna.

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna. Idag, knappt synlig.

Mina föräldrar lämnade tidigt uppväxt-miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet. Deras betyg härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de ta sig till läraryrket, med benägen hjälp av banklån från välgörare i släkten

 

Min omvärdering

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar. Uppmarschen från Småland till lärar- och kantorstjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns lättfunna vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”..

Min historia börjar alltså ta form i Jumkil 1949. Evy klarade på något sätt den omvälvande uppmarschen från det Småländska höglandet, trots att maken hade missat att lärarbostaden var hopplöst omodern. Om det var utedass kommer jag inte ihåg, men jag minns att kylförvaringen var under en stor lucka mitt på köksgolvet.

Alvar och Evy var ett energiskt par som utstrålade modernitet. De måste ha haft bra idéer om samarbete. Som jag minns det, grälade de väldigt sällan. Då  blir det  mycket energi över för nyttig användning.  Evy imponerade säkert på omgivningen när hon pilade runt till olika vikariat i en nästan ny framhjulsdriven Citroën.

Vi hade åkarfamiljen Olsson som grannar invid kyrkan i Jumkil. Olsons Scania hade hämtat oss från Bringetofta till Jumkil. Familjen Olssons skulle komma att följa oss till Börje, och bygga hus och lastbilsgarage garage i kyrkbyn.

Bilägande var ingen självklarhet. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt

Bilägande var ingen självklarhet. Under andra världskriget tömdes landet på privatbilar – gengasbilar var inte så vanliga. Man fick köa för att få tillfälle att köpa en fabriksny bil. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt.

Jag minns inte så mycket av Jumkil. Hos Olssons hade Kurt och hans storebror märkliga lådbilar som deras pappa byggde med cykelhjul. Ett annat synminne  är att Evy fixar det uppvärmda dopvattnet i en emaljerad mjölkkruka i köket och  går över till kyrkan  precis när det är dags.

Jumkil var nog ganska ok . Något liknande gullviveinvasionen i Jumkilsåns dalgång har jag aldrig senare sett.  Jag kunde cykla med min trehjuling genom lärarbostadens stora rum.

Vi har  kanske lockats att peka finger åt Alvar. Han var, enligt den traditionella könsrollsregeln, portad från köket. Man kunde sen försöka göra honom till åtlöje för obefintliga hushållskunskaper. Han vek aldrig från sin rätt att begära fram ketchup till bordet, oavsett vad som serverades. Han hade en liten fristad längst bort i skafferiet där han förvarade sina älskade torra upplandskubb. Evy själv  hade andra mål ån att förolämpa sin man på feministiskt maner.

Men ibland kunde det köra ihop sig på allvarligare sätt. Flytten till Jumkil var ju Alvars egen idé och den föreföll  antagligen i det korta perspektivet som misslyckad och grundad på felaktiga fakta. Samma tjurskalliga djärvhet tror jag att min far tog till  när han knappt tio år senare vägrade inhibera en enmånads engelsk språkkurs i Keswick, England. Evy var hårt belastad av att tvillingarna var nyfödda, Att åka hemifrån just då måste ha renderat honom dumstruten av andra graden. Jag minns att Evy vid något tillfälle beskrev hur hon kände sig trängd med ett stort hushållsansvar. ”Jag var tvungen att krypa upp på köksbänken när tvillingarna blev för jobbiga.”

Alvar vek inte ner sig. Engelska i enhetsskolan var den tidens stora kunskapslyft. Jag tror faktiskt att utan engelska skulle karriären dött för dem båda.

Åter till tidslinjen 1949 – 1952.  Mina föräldrar var nog överens om att Jumkil inte var rätt plats.   Efter 2-3 år började kusten klarna.

Socken-politikerna i grannsocknen Börje fick upp ögonen på Alvar och Evy Persson. Utpendlande uppsalalärare var kanske ett bekymmer för Börjeskolan. Smålänningar hade kanske något extra? Börje kommun visade musklerna och erbjöd jobb åt dem båda. I erbjudandet ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna i Börje till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord. Jag tror att Börje-politikerna gärna beslutade att satsa på Alvar och Evy, i sista minuten, innan Börje upphörde som kommun.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård - kyrka vilket fick börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård – kyrka vilket fick Börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Men det var inte bara Bälinge. Börje gränsade till en storstad. Börje församling hade tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar som skolkantor faktiskt regelbundet träffade och blev bekant med personer från kyrkans högkvarter. Hans gedigna konversationsskolning i  köken i Adelöv, Säby, Asby och Tranås gav säkert utdelning nu.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.  Kören samlade  (som man kan se på bilden)  en stor del av socknen. Behovet av en social samlingspunkt måste ha varit på  topp.

Framgången växte till sig. Alvar kunde dra ut ännu några bas-träklaffar på kyrkorgeln. Skorna dansade över klaviaturen under hans fötter.  Om jag var med satt jag på den stora reservblåsbälgen på orgelns  baksida. Tråkigt men det var dock alltid frivilligt.

Börje låg under F16-flottiljens uppstartssektor.  J29-Flygande Tunnans piloter  vrålande upp över Börje. Det hände att de störtade i en kohage nära dig. Under kriget och ett par decennier därefter, innan man fått stopp på olyckorna med bättre felrapporteringssystem, omkom 1000 piloter. Det sägs att de skickligaste och djärvaste gick åt först. Vad jag inte visste var att en fanjunkare och blivande svärfar till mig körde hårt med  de värnpliktiga ute på F16 – Ärna. Den legendariske fanjunkaren ”Rinkan” var under några formativa år min svärfar. Jag uppskattade det mycket, som jag  kunde lappa ihop mina vuxen- och familjeförebilder. För Rinkan var jag en måg som gav  lite motvikt till  bristen på en egen son.

Stridsflyget betydde att Börje socken  under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Det var ett land mellan skog och Uppsalaslätt, ett land där tiden har stannat. Ett land utan vatten, sånär som på den lilla Libro bäck med vackra raviner, som i takt med välståndshöjningen hade changserat till avloppsdike. Det bekom mig inte mycket, jag hade på somrarna i det sjöglittrande Småland som hemort.

Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De stationära tröskverken med remdrift byttes under femtiotalet mot silvriga traktordragna underverk, med en man på säckbytarplattformen.

I nästa rationaliseringssvep försvann säckbytaren. Man går över till självgående bredkäftade eleganser, som tar sig fram utan traktor.

1. Lärarbostaden, tvärs över vägen till skolhuset för 3-4 och 5-6. Skolan för 1-2 låg uppe vid kyrkan. Lärarinnan fröken Johansson hade stor hårknut, var barsk men oftast solig. Hon  hade en släng av gamla tiders oinskränkta lärarmakt.. Varje dag kom hon ut med buss inifrån Uppsala.
2. Här bodde Anders Norlin, min bästis. Min mors kom-hem-till maten-gonggong nådde lite förbi kyrkan men inte hit.
3.  Kyrkan på en låg kulle från 1400-tal, takmålningar frilagda. Skolhus på vars övervåning vaktmästare Gösta med hustru Dora bodde. Det var tre döttrar, varibland Yvonne, den mellersta, nog var vackrast. Övragårdhs lanthandel låg granne med kyrkan. Åkare Olsson med Scania-lastbil fanns där. Farbror Gösta skaffade TV till fotbolls VM 1958.
4.Närmaste skogen som jag kartrerade, indelade i områden och begåvade med USA-staters namn.
5. Skolgård. Alvar ock vaktmästaren spolade is vintertid på närmaste åker. Dasslänga vid vilken jag som minderårig fick mitt ärr i pannan av en vilseflugen spade. En av de stora grabbarna i sexan skulle hugga sig in på tjejernas. Lindad i rödrutiga handdukar och liggande på bilgolvet gick lärar-Citroënen in till Akademiska sjukhuset.             
6. Socknens ski-resort ”Kvarnbacken”. 28 m.ö.h. Här lurade (eller coachade) jag min yngre bror Staffan att kasta sig utför mot löfte om 25 öre. Han for in i ett stenröse och bröt benet.
7.Skogen hos Anders. Här låg vårt primära skridskokärr.
8. I Nyby brukade det vara skidtävlingar för alla åldrar. Med prisbord.
9. Gäsmesta. Mystisk plats där vägen gick i en extra rätvinklig krok för att följa gårdens staket längs två sidor. Apropå vägnät: När jag återsåg vägarna i vuxen ålder blev jag häpen. Smalt och absolut omöjligt att mötas utanför skyltade mötesplatser. Där hade bussen gått?! Och de dög fortfarande!?
10. Här låg missionshuset. Jag bevistade söndagsskolan. Jag vet inte vilken roll den spelade. Jag tänkte mig nog den som en utslängd nypa småländsk frikyrklighet i främmande land. 11.Här kände jag ingen, Home of Olga Karlsson.
12. Lite utanför vägkkorset i Ströby  – socknens kommunikationscentrum. Intill korsningen ligger ett lågt  barack-liknande hus . Socialnämnd fanns även här.. Sväng höger för att komma till Bösslinge, Brunnby eller järnvägsstation. Eller fortsätt mot stan förbi Skäggesta. Bösslinge och Skäggesta var viktiga gårdar vars blivande hemmansägare Lasse och Ingmar var jämnåriga med mig.13. Här bodde den något äldre grabben Lövling, som hade höjdhoppsställning och övade stavhop.p

 

 

Alvar och Evy uppskattades säkert av de trygga och något sävliga upplänningarna. De långa lärarsomrarna ägnades i familjen åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Anders Norlin var min kompis. Hans mor hade tragiskt dött i cancer när den yngre pojken Mats var liten. Anders tog inte över gården efter pappa Olle utan blev flygsteward. Om jag förstod rätt så ägde pappa Norlin genom arv en andra lantbruksfastighet intill kyrkan. Han hade i alla fall två smedjor. En i skogen, ovan gården där vi hade vårt primära skridskokärr. I den fick jag en gång se honom smid-banka  till plogbillar. Smedja nummer två låg i bäckdalgången nära kyrkan.

Anders var jämnårig med mig och skulle komma att följa mig till realskola efter fjärde klass. Således två barn till realskola: folkskollärarens och storbondens pojk som bodde nära kyrkan. (Formeln var  4 år folkskola, 4 år i femårig  realskola, fyra år i gymnasium. Det var en specialare som ingick i  en kompromiss mellan Högern och Socialdemokraterna på 1920-talet).  Vad ska man säga om den segregationen?  Ett benchmark för PISA att beakta.

Skol- och kyrkvaktmästarens tre flickor ingick i detta lilla bildningskluster.  För flickor var det flickskolesystemet som gällde.  Vaktmästare Gösta  ordnade  generöst med samåkningslösningar. Vintertid blev vi skjutsade till Börje anhalt. På tåget från Heby, Morgongåva och Järlåsa kom landsbygdens smala urval av läroverkselever. I den mån som de inte var inkvarterade i skolhem, kanske stöttade av stipendier. i USDA

Den ljusa årstiden cyklade Anders och jag hela vägen till Seminariets Övningsskola (7 km) .  Vi lunchade i finlandssvenska fru Stenroths studentmatlag på Sturegatan 14. Tre kronor per dag.  Lämnades i kuvert på fredagarna..

Det är svårt att hitta något som mina föräldrar upplevde som bestämt negativt med Börje. Förutom den hårda lerjorden, så osmåländsk.  En sak som dock ofta kom upp vid köksbordet och som satte myror i huvudet på min far var hur han skulle hantera Olga Karlsson i Tiby. Olga ville ha ambitiösa mål i kyrkokören, och hon pressade ständigt Alvar med att hon skulle ha en tydlig roll som sopransolist.

Det finns mycket mer att säga om intressanta saker i Börje. En professorsfamilj  bodde i  Enbacken. Sju barn som gav ut en stenciltidning (”Elefantposten”) och bjöd alla och envar på ljusstöpning vid jul. De två äldsta barnen, som Alvar förmodligen har haft som elever, var Lars, som blev en namnkunnig expert på barnuppfostran och Bengt, professor i astronomi. Bengt har skrivit en tänkvärd bok om hur relativitetsteorin kom till som jag har tänkt läsa ett par gånger till.

Bengt lånade ut en en mycket fin refraktor (90 mm) tillverkad i Åbo till MNF på läroverket , där jag var en av två  medlemmar i astronomisektionen. Jag monterade på kamerahuset från faster Signes förkrigs-spegelreflex-kamera och tog ganska fina diabilder på månen. Skolföreningen MNF  fick disponera de två små kupolhusen i astronomiska institutionens park.

Reflektion:  Detta speglar kanske ganska väl min krokiga livsbana.. Jag dras till naturvetenskaper men i min miljö finns inget stöd för laborativa verksamheter och inga forskarförebilder. Faster Signe fanns alltid med på ett hörn och märks med sitt benägna teknikstöd (humanist som hon var). Hon gav sin avancerade systemkamera (En förkrigs-Exakta) till mig och höll alla syskonfamiljer med låne-vändåtta filmkamera. Jag tog några steg som amatörastronom, men upptäckte att långa fryskalla ensamma nätter vid teleskop inte var vad jag behövde. Min fil-kandexamen kantrade över från naturventenskap till samhälle och humaniora.

Vi trivdes såvitt jag kunde förstå ganska bra  i Börje. Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med idéer kan försätta berg. Efter tio år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad.

Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn startade andra projekt.

  • Själv valde jag att arbeta som statstjänsteman med framtidsstudier om energi och klimat.  Vurmen för u-lands arbete, ja u-land allting, byttes under sjuttiotalet ut mot en krishantering av energiförsörjningen.
  • En av mina systrar blev professor, energiminister och landshövding.
  • En annan valde konsten och blev scenograf och opera-librettist.
  • Min bror, som inte blev äldre än 21, var på gång som religiös trubadur eller popartist. Verkligen kreativt!

Och racet fortsätter med Alvar och Evys barnbarn

  • Mina egna barn valde som sin pappa IT-yrken. Den äldste har blivit synnerligen förmögen på sin förmåga att vara framgångsrik chef i globala dataspels-företag.  Nummer två är teknologie doktor och ägnar sig åt forskning om säkerhetsrisker i stora system och min yngste är företagare databranschen.
  • Ett systerbarn har studerat i Cambridge (Trinity College) och forskar i Nationalekonom (Harward). Ett annat har utbildning från London School of Economics och har börjat en juristkarriär.
  • I Danmark finns ett barnbarn som har etablerat sig som en internationell auktoritet på feminism och kvinnlig frigörelse.
  • I Hamburg finns hennes musikaliska  syster, som går en exklusiv utbildning till opera-regissör.

Ja, Alvar det hade du väl inte trott?!  Hur har du fått till det?  Envis som fan var du. Kunde inte slå en tennisboll med mg utan att räkna poäng. Du har berättat att du blev folkpartist efter att ha sett Bertil Ohlin valtala i Tranås. Och det var inte ekonomin, det var att han uppträdde så elegant med slips och kostym. Jag kan inte säga att jag förstår…

Vi barn, och särskilt jag, skapade oöverstigliga problem och mina föräldrar resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första lärar-åren i Småland blev en lösning. De gamla vännerna möttes så att säga i Uppsala efter pensioneringen.

En vänskap mellan fyra lärarpar som träffades i Småland varade livet ut, De återsamlades på livets höst i Uppsala.

En vänskap mellan fyra lärarpar som träffades i Småland varade livet ut, De återsamlades på livets höst i Uppsala. Kanske är det Gärdebylåten som de river av här?

 

 

 

 

Hans Furuhagens sista bok (2010) Natur och Kultur

Bibeln och historien

Om tidsmaskiner  hade funnits, skulle jag ha velat se Jesus tala i ut  i intervjusoffan i programmet ”Min sanning”,

Jesus från Nasaret, judisk agitator, sannolikt upprorsledare och kanske filosof.  Det vore tveklöst intressant att få veta mer om om den mannen.

Men det är tyvärr omöjligt att veta vad Jesus hade för politisk  plan och vision, eftersom ett koppel grekiska religionsmakare dragit ihop Jesustraditionen till en religion grundad på…?

Ja man kan undra. Ingen av de fyra evangelisterna hade sett Jesus i aktion. De fabulerade utifrån muntliga berättelser om vad som hänt flera decennier tidigare. Jesus verkade i en ständigt oroligt hörn av Orienten. Här hade egyptier och assyrier dragit förbi under minst tusen år, utan att vilja ta hand om besvärliga smånationer, varav judarna var en. Och inte någon av de mer framstående.

Den judiska nationen har  lämnat sparsamt med arkeologiska avtryck efter sig. Filisteerna närmare kusten får sina fiskar varma i bibeltexterna, men de imponerar mera på arkeologerna som utvecklade samhällen.

Inte heller romarna var hågade att organisera Palestina med omnejd. De nöjde sig med att stötta upp Herodes, en lokal härskare. Det skulle dröja till upproret 70 e.Kr innan romarna satte punkt. Då krossades den judiska nationen totalt. Diasporan tog över och judarnas tålmodiga politiska begåvning började sin resa.

De fyra evangelisterna var greker och hade nog inget intresse av att vårda judarnas revanschism och Messiasdrömmar. I evangelierna läser man om en Jesus, som ena dagen är revolutionsromantiker och upp nästa dag vänder andra kinden till och verkar vara Mr Icke Våld. Lena Andersson väckte rabalder och blev rekordsnabbt svensk intellektuell, när hon i radioprogrammet Sommar ville övertyga om att Bibel-Jesus inte är någon snäll person.

När sen romaren Paulus tar rodret, körs alltsammans genom flistuggen en gång till. Ut kommer en omfattande religionskonstruktion, som antagligen totalt vänder ut och in på ursprungsversionen. Från att ha varit en judisk nationell dröm om att kasta romarna i havet, blir kristendomen en extremt internationalistisk rörelse där en otäck detalj är att det påstås att judarna i plenum skulle ha röstat för att Jesus skulle hängas på kors.(Tämligen osannolikt kan man väl tycka! Läsaren erbjuds ingen förklaring. )

Här ska en kristen tänka ”jaha, naturligtvis”. I mer än 50 år har jag undrat hur resonemanget är uppbyggt. Jag tappar helt tråden. Hur en sån rappakalja har kunnat ligga till grund för Västerlandets civilisation och påvestolens framgångar under 2000 år förstår jag inte!

Bibeln är väl synonymt med ”sanning”. Men sättet på vi de olika delarna  i Gamla och Nya testamentet plockats ihop inger väl oro. En analys av texterna gör det likaså.

Så kommer arkeologin in med en vetenskaplig metod att fastlägga fakta.

Mot det står Nicea år 325  ?

Torgny Lindgren har skrivit en fyndig  roman om predikanten som förlorar gudstron. Han är en rättskaffens man som inte ser annan råd än att uppsöka alla de bygden som han frälst i sin tidigare gärning och berätta om sitt misstag, Rätt ska vara rätt.

Hans Furuhagen var inte bara studentspexare, han forskade också i Antikens liv.
Han bevakade den arkeologiska forskningen ocjh noterade att att arkeologin för östra Medelhavet var lite speciell eft,ersom det ofta dök upp forskare med en ensidig syn på fynden. De kunde typiskt vara utsända av någon ”Biblical Society” i USA.

Furuhagen kommer fram till att  Bibeln i många fall berättar en annan historia än arkeologin  För att göra en lång historia kort, så visar sig fynden från judisk äldre historia vara oroande få. David med kungalängd kan man nog få att stämma.. Men att det skulle ha funnits  någon drottning Saba och en mäktig Salomo med stort tempel är mycket osannolikt. Skriftliga belägg från närliggande länder saknas. Ett dominerande Salomos rike borde ha lämnat spår efter sig. Allt talar för att det är ett förskönande litterärt skapande i den fyndfattiga perioden 1000-500 f.Kr.

En ateist undrar då hur den kristne förhåller sig till att den judiska historien saknar sin grundläggande dramaturgiska poäng.

Det handlat kanske om ”Alternativa fakta”.  Saliga äro de —  -?

Rekommenderas:

Hans Furuhagen: Bibeln och arkeologerna Natur @ Kultur 2010

 

Internationella mansdagen 2017

Om jag hade vetat att det var internationella mansdagen i söndags.?

Det hade kanske inte hade gjort skillnad.

Tiden krymper, man måste leva med sitt facit. Så som det nu blev.

Har du blivande man/män hemma, ja då ska du skicka med dem din kunskap om världen. Du förstår nog inte hur, men det ska nog ordna sig.

Jag studerade mycket i min ungdom. Tänker på det. Vad är tiders tankar? Ja vad är tiden? Alltid är den försvunnen.

Hade jag hade bott i Kruthyttan långt från storstan och närmaste läroverk, hade det nog sett annorlunda ut. Kanske mer mopedförgasare och mindre John Stuart Mill.

Bra var mitt filosofiska och naturvetenskapliga intresse, som jag kunde odla utan handledning. Dåligt var att jag saknade all erfarenhet av psykologi och social praktik. Men barn har lite kompetens med sig redan från början. Se mitt boktips.

Men till slut landar man. I terrängen. Ett liv utan en skilsmässa är väl inte så vanligt.

Om du inte är den typen som kan tänka sig att gå runt och erkänna egna och andras våldtäkter, så kanske är den försiktiga översnälla typen. En typ som också brukar ha en stark defensiv.

Som jag var. Trög man, du tycker kanske fortfarande om henne, medan hon redan föraktar dig med stöd av en packe Dr Phil & Co under armen.

Det var den dåliga nyheten.

Den goda nyheten är att det behöver inte alls bli tråkigt. Ta ett pappagrepp om barnen. Dela vårdnaden! Var med dom, res med dom, satsa.

Efter regn kommer sol. Inse det!

Jag var sex månader pappaledig 1977. Så banan är sopad!

Att bo i Kruthyttan och ha en kvinna som är nöjd är väl också bra. Men tänk på att när hon fyller 50 är barnen utflugna. Tänk dessutom på att någonstans finns en tryckkokare med allt som hon har skjutit framför sig .. Lokala studiecirklar, golfresor, bussresa till Kina, Hurtigrutten och bugg-kurs. Kanske står du där nästa sommar ensam med husvagnen.
Men det brukar ordna sig. Sälj till någon som behöver husvagn under älgjakten.

Vi lever i en tid då allt ljus är på kvinnans frigörelse. Bli inte upprörd över det. Om man läser det som fyller massmedias mer pretentiösa helsidor kan man tro att män är hur värdelösa som helst. Gå inte på det.

Det finns nog manliga dygder som vi män gott kan försöka vårda. Låt vara att det inte är hugget i sten. Till exempel goda ledaregenskaper och förmåga att förhandla. Samtidigt, lär av kvinnorna. Det finns så mycket att ta till sig. Empati, intresse för barn.. etc.

För mig är en mer teoretisk sak den springande punkten. Att feminister och allt vad det kan vara inte har det minsta intresse för att grunda sitt tänk på logik och en uppfattning om vetenskapsteori. Antagligen seglar de på någon folk-psykologisk idé om att den svagare alltid har rätt. Ungefär som att socialister (dock inte Marx) ofta anser sig ha samma frikort.

Jag måste säga att det har varit en lite sorglig besvikelse i mitt liv. Att aldrig ha träffat en kvinna som har ett intresse för vetenskapsteori.

Men det finns några kanske. Läs lite av Lena Andersson. Där finns det fotfäste. En spännande person.

Och så har jag det viktigaste boktipset. Steven Pinker – The blank slate.

Det har funnits en debatt i det mänskliga tänkandet om huruvida vi är ett ”oskrivet blad” vid födseln. Det är alltså debatten om arv eller miljö som vi väl alla känner oss hemma.

Pinker går igenom forskningen. Forskningen visar att teorin om ”Tne Blank Slate” är felaktig.

Men The Blank Slate stämmer så bra med de demokratiska idealen. Många forskare vägrar att ge upp försöken att visa att vi är alla lika när vi föds. Jag trillar också dit ibland.

 

 

Teknik (smartphones) slår politik?

 

Den svenska självbilden är problemet

Sammanbrottet i invandringspolitiken och omslaget till stängda gränser har varit häpnadsväckande. Kanske en händelse större än 500 procent på 1990-talet. Sveriges är nere för räkning. I dubbel bemärkelse.

Sverige har visseröigen varit ett i invandrarland. Men.

Om vi bortser från Balkankrigen, då invandringen hade betydande inslag av arbetskraftstillskott, gäller det att Sverige de facto tog emot en måttlig ström av ”illegala” invandrare, bestående av diverse människosmugglingsvarianter och påföljande anhöriginvandring. Relationen till den åsyftade flyktinginvandringen styrd av (UNHCR) klarlades sällan. Individuella utvisningsärenden skapar känslostormar och beslutande myndigheter drivs till beslut som underminerar lagstiftningen. Likaså, också det naturligt, kan den utvisningshotade överdriva och ge en förvanskad bild av farorna i hemlandet.

Janne Josefsson gjorde nyligen en ”uppdrag granskning” om de så kallade ensamkommande barnen, Där framgick att återsända barn nogsamt togs omhand av en organisation som skapats i Kabul för just detta ändamål. Talet om rutinmässiga mord kokade ner till ett enda känt fall på två år.
Man har väl ett ansvar för att ta reda på fakta. #Janne Josefsson tänkte nog sammaledes. Han hade varit ovanligt faktastram i TV-programmet.

När gränskontrollerna avskaffades i EU sjönk kostnaden för att ta sig till avlägsna länder och miljonerna av krigsdrabbade människor kom i rörelse. Många miljoner flyktingar i Syrien-området lider naturligtvis svårt, men signalen till uppbrott kan inte visas bero på krigets intensitet. Inflödet över Europas gränser styrs uppenbart av ekonomisk rationalitet och välinformerade riskbedömningar. Smartphonetekniken är antagligen det som har ökat invandrares möjligheter.

Men invandringen var inte skalbar och det var omöjligt att stoppa krassa, men rationella reaktioner på de europeiska ländernas brist på gränshinder. Fem tusen tog vi gärna hand om. Det kan kanske sägas vara det nordiska normalvärdet. En tiopotens upp klarade vi också.. Men när antalet fortsatte att öka i en exponentiell kurva, drog regeringen i nödbromsen.

Vårt svenska undermedvetna vill förmodligen att vi ska vara en regional stormakt. När vi inte är det försöker vi hitta på andra sätt att få vårt namn att ärat flyga över världen.

Jan Stenbeck (faktiskt en stor svensk) hade en minnesregel för investerare. ”PENGAR vinner över IDÉER för att den som har pengar kan att göra affärer på idéer”. ”Men POLITIK slår ”PENGAR i nästa steg”. Politiker kan hindra företagare med sina lagar..
Men hoppla, här kommer Stenbecks uppfinning: ”TEKNIK slår ut POLITIK”.
Invandrarna kan hitta kryphålen. Smartphones.

Kan man lita på politiker?

Jag minns fortfarande Hjalmarsonaffären fast jag bara var en liten pojk . Det var olust, dålig PR. Vad sysslade dom med? Dre första intrycken är viktiga. Jarlen verkade ju vara en ganska vettig person!?

Och hur många måste inte ha tröttnat alla tjatiga överdrifter från Erlander om ”hhÖÖÖÖÖgrrrerns” eller Bertil Ohlins onda avsikter. Var det verkligen mindre ljug förr? Jag tror det var mer.

Jag tror att i ett hundraårsperspektiv kommer Bert Karlsson, Ian Wachtmeister och Jimmie Åkesson att framstå som ärligt folk som sa
vad de såg, tyckte och trodde. De fick väljare, som inte brydde sig värst om allt demoniserande och buller från politiskt korrekt folk. Misstrogna, svikna väljare, röstar på dem som verkar minst odugliga.Och går inte det så proteströstar man. Eller fokuserar på något som man känner för. Till exempel färre invandrare .Det är ärlighet som behövs i politik.Några andra mandat borde inte finnas!

Ronald Reagan hade det. Margaret Thatcher hade det. Den gamle europaskeptikern oxch backbenchern Enoch Powell i hade det.

Å int är Jimmie Åkesson någon nazist eller rasist. Jag har en svärdotter som gått i samma skola som han, jag frågar henne om det behövs. Han har väl nazister i partiet, men dom plockar han ju bort. (Förbålt skicklig partiledare, men det vågar man väl lika lite säga som xxgxrbolx. )

Vi behöver vispa in lite historia här för att belysa svensk ”överambition”

1600-tal  – storhetstid

Svenskars kapacitet att organisera är kanske lite speciell. Kan det vara en nackdel kanske. Se på den krigsmakt med närmast preussisk perfektion som skapades vid början av 1600-talet och som användes för att bygga upp en svensk kolonialmakt.

Det krävdes komplexa ting. Omfattande konsulthjälp inköptes från andra länder. Administrationen av krigsföretag torde vara lika krävande då som idag. Kungen och ständerna ville nog inte vara utan utredningsunderlag, som visade vilka erövringar som skulle ge bäst skatt och tullinkomster. Man behövde skriva avtal med tusentals legosoldater. Vapentillverkning, en komplicerad teknisk kedja som började i små gruvhål och masugnar i Bergslagen, varifrån järn skeppades eller släpades vidare till styckebruk i Åker och värjsmide i Wira. Hästavel kunde göra skillnad – den tidens stridsvagnar. Vem kan idag tillverka en trätunna? Framställning av krut för en hel arme byggde på tidsödande och utrymmeskrävande processer med urin blandad med jord.
Det gick bättre än bra. Gustav II Adolf lyckades med sin ”dagen D” -’1628. Kriget kunde föras på främmande mark. Kungen föll av hästen i Lutzen, men svenska chefer kunde båda kriga och förhandla.Tilltaget av Karl X att i ett gigantiskt bakhåll dra in halva konungariket Danmark till Sverige har väl få paralleller. Hörde jag ”Polens delning”. Nja, dom fick ju återuppstå ett par gånger. Danmark blev för all framtid kluvet av det svenska stålet.

Sveriges stormaktsposition varade bara några decennier. Omkring 1700 anfölls Sverige av en koalition på flera fronter. Karl XII, den unge karismatiske superkrigaren, tog snabbt initiativet och besegrade en långt större rysk arme vid Narva. Självaste Voltaire imponerades och skrev en KarlXII-biografi.

KarlXII vände ner mot Polen i en alltmer påfrestande irrande offensiv. Landet som var effektivt som ett Preussen levererade säkert mycket, men krigandet kunde inte skapa säkerhet för landet. Drömmen om att Narva skulle upprepas blev en futilitet. Krig utmanar tålamodet och förståndet. Bomber-Harris i London bombade tyska städer i en fåfäng strävan att upprepa den fruktansvärda eldstormen över Hamburg. Möjligen misslyckades han på grund av ett bättre tyskt luftvärn som fick de flygande fästningarna att släppa sina bomber på åkrarna framför målet.

Karl XII förlängde och förlängde och räknade med att hans formidabla rykte som mirakelhärförare skulle räcka.

Men Tsar Peter hade förstått Jan Stenbecks lag. Ny teknik var en av hans grundbultar. I slaget 1709 vid Poltava var Sverige slut.

Vad lär vi oss av detta! jo att…

Svensk självbildshistoria startar med Gustav Vasa.
Om man kikar in i en finsk skolbok lär tiden börja 1809.
Och danska skolbarn lär nog hylla Kristian II, eller Valdemar Atterdag.
Ryssar vet att hoppets låga tändes 1709, då hotet från Sverige äntligen försvann.

Känns berättelsen INTE igen? Tro det. Historiekunskaper som vehikel för nationell självbild är strunt. Opålitligt och tråkigt. Desinformation heter det idag.

1900-tal

Jag var ung på 1960-talet, som var en tid av till synes ohejdbar tillväxt. Staten cashade in. Finansminister Sträng införde omsättningsskatt och snart hade han höjt den till 10%. En studiemedelsreform breddade intagningen till högre studier. Universiteten, som hade varit idylliska små samhällen, översvämmades av studerande. Den socialdemokratiska rörelsen byggde välfärd och byråkrati i en rasande takt.

Bistånd till fattiga länder var en ny radikal politisk fråga. Den första hjälpmyndigheten hette NIB och fick en uppmärksammad resa, eftersom Ulla Lindström, den enda kvinnan i regeringen blev ansvarig minister. Och eftersom denna kloka dam ställde ultimatum för mera anslag till NIB.

När jag var på universitetet hade verksamheten tagit fastare form. Myndigheten hette SIDA och den var snart inne som en del av Sveriges snabba välståndsbygge. Vart man än vände sig såg man entusiastiska u-hjälpsmänniskor. Här fanns kompetens värdig en medelstor kolonialmakt. Jag förstår än i dag inte var alla kom ifrån. Vi hade haft missionärer, det gav ju svensken en hum om geografi och klimat. Men nu dök det upp lämplig personal till att bemanna alla exotiska tjänstemannauppdrag som kunde tänkas.

Olof Palme var en Zlatan-chock i klass med Karl XII med sprängande drabanter. I spåren av Olof Palmes övermod började en märklig självgodhetens resa, som nog nu kommit till sitt ärelösa slut. Politiker och allmänhet i nybildade fattiga länder uppfattade Palme som en unik hjälte i en värld av stormaktsarrogans. I Palmes efterföljd har svenska politiker haft svårt att sansa sig. Socialistiskt anstrukna biståndsprojekt blev en mission. Men, men, att hjälpa är svårt på många sätt.

Jag träffade för några år sen i bortesta Finland en man från Senegal som arbetade som advokat i Frankrike. Jag provade min franska men när jag nämnde att jag var svensk spårade det ur. ”Paahhlmee”! utbrast han och föll liksom i trans och blev nästan okontaktbar. Jag har hört om liknande från flera. Varumärket är blixtrande.

Att förse u-länder med (ganska) obundet bistånd och att ge invandrare svensk standard från start intill livets slut verkade vara det uppdrag som som passade bäst för Sverige. För höga ambitioner måste man ha.?

Bistånd är också svår.t. Det hörde jag mycket om på somrarna 1972-75 då jag var på samma sommarkollektiv som blivande tjänstemanna-stjärnskott som Jan Herin, Anders Bjurner, Carin Norberg, Arne Ström. ”Det är lika bra att ge checkar, vi kan aldrig styra pengarna dit vi vill..” var ett omtyckt provocerande diskussionstema.

Invandring har ju en koppling till U-hjälp. ”Vi hjälper dig: Du får pengar för att bättra på ditt samhälle. Eller du får komma till oss i Sverige.”

 

Rekord i fred

1811 diktade Esaias Tegnér: ”Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Den fysiska revanschismen blev omöjlig. Den svenska självbilden handlar om att vi är mer humana än andra länder. Och vi är neutrala, men ingen kan förklara vad det är bra för. Annat än att det blev ett lyckat artonhundratal i Tegnérs-diktens anda när Karl XIV Johan satte ned fredsfoten med kraft.
Första världskriget gick oss förbi. Andra världskriget levererade vi prima järnmalm till de tyska krigsansträngningarna. Vi var ”fyra (Hitler-)timmar från ett tyskt generalanfall”, brukar militärhistoriska magasin skylta med i kiosk-fönstret. So What? Svårt att dra slutsats.

Sanningen är ju att Sverige under decennier saknat försvarbara skäl för sitt agerande i invandringspolitiken. Sverige och andra länder har försökt dölja att de stängda gränserna har varit fundamentet. Flygbolagen expedierar att utestänga asyl-ökande. Den måttliga ström av invandrare som i stor utsträckning tagit sig in i Sverige på falska dokument har hanterats. Ofta har det varit särdeles duktigt folk.

Politiker med synpunkter på sakernas tillstånd har utsatts för smädelser och desinformation. Politiker i Danmark och Norge,som skruvat samma politik på lite annorlunda sätt har utsatts för attacker som gått över gränsen för det rimliga.

I Sverige har många enskilda och politiker ägnat mycket kraft åt att demonisera politiker och partier som haft åsikter och förslag.I SVT:s granskande program tillstår en rad politiker att attackerna på meningsmotståndare ofta sköt över målet. En alternativ planering för att vid behov bromsa invandring fanns, men det var inget för talarstolarna.

LÄNKAR

Tino Sanandaji har varit en uppskattad föreläsare och debattör.

https://detgodasamhallet.com/…/dgs-tv-avsnitt-8-med-tino-s…/

Hans Rosling på största välgörenhetsgalan räds inte att tala om hur illa han tycker om den svenska biståndsstrategi som betyder att den som lyckats ta sig in i Sverige ska ha svensk levnadsstandard genast och livet ut. . För det överväldigande flertal som bor i tält nära kriget kostar ett överlevnadspaket en bråkdel av den svenska dagpenningen.

Men nu har ju regeringen strukit flagg. I en ovanligt grundlig genomgång av invandringspolitiken i SVT får man se hur en lång rad före detta ministrar och ledande politiker tillstår att invandringspolitiken varit orealistisk. Inte bara det, det blir flera ja på frågan om attackerna på politiska motståndare skjutit över målet. Man visste att invandringen inte kunde få bli hur stor som helst. Det fanns alternativa planer, men det diskuterades bara i slutna kretsar. I talarstolen annat.

https://www.svtplay.se/…/tvarvandningen-om-svangningen-i-fl…

Du kan ingenting ta med dig dit du går!

 

”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Det var en projektil ämnad för mig. Scenen är den att vi har en konferens för min del av klanen Sommestad,dvs  tre pojkar med familjer. Jag hade beslutat att tala. Innan landgången för deras vidare resa drogs in.  Jag hade dukat upp i sammanträdesrummet med diabilder, kalendrar,  julkort, skolbetyg, etc.

”Det funkar nog nästan aldrig. Ingen har tid. Dagen efter begravningen åker det antagligen ner i pappersinsamlingen.”

Skarptunga missar sällan en möjlighet till logisk eller filosofisk attack.

Jaha minsann!

Tack för tipset.. Jag visste om deras motvilja. För ett par år sedan tog jag initiativ till en kusinträff på Halmstad slott hos min syster Lena, en krets på tio kusiner. Även kusiners barn och familjer inbjöds. Ingen av mina tre söner var intresserad. Jag kunde till och med ana en viss ilska. Kanske de har snöat in på alla skilsmässor tänkte jag då.

Inte ens gamla egna skolbetyg ville de ta hand om. Nu kunde det bli svårt att manövrera.

”En del här verkar ju vara kompletta manuskript. Du kanske borde digitalisera texterna?”

Broder Skarptunga backar lite från sin drastiska attityd.

Redan gjort i början av nittiotalet” kunde jag svara. Kändes som överskruv nu. Det där var en tid då jag satt i dator-krypinet bakom en pelare i Orminge, medan mina två yngsta hade sin brådaste tid som tonåringar.

Jag förklarar min strategi att spara ungefär tio procent av trivia, som kvitton, räkningar, deklarationer. Jag har införskaffat en värsting till dia-skanner som har väntat på mig i två år.

Barnen frågar om var och när för diverse och jag klarar inte av att svara. Jag måste utbe mig l om att få återkomma.

Jag blev ganska nöjd med mötet. Jag ska ta mig an det skrivet och tänk och inte lämna några flyttkartonger.

Varsågod – en första pusselbit.

Var fanns arbetet?

Där jobbade jag. När jag var konsult var det många platser per arbetsgivare.