Mr Parkinson meets Camptocormia

_maarg

På bilden visar jag en prototyp till en ”anti-camptocormia ”-motvikt som jag försöker att trimma in till ett användbart hjälpmedel för de som drabbats av det föga uppmärksammade parkinson-camptocormia-syndromet. 1)

Den ofrivilliga framåtlutningen (”bend forward”  , som för min del inträffar efter 300 till 500 meters gång, är ganska kraftig.  (Därav anekdoter om inopererade stålstavar som krupit ut genom huden?.)

Vanligt förekommande hjälpmedel för rak hållning (typ Hälsovästen) förslår inte. Dessa syftar till att dra upp hålllningen/ryggen genom att spänna axlöarna mot en gördel nedanför magen.

Botox-metoden är motsatt väg och kalibreras för att försvaga framåtlutningsmuskeln (psoas). Jag påbörjade ett sådant försök. Den första injektionen gav inte någon effekt på muskeln. Jag avbröt projektet eftersom kända resultat inte var uppmuntrande.

Ett ordentligt mothåll behövs. (Precis som Archimedes konstaterade, när han skulle flytta jorden.) Rollatorn fungerar därför bra och är (tillsammans med barnvagnar och kundvagnar min standardlösning. Ett lätt tryck mot handtagen då och då räcker ofta för att Camptocormia -syndromet inte ska utlösas. Däremellan kan man puffa vagnen framför sig. Och om Om rygg- och bukmuskulatur stelnar (i en lätt kramp) kan man stödja sig på (häva sig på) rullatorn.

Hur ska man få det att fungera? Rullatorn och gångstavar tar mothåll i marken. Alternativt kunde man använda något att gripa tag i. Som i ett takhandtag i en tunnelbanevagn.

Tyngdkraften är mitt val. Mottrycket ska anbringas precis mot gångjärnen i veka livet. Axlarna ska dras bakåt så att ryggen blir uträtad och lodrät. Om tyngdpunkten för hela ekipaget hamnar över benen kan man stå bekvämt.

Jag inhandlade ett exemplar av Haglöfs klassiska fotvandringsbarnstol. I utfällt läge kommer övre kanten av bärstolens ryggbåge att hamna på ett rejält avstånd från kroppen. Det nyttiga vridmomentet ökar om tyngd lastas på ramen och det ökar med av ståndet ut från ryggen.

Vridmomentet åstadkommer ett tryck på rätt plats på ryggen. Konstruktionen går att fälla ihop. Dessutom kan man bära lite packning.

Prototypens tyngd längst ut är ett exemplar av prosten Gustaf Unestams teologiska avhandling och monografi över socknen Söderby-Karl i Roslagen (Förgyllt klotband) C:a 4 kg. Vikten kan varieras. Jag tänker mig en sandpåse som kan läggas ini den blixtlåsförsedda yttre påsen.

1) ”Camptocormia is defined as an abnormal flexion of the trunk that appears when standing or walking and disappears in the supine position. The origin of the disorder is unknown, but it is usually attributed either to a primary or a secondary paravertebral muscle myopathy or a motor neurone disorder. Camptocormia is also observed in a minority of patients with parkinsonism.”

 


2). Gustaf Unestam var en prost i Uppsala Trefaldighet, som under 1950-talet då och då hedrade Börje kyrka med gudstjänst. Gustaf U. hade en magnetisk framtoning av närmast deGaulleskt slag. Han satte myror i huvudet på kantorn (min far) och tjusade säkert sopraner och altar i kyrkokören. Han kom alltid i sin illröda Mercedes 220, som han parkerade ostentativt  på kyrkkullens trafiknav.

Söderby Karl är en ganska liten socken utanför Norrtälje, men Gustaf Unestams teologiska beforskningsnit gjorde den tung. Inte en spade eller baktråg undgick sin förklaring.