Kategoriarkiv: Sverige

Mitt Uppsala

Insiktens kattguld och vetenskapens ovedersägliga lerslätt.

Uppsala 1930

Jag har haft mina formativa tonår och lite till i Uppsala. Jag har omsider upptäckt att ungdom som närmar sig universitetsstaden utifrån kan ha ett mycket uppskattande och romantiskt förhållande till staden. Jag for illa av Uppsalas värld sedd från insidan och tog till en sandemosisk flykt från den. Såsom somliga spränger sin barndom för att få fart på livet.

Mitt Uppsala låg på is och blev sällan besökt under decennier. Men bara sjunket, inte glömt. Jag upptäckte ganska nyligen att jag i Stockholm kunde ge 30 år yngre arbetskamrater som bodde i Uppsala värdefulla informationer om gatukorsningar, adresser och annat.

Den nobla kartan härovan satt under några barndomsår nålad på väggen i lärarbostaden, men försvann senare någonstans. Det förmoderna Uppsala ter sig som en nätt fyrkant. Det gula i övre högra hörnet är en stor frodig veteåker som fanns ännu på min tid. Den höll Luthagens ljusgröna halvfunkisbastioner på några hundra meters avstånd.

Uppsala är en delad stad. Fyrisån är en mental berlinmur, som överträffar det mesta i den vägen. Jag bodde på Börjegatan 7, på gränsen mellan Luthagen och det egentliga akademiska Uppsala, alias östra stranden. Vad det nu än var, så var det något secluded.

Det borgerliga Uppsala på västra sidan är inte samma stad. Den store entertainern Owe Thörnqvist är en fin ambassadör för den som vill veta mer om Uppsalas namne.

På mogenhetens höst har jag känt ett visst behov av uppsaliana. Jag har ett hyggligt stort grafiskt blad som visar Nybron i regnblänk och Carolina på sin introverta höjd. Jag hängde aldrig själv på Nybron som andra gymnasister, men just där till vänster i bilden satt jag försommaren 1966 på kafeet, en trappa upp, ovanför ”Umbrella”-butiken, som låg mittemot Bok-Viktor. Där satt jag i maj eller juni och läste Gibbons ”The Decline and Fall of the Roman Empire”.

Nybron

Jag har aldrig kommit igenom ”Ulysses”. Inte heller Robert Musil för den delen. Filosofi och historia, Gibbon omvärderad, lingvistiska uppfinnardrömmar och boende vid Medelhavet blev det.

Tre söner har jag – alla exceptionellt framgångsrika på olika IT-områden. Ibland ser jag diskussioner bland dem av mer samhällsvetenskapligt slag. Då tänker jag att jag nog har ett ganska vasst vidvinkelperspektiv.

Möte på krönet

Grattis Tjodolf till 40 år

Grattis till din häpnadsväckande framgång som affärsutvecklare och företagsledare i ett globalt sammanhang.

Vid vår kusinträff på Halmstad slott höll jag ett, för min del, omvälvande omvärderande anförande om min far,  alias din farfar,  Alvar Persson/Sommestad. Istället för att beklaga mig över all osämja och ömsesidig brist på uppskattning, lanserade jag en   genomlysning av din farfars klassresa. Tjugo år för sent kan den säga som  vill klandra mig.

Det har givit mig  ett uppslag till en sociologisk hypotes: ”Ingen klassklättring kan ske utan oöverstigliga motsättningar i påföljande generation.”

Jag  öppnade anförandet med en historia om Affe Nilsson, klubbmästare på Upplands nation, som jag hörde till  under studieåren.  Det var alltså slutet av 1960-talet.  Alf brukade tråka mig när jag förlorade i kortspel (vilket jag har svårt att glömma), men han imponerade också genom att lyckas bli anställd på Finansdepartementet redan innan han var klar med sin universitetsexamen.

Nu var det så att Affe var på någon slags släktbjudning någonstans i Norrtäljetrakten.  Därvid blev han presenterad för sin gammel-mormor eller liknande.

”Här har vi Alf, som redan har blivit statssekreterare på Finansen”.

” Ähh de samma sak som folkskollärare”, undrade den gamla damen.

När så inte var fallet vände hon resolut  ryggen till  och gick sin väg.

Mina  åhörare skrattade gott åt detta uppstartsskämt. Jag tryckte också att detta var  roande, ganska länge.. Med tiden skulle emellertid denna historia framstå i en annan mer bekymmersam dager. Det var när min far gjorde mycket klart för mig att han inte kunde förstå vad mitt jobb egentligen var för något.

Att få in en fot…

Framgångsrik chef på King.com – Activision. Drygt 200 miljoner personer spelar Candy Crush Saga varje månad’.. Tjodolf basar för drygt 400 mediearbetare på spelstudios i Stockholm, Malmö och Berlin.

 

I  slutet  av 1960-talet var arbetsmarknaden mycket god för samhällsvetare.  Den socialdemokratiska samhällsmaskineriets cylindrar rusade på högvarv. Några år senare hade en våldsam expansion av universitetens grundutbildning  radikalt förändrat bilden. Att få ett jobb med samhällsvetarinriktning blev lite  svårare.  Jag drog mig fram med lite överliggeri, som stärkte allmänbildningen. Jag var anställd ett år som kårtidningsredaktör (Ergo 1967-1968).

Min fil kand innehöll till slut tolv betyg. (”Studieterminsekvivalentrer”  kan man väl översätta med.) Det blev till slut en  vald studieplan med tanke på de jobb som jag sedan kom att inneha. Min första födkrok var dock att vara kamrer på ett medelstort bevakningsföretag. Mitt arbete i studentkåren i Uppsala och kårtidningen gav mig efter ett par år kontakter ett ”riktigt arbete” på  nationalräkenskaperna på Statistiska Centralbyrån (SCB).  Jag beräknade den svenska privata konsumtionen i BNP. Min närmaste chef  Christer Stenbeck sa medlidsamt ”konstigt att det var svårt att få jobb. jag bara gick upp här och visade mig  när jag hade  en halv termin kvar. De tog mig direkt.”

1971  hade SCB rapporterat att Sverige hade haft sitt första år sen kriget och nationalräkenskapernas införande utan tillväxt. Detta hade skapat oro i den svenska social- ingenjörskåren. Något otänkbart hade inträffat. Men mer skulle följa.

Efter ett par år på  SCB blev jag ”headhuntad” till ny statlig myndighet för utredningar om energi och alternativa framtider

Svenska upplevelser

1990-talet blev en gastkramande färd utför för Sverige, som dock  till slut hejdades av Göran Persson. Sverige  tog nya tag och efter att par decennier var vi ifatt BNP-tätklungan. Vem hade vågat tro det!?

Jag lämnade statliga anställningar efter tio år. Mitt missnöje med statens obefintlighet som arbetsgivare skulle jag väl inte ge godkänt idag, men det blev bra att lämna med tanke på att svenska heydays för planekonomiska drömmerier gick mot sitt slut.

Efter tjugo år som datakonsult och PC-programutvecklare i varjehanda anställnings- och företagsformer,  blev jag återigen vid 53 år anställd på SCB.  Jag gjorde interaktiva statistikpresentationer på webben med Natturvårdsverket, SCB och Eurostat som beställare. Mycket var sig likt sen statens utredande av energiförsörjningen på 1970 och 1980-talet, När jag sa det till mina arbetskamrater tittade de klentroget på mig.

Ja, ja. Torven hade bytt sida, och var numera a bad guy.

 

Din farfar

Du och jag är nog mer märkta av småländska gener än vad vi tror.

Laguppställning.1959. Alvar är 40 år.

Alvar arbetade två år i sin fars plåtverkstad innan han kom därifrån och via folkhögskola kunde ta sig till folkskollärarbanan. Evy hade några äldre systrar som redan var städslade på bondgården, så hon kunde på liknande sätt via seminarium i Kalmar komma till sin första lärartjänst I Svarttorp.

Evy var snabbtänkt och effektiv. Alvar hade förmodligen skaffat sig en  imponerade fond av försäljarkunnande när de monterade hängrännor och stuprör. Hans studiemeriter var nog medelmåttiga.  Men han skulle komma att visa  en imponerande förmåga att lära sig tillräckligt mycket i varje utmaning för att ta sig fram,.

Alvar och Evy började med att ta tjänster  i Småland inte alltför långt från Tranås och Huskvarna. Men Alvar verkar ha haft en vision om Uppsala..

Jag är 36 år på bilden. Vi har flugit till Jönköping för att visa upp oss på en släktträff. Jag tycker att jag inte får ut någonting av det. Men det blir riktigt trevligt när vi övernattar hos Anna-Greta, gitarrspelande frälsningssoldaten och hennes Tage.

Och dit kom vi som du vet

Internationella mansdagen 2017

Om jag hade vetat att det var internationella mansdagen i söndags.?

Det hade kanske inte hade gjort skillnad.

Tiden krymper, man måste leva med sitt facit. Så som det nu blev.

Har du blivande man/män hemma, ja då ska du skicka med dem din kunskap om världen. Du förstår nog inte hur, men det ska nog ordna sig.

Jag studerade mycket i min ungdom. Tänker på det. Vad är tiders tankar? Ja vad är tiden? Alltid är den försvunnen.

Hade jag hade bott i Kruthyttan långt från storstan och närmaste läroverk, hade det nog sett annorlunda ut. Kanske mer mopedförgasare och mindre John Stuart Mill.

Bra var mitt filosofiska och naturvetenskapliga intresse, som jag kunde odla utan handledning. Dåligt var att jag saknade all erfarenhet av psykologi och social praktik. Men barn har lite kompetens med sig redan från början. Se mitt boktips.

Men till slut landar man. I terrängen. Ett liv utan en skilsmässa är väl inte så vanligt.

Om du inte är den typen som kan tänka sig att gå runt och erkänna egna och andras våldtäkter, så kanske är den försiktiga översnälla typen. En typ som också brukar ha en stark defensiv.

Som jag var. Trög man, du tycker kanske fortfarande om henne, medan hon redan föraktar dig med stöd av en packe Dr Phil & Co under armen.

Det var den dåliga nyheten.

Den goda nyheten är att det behöver inte alls bli tråkigt. Ta ett pappagrepp om barnen. Dela vårdnaden! Var med dom, res med dom, satsa.

Efter regn kommer sol. Inse det!

Jag var sex månader pappaledig 1977. Så banan är sopad!

Att bo i Kruthyttan och ha en kvinna som är nöjd är väl också bra. Men tänk på att när hon fyller 50 är barnen utflugna. Tänk dessutom på att någonstans finns en tryckkokare med allt som hon har skjutit framför sig .. Lokala studiecirklar, golfresor, bussresa till Kina, Hurtigrutten och bugg-kurs. Kanske står du där nästa sommar ensam med husvagnen.
Men det brukar ordna sig. Sälj till någon som behöver husvagn under älgjakten.

Vi lever i en tid då allt ljus är på kvinnans frigörelse. Bli inte upprörd över det. Om man läser det som fyller massmedias mer pretentiösa helsidor kan man tro att män är hur värdelösa som helst. Gå inte på det.

Det finns nog manliga dygder som vi män gott kan försöka vårda. Låt vara att det inte är hugget i sten. Till exempel goda ledaregenskaper och förmåga att förhandla. Samtidigt, lär av kvinnorna. Det finns så mycket att ta till sig. Empati, intresse för barn.. etc.

För mig är en mer teoretisk sak den springande punkten. Att feminister och allt vad det kan vara inte har det minsta intresse för att grunda sitt tänk på logik och en uppfattning om vetenskapsteori. Antagligen seglar de på någon folk-psykologisk idé om att den svagare alltid har rätt. Ungefär som att socialister (dock inte Marx) ofta anser sig ha samma frikort.

Jag måste säga att det har varit en lite sorglig besvikelse i mitt liv. Att aldrig ha träffat en kvinna som har ett intresse för vetenskapsteori.

Men det finns några kanske. Läs lite av Lena Andersson. Där finns det fotfäste. En spännande person.

Och så har jag det viktigaste boktipset. Steven Pinker – The blank slate.

Det har funnits en debatt i det mänskliga tänkandet om huruvida vi är ett ”oskrivet blad” vid födseln. Det är alltså debatten om arv eller miljö som vi väl alla känner oss hemma.

Pinker går igenom forskningen. Forskningen visar att teorin om ”Tne Blank Slate” är felaktig.

Men The Blank Slate stämmer så bra med de demokratiska idealen. Många forskare vägrar att ge upp försöken att visa att vi är alla lika när vi föds. Jag trillar också dit ibland.

 

 

Teknik (smartphones) slår politik?

 

Den svenska självbilden är problemet

Sammanbrottet i invandringspolitiken och omslaget till stängda gränser har varit häpnadsväckande. Kanske en händelse större än 500 procent på 1990-talet. Sveriges är nere för räkning. I dubbel bemärkelse.

Sverige har visseröigen varit ett i invandrarland. Men.

Om vi bortser från Balkankrigen, då invandringen hade betydande inslag av arbetskraftstillskott, gäller det att Sverige de facto tog emot en måttlig ström av ”illegala” invandrare, bestående av diverse människosmugglingsvarianter och påföljande anhöriginvandring. Relationen till den åsyftade flyktinginvandringen styrd av (UNHCR) klarlades sällan. Individuella utvisningsärenden skapar känslostormar och beslutande myndigheter drivs till beslut som underminerar lagstiftningen. Likaså, också det naturligt, kan den utvisningshotade överdriva och ge en förvanskad bild av farorna i hemlandet.

Janne Josefsson gjorde nyligen en ”uppdrag granskning” om de så kallade ensamkommande barnen, Där framgick att återsända barn nogsamt togs omhand av en organisation som skapats i Kabul för just detta ändamål. Talet om rutinmässiga mord kokade ner till ett enda känt fall på två år.
Man har väl ett ansvar för att ta reda på fakta. #Janne Josefsson tänkte nog sammaledes. Han hade varit ovanligt faktastram i TV-programmet.

När gränskontrollerna avskaffades i EU sjönk kostnaden för att ta sig till avlägsna länder och miljonerna av krigsdrabbade människor kom i rörelse. Många miljoner flyktingar i Syrien-området lider naturligtvis svårt, men signalen till uppbrott kan inte visas bero på krigets intensitet. Inflödet över Europas gränser styrs uppenbart av ekonomisk rationalitet och välinformerade riskbedömningar. Smartphonetekniken är antagligen det som har ökat invandrares möjligheter.

Men invandringen var inte skalbar och det var omöjligt att stoppa krassa, men rationella reaktioner på de europeiska ländernas brist på gränshinder. Fem tusen tog vi gärna hand om. Det kan kanske sägas vara det nordiska normalvärdet. En tiopotens upp klarade vi också.. Men när antalet fortsatte att öka i en exponentiell kurva, drog regeringen i nödbromsen.

Vårt svenska undermedvetna vill förmodligen att vi ska vara en regional stormakt. När vi inte är det försöker vi hitta på andra sätt att få vårt namn att ärat flyga över världen.

Jan Stenbeck (faktiskt en stor svensk) hade en minnesregel för investerare. ”PENGAR vinner över IDÉER för att den som har pengar kan att göra affärer på idéer”. ”Men POLITIK slår ”PENGAR i nästa steg”. Politiker kan hindra företagare med sina lagar..
Men hoppla, här kommer Stenbecks uppfinning: ”TEKNIK slår ut POLITIK”.
Invandrarna kan hitta kryphålen. Smartphones.

Kan man lita på politiker?

Jag minns fortfarande Hjalmarsonaffären fast jag bara var en liten pojk . Det var olust, dålig PR. Vad sysslade dom med? Dre första intrycken är viktiga. Jarlen verkade ju vara en ganska vettig person!?

Och hur många måste inte ha tröttnat alla tjatiga överdrifter från Erlander om ”hhÖÖÖÖÖgrrrerns” eller Bertil Ohlins onda avsikter. Var det verkligen mindre ljug förr? Jag tror det var mer.

Jag tror att i ett hundraårsperspektiv kommer Bert Karlsson, Ian Wachtmeister och Jimmie Åkesson att framstå som ärligt folk som sa
vad de såg, tyckte och trodde. De fick väljare, som inte brydde sig värst om allt demoniserande och buller från politiskt korrekt folk. Misstrogna, svikna väljare, röstar på dem som verkar minst odugliga.Och går inte det så proteströstar man. Eller fokuserar på något som man känner för. Till exempel färre invandrare .Det är ärlighet som behövs i politik.Några andra mandat borde inte finnas!

Ronald Reagan hade det. Margaret Thatcher hade det. Den gamle europaskeptikern oxch backbenchern Enoch Powell i hade det.

Å int är Jimmie Åkesson någon nazist eller rasist. Jag har en svärdotter som gått i samma skola som han, jag frågar henne om det behövs. Han har väl nazister i partiet, men dom plockar han ju bort. (Förbålt skicklig partiledare, men det vågar man väl lika lite säga som xxgxrbolx. )

Vi behöver vispa in lite historia här för att belysa svensk ”överambition”

1600-tal  – storhetstid

Svenskars kapacitet att organisera är kanske lite speciell. Kan det vara en nackdel kanske. Se på den krigsmakt med närmast preussisk perfektion som skapades vid början av 1600-talet och som användes för att bygga upp en svensk kolonialmakt.

Det krävdes komplexa ting. Omfattande konsulthjälp inköptes från andra länder. Administrationen av krigsföretag torde vara lika krävande då som idag. Kungen och ständerna ville nog inte vara utan utredningsunderlag, som visade vilka erövringar som skulle ge bäst skatt och tullinkomster. Man behövde skriva avtal med tusentals legosoldater. Vapentillverkning, en komplicerad teknisk kedja som började i små gruvhål och masugnar i Bergslagen, varifrån järn skeppades eller släpades vidare till styckebruk i Åker och värjsmide i Wira. Hästavel kunde göra skillnad – den tidens stridsvagnar. Vem kan idag tillverka en trätunna? Framställning av krut för en hel arme byggde på tidsödande och utrymmeskrävande processer med urin blandad med jord.
Det gick bättre än bra. Gustav II Adolf lyckades med sin ”dagen D” -‘1628. Kriget kunde föras på främmande mark. Kungen föll av hästen i Lutzen, men svenska chefer kunde båda kriga och förhandla.Tilltaget av Karl X att i ett gigantiskt bakhåll dra in halva konungariket Danmark till Sverige har väl få paralleller. Hörde jag ”Polens delning”. Nja, dom fick ju återuppstå ett par gånger. Danmark blev för all framtid kluvet av det svenska stålet.

Sveriges stormaktsposition varade bara några decennier. Omkring 1700 anfölls Sverige av en koalition på flera fronter. Karl XII, den unge karismatiske superkrigaren, tog snabbt initiativet och besegrade en långt större rysk arme vid Narva. Självaste Voltaire imponerades och skrev en KarlXII-biografi.

KarlXII vände ner mot Polen i en alltmer påfrestande irrande offensiv. Landet som var effektivt som ett Preussen levererade säkert mycket, men krigandet kunde inte skapa säkerhet för landet. Drömmen om att Narva skulle upprepas blev en futilitet. Krig utmanar tålamodet och förståndet. Bomber-Harris i London bombade tyska städer i en fåfäng strävan att upprepa den fruktansvärda eldstormen över Hamburg. Möjligen misslyckades han på grund av ett bättre tyskt luftvärn som fick de flygande fästningarna att släppa sina bomber på åkrarna framför målet.

Karl XII förlängde och förlängde och räknade med att hans formidabla rykte som mirakelhärförare skulle räcka.

Men Tsar Peter hade förstått Jan Stenbecks lag. Ny teknik var en av hans grundbultar. I slaget 1709 vid Poltava var Sverige slut.

Vad lär vi oss av detta! jo att…

Svensk självbildshistoria startar med Gustav Vasa.
Om man kikar in i en finsk skolbok lär tiden börja 1809.
Och danska skolbarn lär nog hylla Kristian II, eller Valdemar Atterdag.
Ryssar vet att hoppets låga tändes 1709, då hotet från Sverige äntligen försvann.

Känns berättelsen INTE igen? Tro det. Historiekunskaper som vehikel för nationell självbild är strunt. Opålitligt och tråkigt. Desinformation heter det idag.

1900-tal

Jag var ung på 1960-talet, som var en tid av till synes ohejdbar tillväxt. Staten cashade in. Finansminister Sträng införde omsättningsskatt och snart hade han höjt den till 10%. En studiemedelsreform breddade intagningen till högre studier. Universiteten, som hade varit idylliska små samhällen, översvämmades av studerande. Den socialdemokratiska rörelsen byggde välfärd och byråkrati i en rasande takt.

Bistånd till fattiga länder var en ny radikal politisk fråga. Den första hjälpmyndigheten hette NIB och fick en uppmärksammad resa, eftersom Ulla Lindström, den enda kvinnan i regeringen blev ansvarig minister. Och eftersom denna kloka dam ställde ultimatum för mera anslag till NIB.

När jag var på universitetet hade verksamheten tagit fastare form. Myndigheten hette SIDA och den var snart inne som en del av Sveriges snabba välståndsbygge. Vart man än vände sig såg man entusiastiska u-hjälpsmänniskor. Här fanns kompetens värdig en medelstor kolonialmakt. Jag förstår än i dag inte var alla kom ifrån. Vi hade haft missionärer, det gav ju svensken en hum om geografi och klimat. Men nu dök det upp lämplig personal till att bemanna alla exotiska tjänstemannauppdrag som kunde tänkas.

Olof Palme var en Zlatan-chock i klass med Karl XII med sprängande drabanter. I spåren av Olof Palmes övermod började en märklig självgodhetens resa, som nog nu kommit till sitt ärelösa slut. Politiker och allmänhet i nybildade fattiga länder uppfattade Palme som en unik hjälte i en värld av stormaktsarrogans. I Palmes efterföljd har svenska politiker haft svårt att sansa sig. Socialistiskt anstrukna biståndsprojekt blev en mission. Men, men, att hjälpa är svårt på många sätt.

Jag träffade för några år sen i bortesta Finland en man från Senegal som arbetade som advokat i Frankrike. Jag provade min franska men när jag nämnde att jag var svensk spårade det ur. ”Paahhlmee”! utbrast han och föll liksom i trans och blev nästan okontaktbar. Jag har hört om liknande från flera. Varumärket är blixtrande.

Att förse u-länder med (ganska) obundet bistånd och att ge invandrare svensk standard från start intill livets slut verkade vara det uppdrag som som passade bäst för Sverige. För höga ambitioner måste man ha.?

Bistånd är också svår.t. Det hörde jag mycket om på somrarna 1972-75 då jag var på samma sommarkollektiv som blivande tjänstemanna-stjärnskott som Jan Herin, Anders Bjurner, Carin Norberg, Arne Ström. ”Det är lika bra att ge checkar, vi kan aldrig styra pengarna dit vi vill..” var ett omtyckt provocerande diskussionstema.

Invandring har ju en koppling till U-hjälp. ”Vi hjälper dig: Du får pengar för att bättra på ditt samhälle. Eller du får komma till oss i Sverige.”

 

Rekord i fred

1811 diktade Esaias Tegnér: ”Att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”.
Den fysiska revanschismen blev omöjlig. Den svenska självbilden handlar om att vi är mer humana än andra länder. Och vi är neutrala, men ingen kan förklara vad det är bra för. Annat än att det blev ett lyckat artonhundratal i Tegnérs-diktens anda när Karl XIV Johan satte ned fredsfoten med kraft.
Första världskriget gick oss förbi. Andra världskriget levererade vi prima järnmalm till de tyska krigsansträngningarna. Vi var ”fyra (Hitler-)timmar från ett tyskt generalanfall”, brukar militärhistoriska magasin skylta med i kiosk-fönstret. So What? Svårt att dra slutsats.

Sanningen är ju att Sverige under decennier saknat försvarbara skäl för sitt agerande i invandringspolitiken. Sverige och andra länder har försökt dölja att de stängda gränserna har varit fundamentet. Flygbolagen expedierar att utestänga asyl-ökande. Den måttliga ström av invandrare som i stor utsträckning tagit sig in i Sverige på falska dokument har hanterats. Ofta har det varit särdeles duktigt folk.

Politiker med synpunkter på sakernas tillstånd har utsatts för smädelser och desinformation. Politiker i Danmark och Norge,som skruvat samma politik på lite annorlunda sätt har utsatts för attacker som gått över gränsen för det rimliga.

I Sverige har många enskilda och politiker ägnat mycket kraft åt att demonisera politiker och partier som haft åsikter och förslag.I SVT:s granskande program tillstår en rad politiker att attackerna på meningsmotståndare ofta sköt över målet. En alternativ planering för att vid behov bromsa invandring fanns, men det var inget för talarstolarna.

LÄNKAR

Tino Sanandaji har varit en uppskattad föreläsare och debattör.

https://detgodasamhallet.com/…/dgs-tv-avsnitt-8-med-tino-s…/

Hans Rosling på största välgörenhetsgalan räds inte att tala om hur illa han tycker om den svenska biståndsstrategi som betyder att den som lyckats ta sig in i Sverige ska ha svensk levnadsstandard genast och livet ut. . För det överväldigande flertal som bor i tält nära kriget kostar ett överlevnadspaket en bråkdel av den svenska dagpenningen.

Men nu har ju regeringen strukit flagg. I en ovanligt grundlig genomgång av invandringspolitiken i SVT får man se hur en lång rad före detta ministrar och ledande politiker tillstår att invandringspolitiken varit orealistisk. Inte bara det, det blir flera ja på frågan om attackerna på politiska motståndare skjutit över målet. Man visste att invandringen inte kunde få bli hur stor som helst. Det fanns alternativa planer, men det diskuterades bara i slutna kretsar. I talarstolen annat.

https://www.svtplay.se/…/tvarvandningen-om-svangningen-i-fl…

70-års-kontroll och slutjustering av CV

Den 2 juli styrde mina tre söner med familjer mot Vildmarkshotellet i Kolmården. Två dygn skulle ägnas åt djurupplevelser för barnen och tänk och tyck med farfar som fyller 70.  Jag har tre raska pojkar och sex barnbarn. Trevligt blev det och stämningen toppade kanske när Teo hittade en nakenbild på pappa som ung i en driva med diabilder.
Den tredje dagen, som var dagen före den riktiga födelsedagen (7 juni)  hade jag en liten mottagning i vår lägenhet i Johannelund,nära Vällingby. Mycket trevlig blandning, massor av blommor.
Okki har släktingar i Jönköping som vi ofta träffar – de sände videokörsång. Hannes Malmberg,  allas vår  ille faciet,  visade hur man dekanterar med en platt vinkaraff. Smart kille. Han hade redan skaffat två postdoc-platser i USA, trots att disputationen ännu inte hade ägt rum.

Det blev ”kanon” som de säger. Jag menar de unga som tagit över och som gör 2-3 dagsverken per dag. Jag tänkte vid pensionen (65) att jag skulle hålla på principen ”En dag, en aktivitet, en pensionär”, men pyttsan får jag säga. Reinfeldt får visa mig hur man gör.
När jag fyllde 69 fick jag som present ett fototillfälle med familjen. Det blev fina bilder. Och nu fick jag träffa alla elva i två dagar.

Alltnog, jag ska berätta lite om vad som tilldrog sig.
Den första kvällen berättade jag om min far Alvar, som är den som egentligen har satt oss på kartan.

Kväll två blev det mer av fars-grillning.
Tjodolf höll ett uppskattande tal om mitt ”Det ska vi slå upp” (i encyklopedin eller språklexikonet) som hade varit jobbigt för barnet, men som med tiden hade blivit något positivt.

En pappa som vägrar att ge enkla svar.

Teodor och Kristofer, som jag hade hand om under deras tonårstid som ensamförälder i Nacka, var också nöjda.
”Att bo med pappa var faktiskt som att flytta hemifrån. Man fick göra nästan allt man ville. Och ta konsekvenserna om det var fel.”
Vi blev snabbare vuxna menade Kristofer.

Vad kan vara bättre än sådant tal?!

Att själv disponera barnbidraget för kläder hade de nog med sig från mamma. Men vi kunde komma längre genom att låta barnen sköta all mat med hjälp av webb-butiker med hemkörning.

Min roll var att steka pannkakor åt alla varje lördag.

Jag brukar säga att den här tiden i Nacka var min bästa tid. Och då tänker jag på det självstyrande hushållet och inte på mina elektroniska dates med damer som också kunde bedrivas fritt.

Flyttat runt mycket, ja det blir det ju om man sysslar med skilsmässor. Men många av våra flyttar har varit reaktioner på skolan:

Rinkeby till Östra Granholmen, Vaxholm (”Ibland kommer det in extraturkar som får sitta längst bak vid väggen och lyssna.”  (Andreas). ”Idag fick vi krypa ut genom fönstret för att en elev hade dragit kniv lärare. (Andreas).  ”Här kan vi inte bo med småbarn”. (Min fru blickar ut över gården på Visbyrinngen 30,  som är täckt av glasskärvor).

Skarpnäck till Öskevik, naturskön by utanför Lindesberg. Tjodolf får ny vikarie varje månad i Bergholmsskolan i Bagarmossen/Skarpnäck. Obehöriga. Teodor mår så dåligt på  kvartersdagiset att vi flyttar honom till antroposof-dagis i Kärrtorp. En dag sätter vi fingret med slump i DN:s fritidshus-på-landet-annonser. Upp kom två missionshus i Bergslagen, varav vi  köpte ett.

Fanthyttan utanför Lindesberg hade en B2-skola som var mycket lugnare än  Stockholms förortsskolor. Faktiskt så  lugn att vi börjar bli oroliga. Tjodolfs lärare har engelskt uttal precis lika  farfars.  Lärarna verkar huka ute i skogen och ambitionslösheten skrämmer oss .

Vi flyttar in i tätorten.   Vi blir nöjda med Brotorp och Kristinaskolan. Vi finner att den svenska småstaden är en bra miljö: Simhallen, biblioteket, fotbollen  och hockeyn etc

Teodor och Kristofer i tonåren flyttar till pappa i Nacka. Nackas skolor håller en hög klass. Mina barn är ambitiösa och tar fin studentexamen.

Teodor doktorerar på KTH.

 

Tjodolf har visserligen i offentliga framträdanden berömt gymnasiet i Lindesberg, men jag har noterat att hans bitterhet mot Storåskolan sitter kvar.

Bruksort: När Tjodolf gick i nionde klass  fick jag en rapport om att att han inte längre tyckte att matematik var roligt.  Jag tog bilen och körde  Kungsholmen-Storå non-stop för att försöka reda ut frågan. Jag hade var uppmärksammad på att läraren var en omskolad gruvarbetare och gift med studierektor.

Jag hade ingen framgång. Mina vädjanden om att Pytagoras, Archimedes och demlikes kunde vara av intresse ledde ingenstans.   Tjodolfs matematiklärare  stod fast vid principen att den som var extra begåvad skulle stanna upp och hjälpa de elever som inte hade det så lätt för sig. Så spände han ögonen i denna Stockholmsfjant, och meddelade att i  Storå hade vi bestämt att matematikundervisningen skulle ska vara inriktad på sådant som  ”alla behöver och har nytta av.” Han visste vilka som skulle gå till gymnasiet och de fick lite extra med ekvationer och sånt de sista veckorna.

Tjodolf och parhästen Erik R. som inte heller passade i Storå och förmodligen fick utstå en lätt mobbning från landsbygdens lärare) De drog efter studenten i  Lindesberg till KTH i Stockholm och till stora framgångar i databranschen.

 

 

EXTRA MATERIAL:

OM GENERATIONSSKIFTEN OCH DRÖMMEN OM UPPSALA

eller 

BERÄTTELSEN OM DEN GENIALISKE STRATEGEN ALVAR PERSSON

Alvar17år.

Utgångsläge: Evy – bonddotter. Nr fyra av åtta barn. Arbetskraftsbehovet var tillgodosett och hon kunde lämna. Viss kulturell polityr: det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna.

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Alvar: Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Pappa Gunnar satte honom i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Bennichsgatan 5, Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Mina föräldrar lämnade uppväxt- miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet.Deras record härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp av välgörare i släkten och liknande,  ta sig till läraryrket.

Alvar och Evy. Nåå?

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar . Uppmarschen från Småland till lärartjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns utdelade vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”.

Ibland är de manliga dygderna avgörande. I vår tid när den genuspolitiska krutröken ligger tät över nejden gör man bäst i att flyga under radarn och sen  blixtsnabbt stiga uppåt när målet är nära. Såsom J29-ornas Flygande Tunnans piloter övaade, vrålande upp över Börje. Stridsflyget betydde att Börje under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Ett land där tiden har stannat. Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De amerikainspirerade  stationära trävidundrerna byttes mot silvriga mobila tröskor med en man på säckbytarplattformen. Som sedan byttes mot självgående bredkäftade eleganser.

Jag tror att Alvar var lika djärv när han långt senare vägrade inhibera en enmånads språkkurs i England. Tvillingarna v ar nyfödda och  Evy kröp upp på köksbänken när trycket blev för hårt.

Men utan Engelska skulle säkert karriären dött.

Evy och Alvar utstrålade modernitet. Utan att nånsin uttala ”Alva Myrdal”.

Alvar Persson skulle dock vidare. Politikerna i grannsocknen Börje erbjöd jobb åt dem båda. I dealen ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord.

Lärarbostaden i Börje

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten.

Börje församling hade dock tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar faktiskt regelbundet träffade personer från kyrkans högkvarter. Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en rivstart tog han greppet om socknen.

 

Vi trivdes i Börje. De långa lärarsomrarna ägnades åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med goda idéer kan försätta berg. Efter 10 år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad. Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda.

Vi barn skapade oöverstigliga problem och de resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de möttes så att säga i Uppsala efter pensionen.

Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös. En välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål! Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp. Byggtekniken var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna

 

Uppsala 1930Ar detta en del av förklaringen? Utviket satt en tid på väggen nära telefonen i Börje.

I pris-teoretiska tassemarker

Jag studerasenågot år i början av sjuttiotalet nationalekonomi med samhällsekonomisk inriktning. Det stavades då cost-benefit-analys.  ”Loss of life and limb” – vad kostar det.

Vi fick läsa en avhandling av en skotte (”Walters” var namnet tror jag) om hur vägarna kunde utnyttjas maximalt om man noga såg till att trafikmängden ökades upp till nära trängselpunkten, men inte förbi den ty då kollapsade trafiken och kö uppstod. Det var elegant och kära DN tog på sig att under minst ett par decennier ständigt påminna om att denna akademiska sanning borde bli allas sanning.

Cost-benefit i trafiken har haft en vinglig resa mot framtiden. Det ursprungliga intresset på akademin verkar ha drivit fram ett ganska seriöst arbete med datainsamling och beslutsmodeller hos myndigheterna.

Men skon har nog hela tiden skavt. Ibland har man bevisat de märkligaste ting. Landsvägen Kiruna- Narvik kunde bli hur som helst lönsam. Tvärbanan hade otillräckligt trafikunderlag skulle aldrrig bli lönsam hette det från expertisen.

Det var stolpe ut och förmodligen ett historiskt nederlag för Cost-Benefit-etablissemanget.

Om vi ser tillbaka på Walters avhandling, så visade han hur man utnyttjar befintlig gatuutrymme-till 99 %. Men varför ska man göra det undrade jag redan 1973. Än värre var det med investeringarna. Var bygger man nästa gata eller väg?

Vad jag minns gjorde Walters ett lamt försök att diskutera hur data kunde styra. Frågan blev obesvarad so jag ser det. I väntan på ett nytt  pristeorins genombrott har man sagt: Samla in så många investeringsalternativ du kan, så fixar vi att rangordna dem. (Och budgetrestrktioner är förbjudna!  Vi förstår att ni inte förstår det,. Det är en del av magin med  Samhällsekonomisk kostnads- öoch intäktsanalys

Trängselavgifter i Stockholm vore j  bas al tillämpning i teorin.  När stunden var inne för DN efter decennier av rop i öknen, fegade man plötsligt ur och gav halvt stöd till nejsidans länspolitiker och nån o-akademiker på Motormännens.

Omröstningen vanns ju sen ju av ja-sidan – en rungande påminnelse om att fåren ofta är klokare än fåraherdarna.

Flenare och andra

Flen - bakre rad, Börje - främre

! Flen – bakre rad och mitten.  Börje – främre yttrar

Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.

1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.

 

Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe.  Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som  delade sommarstuga och mycket annat med en ”tant Ninni”.

Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans  sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.

Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.

Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas  lärarseminarium.  (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning  från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan  tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.

Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala.  Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.

Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen  sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner.  Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga  en fin lärarbostad.  Så kunde man med dess hjälp locka över det  duktiga lärarparet från grannsocknen.

Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla.  Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.

Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal?  Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.

I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.

På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.

Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.

Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.

Och Flen??

Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som  samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!

Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.

Märkte jag  kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?

Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?

Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista ”Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.

Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.

På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar

 

tmp_27994708386660

1)  Se här dina fina barnbarn

2)  Stort tack för pengarna!  Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar  jag.)

Montesquieu – Mais non!

I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id'e

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e

stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.

Så, hur svänger det om svenska checks and balances?

Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.

Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.

Hur är det då?

Tredje statsmakten (uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.

Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.

Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet  som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket  kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.

I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters ”Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.

Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.

(”Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).

m3