[SCB x 2] – Gunnar Sommestad

Statistiska Centralbyrån lämnar stan efter nästan 50 år. SCB är nog en oförtjänt undervärderad myndighet. Okänd för de flesta. SCB har länge funnits i ett märkvärdigt hus i en brutal-modernistisk stil. Stål, glas och rå betong, ute och inne. Arkitektens namn är Tage Hertzell.

”En skyskrapa utlagd på marken” förklarade en a arbetskamrater på SCB för mig. Han var utbildad ark

Ett kvarter - två busshållplatser

En skyskrapa utlagd på marken

Tage Hertzells hus är inte en av alla dessa överraskningsnummer som ska vara arkitektens genombrott till kultstatus . Det är i stället en mäktig uppvisning av hur projekteringen av byggnader kan göras så att tekniska, ekonomiska, sociala och estetiska krav uppfylls och att skalbarhet uppnås.

Tage Hertzell valde prefabricerade betongelement som basalternativ för alla väggar. Det är byggklossar med lediga hål. Ett litet antal standardelement bygger alla bärande väggar i huset. Han låter rör och ledningar löpa synligt i taken. En estetisk ide, men motivet är också att funktionalitet och ekonomi blir bättre.

( Svenska Betongföreningen 25 oktober 2012. / YouTube).

Tage Hertzell har med tiden fått sitt väl förtjänta erkännande. ”Men då hade redan många innertak satts upp och många väggar hade vitmålats”, konstaterar han.

K-märkning var heller inte vad han önskade sig. Hans idé med huset hade ju varit att visa på ett system för maximal flexibilitet i byggandet.

1972 är bygget klart. Statistiska Centralbyrån och Byggnadsstyrelsen satte in 1000 personer vardera i huset. Byggnadsstyrelsen var både byggherre och förvaltare. Detta tilldrar sig nämligen på den tiden, då staten, alias Byggnadsstyrelsen, byggde domstolar, regementen och museer. Och behöll dem.

Under nästan femtio år har SCB och detta hus haft en relation. Men nu är det slut. Tiden hade uppenbarligen kommit för en ny omgång kreativ förstörelse.

347 meter långt är det ovanliga huset, som ligger där Karlavägen spurtar ut mot det vidsträckta Ladugårdsgärde. Garnisonen är stort. Stort och konsekvent. Man kan ju undra om huset kunde ha gjorts ännu längre?

Javisst, det var ju kvarteret som tog slut!”, sa arkitekten.

2012 - Föredrag poå Svenska Betongföreningen
Tage Hertzell ser tillbaka, inbjuden av Svenska Betongföreningen

Flexibiliteten var alltså målet. Han ägnar en stor del av sitt föredrag till att beskriva hur man lyckades med målsättningen att uppfylla alla krav på funktionalitet.

Betong till allt och färger
Betong till allt och färger

 

 KARLAVÄGEN 100
I receptionen möttes besökaren av ett orienteringssystem i tre dimensioner. Det var rumsnummer, våningar, korridorfärger, hissgrupper och funktioner. En kod kunde vara ett arbetsrum, men också ett kök, ett förråd eller hörna med kopiator.

Jag minns att det i begynnelsen delades ut papperslappar, som mest liknade färgglada skattkartor. Receptionisten kunde skicka med den besökande en sådan med förkryssade alternativ. Men man måste nog snart ha insett att det nog var lite för modernt.

Irrande främlingar med papperslapp är inte så trevligt.
Säkerheten var nog annars inget som vi oroade oss för. Det var faktiskt sällsynt med stölder.

Som besökare fick man anmäla sig i receptionen och vänta på att bli hämtad. Ett tidens tecken. En tjänsteman i takt med tiden reder sig själv hela ärendevägen! Sekreterare, som skriver ut diktamen bokar resor och kokar kaffe var på väg att steg för steg försvinna. Du måste hantera allt skrivande och kopierande,  utveckla mästerskap på grafik och kurvor för data. Kaffe-automationen sköter arbetsgivaren. Förmodligen med top-of-the-line. Kaffe gör nämligen att du ökar arbetstakten, Tror jag.

Det märkliga var att även vi anställda kunde gå vilse i huset. Man kunde ha arbetat där fem år eller mer och ändå ha svårt att ta ut raka spåret till en person eller funktion. Allt var så lika och så regelbundet och det fanns inga djurbilder att följa som på Finlandsbåten.

Trots färger, logiska koordinater och genvägar så virrade jag lätt bort mig. Och så blev det till att pinsamt besvära någon okänd medarbetare om tips hur man ska gå.

 

Sivert-Lindblom-Garnisonen

Sivert Lindblom – Exempel på Garnisonens konst

 

 

EGET RUM

I detta modernitetsmönster hade alla handläggare på SCB eget rum – en resurs som staten trettio år senare skulle kämpa vilt för att återta.

Alla rum hade fönster ut, vilket för de flesta innebar att det var fönster mot ett slags ljusschakt. Där fanns ofta något konstverk (”installation”) placerat på en botten av singel. Man kunde inte gå in i det. Men de var uppenbarligen konstverk med ett meddelande. Stumma,  men påfordrande. Jag hade en tid utsikt på något som liknade en vassrugge som böljar i vinden. Det var plaströr för elinstallationer.

Men dessa titt-lådor var bra för lokalsinnet. Man glömmer inte så lätt att någon har rum vid vassruggen.

 

FLEXTID

Garnisonen-huset är så långt att det behöver ha två busshållplatser. Här fanns vid starten Statistiska Centralbyrån, Byggnadsstyrelsen och Försvarets forskningsanstalt.

C:a 5000 personer skulle se till att komma 08:00 till arbetet i Garnisonen-kvarteret . Det blev en ohållbar situation för kollektivtrafiken.

Det var så flexibel arbetstid uppstod i statsförvaltningen.

Vi stämplade inledningsvis i samma gröna plåt-stämpelur som de som fanns i järnverk och pappersbruk. Sekreterarna satte in nya kort på fredagarna, kontrollräknade flextid och sexminuters enheter.

Ibland kunde man på nerväg till sin personalentré dröja sig kvar lite i trapphuset så att stämpeluret kunde ticka in på nästa fraktion av hel timme. Med tiden kom det upp lite elegantare datasystem-lösningar. I kombination med ett tidrapporteringssystem som jag tror aldrig infriade förväntningarna.

Garnisonen hade butiker i bottenplanet, En  med norra Europas förmodligen största sortering av lunch-sandwiches. Vi hade  faktiskt också egen systembutik i huset. Den låg vägg i vägg med receptionen. Det var en verkligt  fin butik, inga köer. Inriktning på vin. Suveränt att kunna pipa in där en fredagseftermiddag på väg ut från jobbet. Stor tidsbesparing!

 

KONTORSAUTOMATIONEN SLÅR TILLBAKA!

Under ganska lång tid gick datoranvändningens ökning hand i hand med en ökad pappersförbrukning. Det var populärt att skämta om det, kanske för att visa sin skepsis mot datateknik. Men i takt med att bildskärm och effektiva datagränssnitt utvecklades, kom en vändning. Sanningar lever inte så länge i vårt tidevarv. Utdaterade framtidsskildringar är ofta veritabla skrattpiller.

Jag tror att jag skulle mötas av skepsis om jag berättade lite om vad som gick för sig på kontoret anno 1976. Kontors-automations-historia således. (Jag hade bytt arbete till Statens Industriverk.)

Att Kristina Wikström, energiprognosbyråns duktiga sekreterare , ofta skrev ut texter som jag hade dikterat. Eller att vår likaledes duktiga avdelningssekreterare Ann Lundgren satt i en korridor i Gamla Riksdagshuset och skrev in utredningstexter på en golvplacerad mackapär, en slags ur-ordbehandlare, som hade vanliga kassettband som minnesmedium. Jag tror att hon hade tagit den med sig från Energikommittén. Utav vilken vi var en permanentning.

Utredningar kommer och går, sekreterare består.

Att få ha sitt skrivbord i Gamla  Riksdagshuset  på  Riddarholmen var ju väldigt fint.  Jag hade utsikt mot Riddarfjärden. Förnämligt, dock så att efter tre månader märkte jag inte av utsikten. I just det huset startade Axel Oxenstierna sin berömda uppbyggnad av svenska byråkratin på 1600-talet.

Den offentliga utredningsverksamheten och riksdagstrycket producerade ju väldiga mängder av text som skulle fram snabbt. Sekreterare, som skrev som blixten på IBM med kula eller mer traditionella skrivmaskiner var viktiga i produktionskedjan. Att skriva ett formellt  brev eller hela sidor utan ett enda fel var precis vad man gjorde varje dag. Och om det blev fel, så kastade de och skrev om.

 

TVÅ STÄDER. TVÅ KULTURER. EN JÄRNVÄG.

När jag arbetade i Garnisonen, första vändan, var huset delat mellan SCB och Byggnadsstyrelsen. SCB hade 1000 personer i Stockholm. Nästan lika många fanns i SCB:s hus i Örebro.

Varför Örebro? SCB var på 1960-talet utspritt över flera platser i Stockholm. Man växte snabbt. Mellan 1960 och 1970 mer än fördubblades antalet anställda. Således fanns det en lokalfråga. Planer fanns på att flytta till det planerade nya kontorshuset intill gamla Svea Livgarde. Emellertid var det ett bekymmer att Byggnadsstyrelsen bara ville ge SCB 1000 platser. Man var redan uppe i 1600 anställda.

Utlokalisering av statliga myndigheter var på väg att bli en regionalpolitisk frälsningsidé. Om landsorten ställdes mot Stockholm i Riksdagen hade Stockholm inte en chans.

Därför agerade man proaktivt. Man sökte upp finansminister Gunnar Sträng, som var positiv till utlokaliseringsidéerna, och erbjöd staten 600 arbetsplatser till behövande utflyttning. Gunnar Sträng uppskattade en myndighet som ville flytta ut självmant. Man får förmoda att SCB fick klartecken att fortsätta med 1000 anställda i Stockholm.

SCB hade flera utvecklingsbehov. Maskincentralen (hålkort), skulle utvecklas med datamaskin-tekniken. Löneglidningen för stanspersonal var ett nytt oroande tecken som talade mot att låta tillväxten ske i Stockholm. Framtida maskinhallar ville man förlägga utanför storstaden.

Man valde mellan Norrköping och Örebro. Norrköping var bäst. Man hade bland annat bättre tågförbindelser. Men kommunalrådet Aronsson i Örebro vände på steken genom att sockra med tillgängliga industrilokaler, lediga lägenheter och förtur i tomtkön för anställda.

Så, när slakten på myndigheter gick igång, var SCB skyddat.

Det var naturligtvis inte så lätt att flytta på aktuarier och statistiker som inte vantrivdes i Stockholm. Många slutade eller lovade att arbetspendla endast en begränsad tid för upplärning av nyanställd. Vad som krävdes för att ersätta en specialiserad handläggare med decennielång erfarenhet hade säkert ingen riksdagsledamot någon uppfattning om. Men det var väl ett regionkompetitivt nödläge?

SCB:s mödor med bemanningen i Örebro resulterade i en märklig struktur där en fjärdedel eller femtedel av varje enhet om cirka 20-30 personer var baserad på den andra orten. Ett omfattande system av ständigt resande för SCB-anställda uppstod. Ett betydande antal SCB-are satt alltså ständigt på tåget. Ett skäl för detta var naturligtvis att man inte helt kunde kapa banden med huvudstaden.

Denna struktur med avdelningar som hade en liten filial på den andra orten blev en normalitet och argumenten för status quo dök upp i nya former.

RATIONALISERING

Staten utkräver obönhörligen varje år några procents ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet. Några år in 2000-talet var det dags för SCB att minska sina kostnader genom att ersätta de personliga arbetsrummen med ståplats i kontorslandskap.

Att lämna det egna rummet var en stor sak, för vissa en djup kris.

En del kollegor hade uppfattningen att det egna rummet var en integrerad del av karriärtrappan. Att det helt enkelt var en facklig, för att inte säga mänsklig rättighet.

Kollega vid sitt skåp.

Kollega vid sitt skåp.

SCB valde en kompromissande kontorslandskapslinje. Ungefär hälften accepterade ståplats med att minimum av plats för böcker och annat jobbmaterial. Eget innehåll som ljudmedia, kex, egen läsning och gymkläder måste låsas in i skåpet. Böcker för ämneskunskaper, uppslagsböcker och samhällsorientering kunde stå i en gemensam bokhylla. Skulle väl räcka med ett exemplar per enhet?. Vi gallrade ut bok-dubbletter, men inte bara det. Hundratals fina böcker och bra-att-ha från tömda rum dumpades i stora transportcontainrar.  Jag som i alla år tillhört lobbyn för det ”digitala”, drabbades av en icke obetydlig ångest.

De som aktivt motsatte sig landskapslivet, fick i regel behålla sitt rum.

SCB-PRODUKTIVITET 1974

När jag kom till SCB, första anställningen, sommaren 1974 hade dataåldern ännu  inte riktigt infunnit sig. På skrivbordet fanns en (primitiv) elektronisk räknare, gjord i Japan men märkt ”FACIT”. I övrigt pärmar med viktiga utredningar och beräkningsmetoder.

Den typiske/typiska handläggaren/tabellmakaren på SCB plitade ner sina siffror med blyertspenna i ett formulär, som kanske hade XEROX-kopierats från en sida i metodpärmen.

Inmatning av data baserades på hålkort. Hålkorten stansades av en särskild operatör kallad stansare, i regel en dam. Stansmaskinerna var stora åbäken som behövde eget rum.
Stansaren fick ifyllda banketter med siffror från handläggaren, som hon överförde till kort. Utöver datakorten behövde man ha styrkort med parametrar och programkod. Ordningen av kort kunde ha avgörande betydelse,  Att tappa kortpacken i golvet var anatema!

Man gjorde layout-planerade tabeller, som skrevs ut  i printerlistan. Offsettryckare kunde omgående klippa in tabellen direkt i publikationer. Tejpar (magnetbandrullar) fanns i Örebro och operatören hängde dem innan jobbet kördes.

Vinsten?

Mänskliga fel-faktorn kunde minskas. Aritmetik gick fort om man kunde programmera metoden. Datalagring med hålkort kunde ersättas med något bättre.

Örebrobilen hade ett fast körschema. Om chauffören nästa dag lade upp en  printerlista som var tjockare än vanligt kunde man ana oråd. Då hade körningen dumpat och då var det lika bra att skriva ut alla register så att man kunde, felsöka. (Jag hade min datorvana från ett betyg Numerisk analys och examensarbete för 3 betyg Statistik. Det var faktoranalys av en enkätundersökning.,)

Vid fel tappade man 24 timmar. Minst.

Olika former av primitiv OCR (optisk läsning) fanns på experimentstadiet. Det vanligaste innebar att man skulle skriva siffror som liknade vikingarnas runor,

En teknik med direkt inmatning via bildskärm med omedelbara reaktioner och uträkningar  var på ingång vid denna tid liksom generella databassystem. Detta nya omgavs av ett mytiskt skimmer. Somliga,, som tillägnat sig uppfattningen att datorarbete innebar mycket repetitivt arbete och vita rockar bakom disk, var nog lite skeptiska.

Tekniken utvecklades. Frågan var bara hur?

ControlData var ett amerikanskt företag som utmanande IBM. Man hade datacentraler i många länder som vände sig till ett bredare spektrum av kunder. De hade sin Sverige-anläggning och stordator i Västberga, senare i Kista.

Den forna hålkortsjätten IBM lyckades nästan ersätta sitt nästan totala monopol på kontorsautomation med något liknande för datorer. En IBM stordator körde varje inkommande jobb till slut och kastade sen ut programmet. Rubb som stubb. Timesharing å andra sidan innebär att  datorn håller status och väntar på input.

IBM sa aldrig nej till en kund som ville behålla en äldre lösning. Det kan förklara en del  av den osedvanliga lojalitet som datachefer länge visade IBM. Men företaget var inte favoriten för företag med tekniska behov. Där var det i stället de framväxande minidatorsystemen  ledande.  (Digital, Data General, Prime, Wang) . Minidatorerna gav kunderna kontrollen tillbaka. Datorerna kunde tas hem och integreras i företaget..

Man må betänka att de främsta experterna på datorisering ganska nyligen vid den här tiden hade förutspått att en eller två stora stora datorer per land skulle klara alla behov av avancerat datorarbete. Datorexperters blatanta felbedömningar skulle återkomma i en strid ström under följande decennier

NATIONALRÄKENSKAPERNA 1974

Nu var det 1974. OPEC utvecklades till en kartell och kamporganisation för oljeproducerande länder som höjde oljepriset och kastade in i kris. Redan 1971 hade ekonomerna anat oråd, då det märkliga hade hänt att Sveriges BNP inte ökade.  (Sen 1940-talet då BNP-beräkningar startade.

Då är det viktigt med god information, gärna i form av input-output-datadata. Det var heller inte att förakta att Åke Tengblad – världsledande på SNA. (FN:s standard för för nationalräkenskaper och input-output-modellering) hade blivit chef på SCB:s nationalräkenskaper.

Det är där och just då undertecknad dyker upp på SCB för första gången. Det blev mycket att göra med tjocka och tunna oljor, kol och koks , elförbrukningen med mera och branschfördelningen för energiprodukter behövde en översyn.

30 ÅR SENARE

När jag kom till SCB i början av 2000-talet hade turbulensen efter den stora statistikreformen lagt sig. Denna hade syftat till att splittra upp myndigheten i smådelar, som skulle ägas av fackmyndigheter. Många myndigheter hade återfört statistikframställningen till SCB i form av uppdrag. Andra hade aldrig tagit hand om verksamheten.  I presentationer av SCB:s ekonomi visades att hälften av produktionen var uppdragsverksamhet, vilket ju verkade urbota märkligt. Men det berodde alltså på att många myndigheter ansåg att SCB var bäst skickat att utföra arbetet. (Det fanns visserligen en stor internationell äkta uppdragsverksamhet. Det gällde fortlöpande att drygt 10 procent av personalen ute på utrikes uppdrag, som ofta var fleråriga.)

Regeringen har naturligtvis ofta var ett behov att kraftsamla runt dagsaktuella krav och behov och SCB försökte hitta  ett sätt att planera sin framtid.. På de olika användarrådens möten på SCB försökte man skapa konsensus mellan berörda statistikenheter på SCB, superanvändare från andra myndigheter, forskningsföreträdare och departementet ifråga. Med en stark ordförande kunde det kanske ibland åstadkomma något gott.

Det var svårt att få snurr på det hela. Alla vill ju få sttaistik, till och med du och jag.Och hekst snyklta på någon annan ndersökning.

Jag var mötesfixare i Miljö och Regioners användarråd, men slapp protokollföringen på grund av min Parkionsons sjukdom, Vi hade vita-duken-lunch i gästmatsalen för att hålla upp närvaron och inte missa någon god idé eller relevant statistiknytta.

Kanske för mycket Soft Power där?

VEM BESTÄMMER?

Planeringen av SCB:s satsningar var således i mångt och mycket ett lirkande och linkande. I Sverige omhuldas principen om myndigheternas oväld som omistlig del av nationens själ. Men det finns undantagsprinciper som kan tillgripas, som t.ex. att regeringen kan avsätta en verkschef med omedelbar verkan. Man måste dock ha ett skäl

Det svenska myndighetsidealet har fördelar. Verkschefer tillsätts vanligen på sex år. Det är oftast meritokratiska värderingar som gäller. Alternativt väljer man erfarna och utgående politiker, som förväntas leda med klokhet och stort kontaktnät.

Regeringen kan påverka en myndighet genom sitt val av verkschef. En gång om året utfärdar regeringen  också anvisningar för verksamhetens inriktning och medelsanvändning. Regeringen (alias politiska sekreterare) har dock vanligen inte så lång erfarenhetstid och dar därför ett informationsunderläge, vilket gör det svårt att förändra myndigheterna.

SCB har genom de 150 åren haft en lång rad verksamhetskunniga generaldirektörer, som har åtnjutit respekt stor både inåt och utåt.

Men någon gång händer det något.

 

EN CHEF KAN ÅSTADKOMMA UNDERVERK – ELLER?

Statistikreformen 1994 hade varit ett stålbad, men stillade kanske ändå inte belackarna. Så några är in på 2000-talet prövade regeringen att satsa på en ny typ av myndighetschef. Mer av den kompetens för ledning som finns i näringslivet.

Den nye generaldirn hade bestämda uppfattningar hur SCB skulle effektiviseras. Upprepade gånger framförde han att mer än 1000 datasystem användes på myndigheten, Detta måste  ändras, det borde vara standardiserat, han utgick från internationella benchmarks. Om så behövdes skulle han ta in utländska lösningar.

Vi antog att han räknade Excelark.

Om SCB: s verktyg,  metodik och beräkningars bakgrund och nytta med de olika verksamheterna verkade han inte veta något, kanske det var i linje med ledningsfilosofin, 

Reaktionen från myndigheten blev mycket negativ inte bara mot synen på SCB och statistikverksamheten, utan kanske ännu mer för att ha fått en chef som inte stod lojal med sina anställda. Ingen hade en tanke på att spela efter någon slags näringslivsmoral. Förvåningen växte till en alltmer kompakt ilska och motståndsvilja.

SCB:s chefer förhöll sig avvaktande.

Efter två år steg han över till ett chefsjobb i en näringslivsorganisation. Vice GD som var en diskret och resonabel långvägare, som kunde myndigheten i alla delar blev GD under resten av mandatperioden. De omfattande kvalitetssäkringsprogram som den förre GD:n hade sjösatt och som hade fått så många bromsar att slå till, fortsattes under en följd av år men i betydligt lugnare och aktsammare former. Vi anställda kände att faran var över, och kunde återgå till normalt arbete.

Lättnaden kunde ta sig lite mer ovanliga uttryck som att en bordtennistävling hade namnet ”X Y Cup”, där X Y var namnet på den förre generaldirektören.

 

SCB ÄR BRA!

Väldigt få utanför arbetande statistikers krets har realistiska uppfattningar om hur arbete med offentlig statistik bedrivs.

Sveriges Officiella statistik skulle komma att drabbas ev nya beräkningsmissöden med några års mellanrum . Men man får nog anse att prestationen totalt sett är god.

Den är en oersättlig tillgång för alla som plaskar runt i samhällsvetenskapernas stora kunskapsprojekt.

I själva verket har SCB nog oftast haft ett gott rykte. Sådant är inte en självklarhet. Jag har fått mig berättat den brittiska BNP-statistiken drabbades av en svårreparerbar förtroendeförlust efter det att regeringen hade gått in och petat i siffrorna före  en publicering.

 

SCB-PRODUKTIVITET 2012

På SCB kunde en handläggare 2012 klara av att direkt leverera avancerade tabeller från alla upptänkliga databaser. Att ta ner en kopia av totalbefolkningen till sin PC och göra en bearbetning eller samkörning, kan nog en och annan göra på ett par timmar. Det går snabbt tack vare databasspråket SQL, som tänktes ut på 1980-talet. Det och har blivit den mångsidiga och universella databas – som man tänkte sig.

SCB har haft visionära programutvecklare utanför den ordinarie data-avdelningen, som skapat betydande goodwill.

Användare av utanför data-avdelningen har ofta en avancerad förståelse för användargränssnitt. Det främsta exemplet på SCB är väl programmet PC-axis, som under många år drev utvecklingen av presentation av statistik internationellt. Programmet hade inte en standardiserad datalagring, vilket skapade motsättningar. Inte desto mindre har det använts av ett fyrtiotal statistik-byråer världen över och har genererat miljoner i licensintäkter till SCB

Ett annan innovativ utpost i organisationen var Bosse Justusson som tidigt utvecklade avancerade verktyg för interaktiv grafisk presentation av statistik på webben. Många har nog sett hans animerade befolkningspyramid. Han intresserade sig speciellt för geografiska presentationer.

Anders Wadeskog har gjorde många avancerade interaktiva presentationer med NAMEA-data, dvs nationalräkenskaper utvidgade med data för strategiska miljövariabler. (NAMEA; National Accounting including Environmental Accounts).

Jag hade förmånen att få arbeta ihop med honom åren 2006-2012.

Anders hade ett passionerat intresse för klimatpolitik och för effektiva verktyg för input-output med NAMEA-data. Beställare av projekt var ofta Naturvårdsverket eller Eurostat i Luxemburg.

SCB drev distinkta uppfattningar om miljöstatistikens utveckling. Man stödde en pragmatisk linje som innebar att man utgår från existerande nationalräkenskaper och lägger till miljörelevanta variabler.
De nationella miljöräkenskapernas aktörer var förutom SCB, av Naturvårdsverket och Miljödepartementet. SCB var med från start klimatpolitikens utveckling. Att ha en god inblick i statistikens data ger naturligtvis en särskild auktoritet. Viveka Palm SCB utvecklade den svenska positionen.

En speciell typ av intressent i NAMEA-data är de många forskare som använder livscykel-metodik.

KLIMATPOLITISK  DEBATT KRÄVER SIFFROR!

Åsiktsbildning kan behöva oneliners som kan bygga upp intresse.  Diskussioner om miljö och ekonomi kunde utgå från jämförelsevis enkla exempel som: ”Vad är egentligen påverkan på klimatet av en T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik Sverige.”  Med input-output-teknik applicerad på koldioxid- utsläpps-data och övriga miljödata kunde man övertygande visa att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varuproduktion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion systematiskt har flyttats till billigare alternativ i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer. Vi har kunnat fortsätta  konsumera bilar och elektronik. Nya industriländer har tagit sig an de produkter och processer som är problematiska.

MEN Intresset för att använda miljöräkenskaperna som ett operativt redskap  för miljö- och klimatpolitiken har varit noll.  Respekten för vetenskap med  evidenskrav och insikter i matematik och naturvetenskap är på glid till status noll för allt flera. ”Jag tror inte på siffror” blir norm.

Vetenskap kan vara bra, men man får bestämma själv om man vill tro på den. Är rätt uppfattat?

Fältet lämnas  öppet for postmodernismens ny sköna värld av relativa sanningar.

Miljörörelsen bryr sig numera inte värst om siffror. I stället bryr man sig om andra kriterier.

om det är en uppoffring som känns rätt
om det kan gestaltas som ett uttryck för god moral
om det stärker en gruppkänsla och svensk nationalism


Med Tage Danielsson-språk skulle man kunna säga att det nästan kan kännas som lite religiöst att sortera hållbart…

DET VAR ETT TAG SEN NU..

Jag arbetade på SCB fram till  2012 och ytterligare lite  med uppdrag, och känner inte till hur SCB:s datahantering har utvecklats sen dess. Ett tidens tecken är att utgivningen av Statistisk Årsbok – den klassiska bibeln för svensk statistik har lagts ner. 2014 blev den sista. 100 år blev det . Lite tråkigt faktiskt. Men det kostar väl för mycket kantänka.

Och jag måste påpeka att jag har haft ytterst lite att göra med SCB-Örebro som nog är en helt annan värld.

MIN RELATION Till STATISTIKEN

Den vill du kanske veta?

1972 Jag var klar med en samhällsvetenskaplig filosofie kandidat. Jag hade läst ett antal extra betyg (utöver 6) och dessutom ägnat ett år åt att vara redaktör för kårtidningen Ergo och ett halvår till värnpliktsomgång på Milostab. Jag utbildad utbildning till allroundexpert på signalskydd i det militära.

filosofie kandidat 1972

Matematik 2,
Statistik 3,
Numerisk analys 1,
Kulturgeografi 1,
Företagsekonomi 1,
Nationalekonomi 2,
Historia 3

Det ser väl fint ut! Men jag fick inget jobb på det. Inget som hade anknytning till min utbildning trots oförtröttligt sökande. En och annan intervju blev det. Arbetsmarknaden för akademiker hade efter en kraftig expansion drabbats av utbudsöverskott.

Siffrorna är ”betyg, – Man kan tänka ” termin-normaltakt.

Jag kan faktiskt förvånas över att jag inte sökte upp en forskarbana, men den tanken tänkte jag inte ens. Trots att jag bodde på en sträcka av Börjegatan i Uppsala, som gissningsvis kunde ha landets tätaste koncentration av professorer.

Mina föräldrar hade noll koll på akademisk verksamhet, trots att de umgicks en hel del med akademiker. Men det gällde körer och andra kyrkoverksamheter. Och en och annan ingift lärarinna.

Trots allt förvånar det mig att det inte förekom en regelrätt värvning från universitets sida. Hela min skolgång hade försiggått i ett exklusivt snabbspår med skickliga lärare. Det var lärare med licentiatexamen eller det kunde vara sina läroboks-utgivning som merit.  Just de hade ju varit utmärkta missionärer för forskning.

Not: (folkskola 4, realskola 4, allmänt läroverk4. Och jag ska väl tacka Högern och Socialdemokraterna  för en trevlig kompromiss i skolpolitiken  på 1920-talet.

ÅR MED LEA

Genom min dåvarande hustrus kontaktnät fick jag istället arbete som kamrer på ett bevakningsföretag. Det var omväxlande och innebar kontakt med högst olika strukturer inom företagsvärlden. Jag tog många initiativ, bland annat höll jag i introduktionsutbildning för ordningsvakter. Jag anställde en olycksbroder som medarbetare: Anders Jarefors. Han skötte den manuella bokföringen med större entusiasm än jag. Jag har sett att han senare skrev läroböcker i företagsekonomi Det blev två år i servicesektorn. Sen tog jag en studietermin med nationalekonomi på Stockholms universitet.

SÅ HÄNDER DET!

Jag var under några år deltagare i ett sommarkollektiv på Östra Granholmen nära Vaxholm. En vän på ön var Nils Odén, son till företagsläkaren på Sandvikens Jernverk, En dag säger han till mig: ”Du skulle nog passa in bra hos oss på SCB! Kom med mig till jobbet i morgon.”

Nästa morgon följde jag således med Nils på Waxholmsbåten in till stan.

Gruppchef Christer Stenbeck på SCB (namne med en mer känd Stenbeck ) säger ”Det ska vi nog kunna ordna!” Han uttrycker sin förvåning över att jag hade haft svårt att få jobb, ”Själv gick jag bara förbi här ett par månader före examen. Dom tog mig direkt”. J

Jag jobbade som extra i tre månader med att justera el- och bränsle- statistiken som gick in i input-output-beräkningarna. Jag fick fast anställning från 1 januari 1975 och fick ta hand om Privat konsumtions-beräkningarna. Ganska snart blev jag ombedd att söka en tjänst på Energibyrån på det nystartade Statens Industriverk. Det handlade gaska mycket om statistik och jag hade under alla år där regelbunden kontakt med SCB och Hans Berglund. Möten, som alltid var i hans rum Garnisonen.

Att på sommaren bo på skärgårdsö nära Vaxholm och kunna ta Waxholmsbåt till Strömkajen klockan sju och sen vandra i morgonsol Strandvägen upp till Garnisonen – det var en absolut höjdpunkt i livet.

Men jag hade ju inte klarat av att få ett jobb via en ansökan Jag förstår än i dag inte varför det var så omöjligt.

ÅTERKOMST TILL ENERGIBALANSERNA – NÄSTAN?

SCB första vändan var 1974-75. Jag hoppar 30 år framåt i historien. Det är 2005. Personal på SCB:s Miljöräkenskaper hittar mig i högen av sparade ansökningar och intresse uppstår. Man ville förstärka arbetet med att göra datorprogram för presentationer av NAMEA-data.  National Accounting Matrix Including Environmental acounts ) Det handlade annorlunda uttryckt om att visa på möjligheterna att presentera Miljödata med input-output-teknik. Samarbetet med SCB:s dataavdelning i detta ärende hade inte utvecklat sig gynnsamt Eller för att uttrycka det mer korrekt: Man var fly förbannad, ömsesidigt.

Jag ville gärna ha jobbet, men det var inte självklart att enheten skulle få anställa mig. Jag saknade formell datautbildning och även om jag hade goda vitsord för alla möjliga programmeringsinsatser

Efter omfattande turer med bland annat en riggad intern ansökningsomgång som höll på att gå i stöpet, får jag börja som vikarie för Nancy, som gör en period på Eurostat i Luxemburg När hon kommer tillbaka ett par år senare får jag fortsätta som fullvärdig SCB-anställd på miljöräkenskaperna. På denna arbetsplats fanns många trevliga och duktiga personer med intresse för samhälle och naturvetenskap. Övervikt för damer. Flera var disputerade.

Anställningsintervjun hade varit mycket ovanlig. På utsatt tid dök alla mötesdeltagare upp. Alla verkade på det klara med vad det handlade om. Utom möjligtvis jag.

Anders Wadeskog som, jag bara hade träffat helt kort innan mötet, verkade upprörd. Han satt mest tjurigt tyst i sin skinnjacka, som jag skulle se honom bära i alla sammanhang, vare sig det gällde föredrag för hundra personer i Örebro eller kommittémöte i Luxemburg eller köprond på NK.

Ja, det klarnade ju snabbt att det problematiska handlade om mig. Eller att jag var en lösning på ett problem, som var problematisk.

Dataavdelningens representant ville med bestämdhet att någon som var mer certifierad skulle komma ifråga och en sådan internsökande fanns. Personalkonsulenten pratade länge om vidareutbildning och allt möjligt irrelevant.

Enhetschef var Leif Norman. En man med en brett register med anspråkslöshet som vapen. Hans specialitet var att bistå statistikbyråer i Afrika med uppbyggnad av verksamheten. På treårskontrakt eller så. Med en hemresa. Planera upp arealstatistiken i ökenområden och sånt.

Jag hoppas att du kan ge oss lite tid. Vi ska nog hitta på ett sätt att fixa det här” sa Leif Norman till mig på väg tillbaka från mötet. Efter tre veckor veckor ringde han och hälsade mig välkommen.

Vid 58 års ålder kom jag till SCB och fick arbeta med miljöräkenskaperna. Jag hade inte kunnat hitta på något bättre!

Det blev ett fint sista jobb före pension!

Obegränsade möjligheter till resor och utlandsuppdrag, viket jag inte kunde utnyttja så värst på grund av en långsamt tilltagande Parkinsons sjukdom. Men jag närmade mig 60 och jag var anställningsbar, till och med efterfrågad. Inte illa om jag får säga det själv.

KAN MAN LITA PÅ DET ?

2006 dök SCB och framtiden alltså upp en andra gång i mitt liv. Denna gång handlade det om annalkande klimatkris. Det kändes som en återkomst. Jag hade ju, långt tillbaka i tiden, haft närapå tio år med energistatistik, scenariotänk och rapportskrivande om hur vi skulle minska oljeberoendet i transportsektorn.

Mycket föreföll mig lika energikris-utredandet 1976-85. Den internationella kontrollen av utsläpp av farliga gaser kunde ju anpassas till det nya fokuset på koldioxid i atmosfären. Mindre, renare, byt ut – det var ju ganska likartat.

Men dystopin hade man bytt ut. Nu var det farlig uppvärmning av jordklotet istället för brist på olja som som resurs för uppvärmning, jordbruk, industriproduktion och transporter.

Jag sa det till mina nya yngre kollegor. De tittade mycket klentroget på mig,.

DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER

Redan som barn kunde jag bli rädd för naturhistorien. Isen hade varit tre kilometer tjock på våra breddgrader. Och den skulle komma igen!

Efter isen kom Georg Borgström. Vilken polare! Han var professor i East Lansing, Michiogan. USA . Bara det! Dög inte Sverige? Nej jag tror inte det

Jag växte upp och hörde Georg Borgström hålla radioföredrag. Han var en tidig svala. Han hade sett något högst obehagligt komma. Han hade bestämt sig för att berätta jorden snart skulle bli en eländig plats.

Han samlade på allt som snart skulle var slut, fördärvat eller förgiftat: Skogen, tropikerna, boskap, kalhuggning, flodmynningar, olja, avfall, vetesorter, världshandeln, uppfödning, vattnet i Chicago, avdunstning, Indus och Nilen, Humboldtströmmen, havsbruk, Coloradofloden, jordbruk och skogsbruk i alla länder, jämförelse vete USA och Sovjet., grödors förbätttringspotential , ambulanser och frivilligarbetare.

Han räknade och sammanställde. Människans slöseri och oförstånd meste stoppas. Men det skulle bara avhjälpa till en del och inte i den långa sikten. Det som var svårast att avhjälpa var att ATT VI BLIR FÖR MÅNGA! Allt fortare. 1964 sammanfattar sina föredrag i boken Gränser   för vår tillvaro.

Han konkluderar: Befolkningsbomben kommer, man kan bara vara oense om hur fort det går. Själv anser han att smärtgränsen redan har passerats. Tillväxten räcker inte, vi kommer att drabbas av brist på mat och brist på plats.

Miljölarm 1965
Miljölarm modell 1965

Jag läste hans bok och kände en viss skepsis. Man kan ju om det säga att reaktionen kanske beror på att du inte kan ta till dig information. En spärr.

Senare har jag tänkt ”Domedagsprofet”. Den fryntlige mannen från Sverige var en sann profet,. som arbetade hårt med en naturhistorisk kollaps.

Det fanns hos alla anställda på SCB:s miljöräkenskapsenhet en klangbotten av miljöaktivism. Flera var disputerade. Kemi, Biologi och dagens miljöpolitiska front var inget problem. Arbetet med verkligheten i siffror. främjade nog objektiviteten.

Vi levererade data till den allmänna debatten. Den som sitter med faktaunderlaget till de stora politiska dagsfrågorna känner väl ofta engagemang.
Diskussioner kunde utgå från enkla exempel som: ”Vad är egentligen miljöeffekten av en  T-shirt tillverkad i Kina, som vi köper i en butik i Sverige.

Med input-output-teknik applicerad på koldioxidens utsläpps-data och övriga miljödata kunde det övertygande visas att Sveriges goda miljöstatus i statistiken är en chimär. Sveriges varukonsumtion har förändrats på så sätt att miljöskadlig produktion har flyttats till billigare industrier i Asien, där dessutom industrin smutsar ner mer.

KAN MAN FÖRUTSÄGA FRAMTIDEN ?

Borgström byggde ihop sin hotbild på ”befolkningsexplosionen”. Världens befolkning ansågs öka exponentiellt. Resurserna var nära nog uttömda. Misären till följd av överbefolkningen skulle inte kunna undvikas.

Vad blev det sen, sextio år senare? Befolkningstillväxten är ingen ödesfråga längre. Nativiteten är inte så oföränderlig, den kan dyka snabbt har vi sett. Människor i befolkningstäta länder är verkligen inte obildbara. Uppfinningar har haft stor betydelse. Växtförädling har ökat skördarna. Maten räcker.

Vad gick (inte) snett? Borgströms bok känns förtroendeingivande, fortfarande. Notapparaten är formidabel.

Hans fel var ju främst en grov underskattning av jordbrukets potential. En felaktig tro på ohejdad befolkningstillväxt. Ett allmänt undertryckande av all kan komma av marknadsekonomi och vetenskap.

Ja tycker att detta visar hur vanskligt det är att gå från ett deskriptivt perspektiv till en hållbar teori om framtiden. Kunskap om hur olika system genomsnittligt samverkar är vi ganska bra på. Marknads mekanismer är ett bra exempel. Del som händer när tiden går och tillvarons komponenter förändras – Det är en helt annan sak.

Borgström dukade smörgåsbordet för pessimisterna.
Många älskar pessimismen. Man tror bara på det som är negativt. Man samlas i gisslarsekter som odlar fördomen att en positiv nyhet aldrig kan vara sann.

Debattens frontlinjer kan följas bakåt ända till Malthus, men eländes-innehållet muterar tydligen.

I arbetet med prognoser och utredningar har jag ofta mött personer en glödande misstro mot ekonomer. Debatten om planekonomi kontra marknad lurar i vassen, liksom konkurrensen mellan ekonomer och anda samhällsvetare om vilken teori som ska förstås med.
En och annan ägnade hela sin akademiska karriär till att leta efter något bättre än pengar och priser.

Ett av mina favoritbegrepp är ”att inte tro på siffror”. Det har jag från en tidigare hustru som gick fram med argumentet ”Nej, jag tror inte på siffror”.

Å andra sidan är det uppenbart för mig att ett sedvanligt ekonom-perspektiv inte var relevant vid energikrisen. Inte heller är matematik som garant för något. Tidserieanalys kan duga för säsongrensning, men bör klassas med kaffesump om det används för förutsägelser på sikt.

Studier av typen ”Det optimala antalet kärnkraftsreaktorer” gav volatila utfall. ”Cost-benefit”-branschen gick på högvarv, men sådant ger ingen vägledning om investeringar för framtiden. Vi uppfinner, vi är kreativa förstörare och vi kan ändra våra preferenser.

Energiförsörjningsfrågan har sjunkit undan, ja rent av lösts, i skuggan av klimatkrisen. Likaså ozon-hål och sura luftutsläpp. Somligt visar sig dessutom vara falsklarm.

Förmågan att kraftsamla internationellt hade övats under oljekrisen (1974, 1979) och i och med rapporteringen av luftföroreningar. Det mesta i de statliga byråkratierna kunde återanvändas på klimatfrågan. Med vissa justeringar, som att torven fick vandra över till ”the bad guys”.

Jag landar i att skepsis är mycket viktigare än tron.

GEORG BORGSTRÖM drog i nödbromsen, men det blev kanske inte perfekt. Men han samlade all information han kunde hitta, sammanställde och räknade och varnade. Det var ju utmärkt, det gör vi fortfarande.

Men se där! Sextio sidor in i boken, inbäddat i ett uppsamlingsheat av olika olämpliga ämnen gör han en perfekt beskrivning av problemet med växthusgaser. Texten fyller inte helt en sida.

Georg Borgström om klimatets kris

Georg Borgström om klimatets kris

Så, han fann alltså den heliga Graalen men förstod väl inte.?  Ett annat val av kataklysmiskt drivhjul för samanbrottet hade sannolikt förskaffat honom en oavvislig plats i paleoekologins hall of fame

 

DET VAR EN FANTASTISK TID

Så, mitt bästa jobb var det sista. Det var en fröjd att samarbeta med Anders Wadeskog.

Han var passionerad och oerhört produktiv. Det var fascinerande och roligt. Han surfade högt på vågen i allt som gällde effektiv hantering av datamatriser.

De var bredare än så. Tillsammans med Ingvar Nilsson utvecklade han verktyget ”Utanförskapets pris” som ger kommuner underlagsdata för sociala investeringar i problemområden.
Hans nästan neurotiska strävan att vara originell, självständig och bäst ligger nära mitt ideal. Det var en fröjd att få arbete i hans projekt.

GUNNAR SOMMESTAD

2020-10-25

Se även min beskrivning om verktyg för analys med miljöräkenskaper!

 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
 
What do you want to do ?
New mail
 
What do you want to do ?
New mail
 
What do you want to do ?
New mail