I pris-teoretiska tassemarker

Jag studerasenågot år i början av sjuttiotalet nationalekonomi med samhällsekonomisk inriktning. Det stavades då cost-benefit-analys.  ”Loss of life and limb” – vad kostar det.

Vi fick läsa en avhandling av en skotte (”Walters” var namnet tror jag) om hur vägarna kunde utnyttjas maximalt om man noga såg till att trafikmängden ökades upp till nära trängselpunkten, men inte förbi den ty då kollapsade trafiken och kö uppstod. Det var elegant och kära DN tog på sig att under minst ett par decennier ständigt påminna om att denna akademiska sanning borde bli allas sanning.

Cost-benefit i trafiken har haft en vinglig resa mot framtiden. Det ursprungliga intresset på akademin verkar ha drivit fram ett ganska seriöst arbete med datainsamling och beslutsmodeller hos myndigheterna.

Men skon har nog hela tiden skavt. Ibland har man bevisat de märkligaste ting. Landsvägen Kiruna- Narvik kunde bli hur som helst lönsam. Tvärbanan hade otillräckligt trafikunderlag skulle aldrrig bli lönsam hette det från expertisen.

Det var stolpe ut och förmodligen ett historiskt nederlag för Cost-Benefit-etablissemanget.

Om vi ser tillbaka på Walters avhandling, så visade han hur man utnyttjar befintlig gatuutrymme-till 99 %. Men varför ska man göra det undrade jag redan 1973. Än värre var det med investeringarna. Var bygger man nästa gata eller väg?

Vad jag minns gjorde Walters ett lamt försök att diskutera hur data kunde styra. Frågan blev obesvarad so jag ser det. I väntan på ett nytt  pristeorins genombrott har man sagt: Samla in så många investeringsalternativ du kan, så fixar vi att rangordna dem. (Och budgetrestrktioner är förbjudna!  Vi förstår att ni inte förstår det,. Det är en del av magin med  Samhällsekonomisk kostnads- öoch intäktsanalys

Trängselavgifter i Stockholm vore j  bas al tillämpning i teorin.  När stunden var inne för DN efter decennier av rop i öknen, fegade man plötsligt ur och gav halvt stöd till nejsidans länspolitiker och nån o-akademiker på Motormännens.

Omröstningen vanns ju sen ju av ja-sidan – en rungande påminnelse om att fåren ofta är klokare än fåraherdarna.