Det sociala bagaget:

Evy – en begåvad bonddotter.

Nummer fyra av sex döttrar. Arbetskraftsbehovet hemmavid var tillgodosett vid tre flickor och hon kunde således lämna bondgården. Familjen hade viss kulturell förankring. Det fanns präster i släkten och Evy tog pianolektioner i Huskvarna. En av systrarna var en skojsam gitarrspelande glädjespridare. Modern  placerade gården i händerna på äldste sonen vid makens tidiga bortgång, vilket  de sex systrarna aldrig glömde, Denne son, som var äldsta barnet, gjorde  karriär som centerpartistisk kommunalpamp. Vars son sen gjorde  sammalunda,

Källeboda, Lekeryd

Källeboda, Lekeryd

Som liten var jag hos mormor på gården en eller annan föräldrasemestervecka. Bilden av mormor är blek. Mest mins jag hennes knäfall på kvällarna på en röd salsmatta och det följande synnerligen röststarka samtalet med Gud.

Alvar –  Mitt-kille i barnaskara på fem. Ansågs vara vek och konstnärlig och beskyddad av moder Hilda, som försåg honom med den kompletta utgåvan av H C Andersens skrifter.

Syskonskaran var  livlig och debattglad. Fader Gunnar i plåtverkstaden var en godmodig homeopatiintresserad liberal. Hans lojalitet med Baptistförsamlingen var hundraprocentig,

Bennichsgatan 5, Tranås. Plåtslagarmästare Gunnar med fru Hilda.

Min upplevelse av farfar är hans lyssnande och intresset för andra. Han hade hörapparat som han  således var noga med  att hålla  igång.   Retsamheter om hans vegetariska övertygelse rann av honom. Vid 80 fyllda klättrade han ännu på stegar och gick på tak.

Låt arv och miljö göra upp!

  • Bondgård möter hantverkare
  • Protestantisk etik  möter Pingströrelsen
  • Tranås mot Huskvarna

Pappa Gunnar satte Alvar i plåtslagarlära i egen verkstad. Det höll bara ett par år. Fem mil söderut längs 132-an fanns en ung, intelligent och vacker lärarinna som väntade på en man som kunde muntra upp henne. Hon var lärare i Svarttorp och bodde på övervåningen hos skolstyrelsens ordförande.

 

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna.

Väg 132- En gång en stolt strategisk länk mellan Tranås och Huskvarna. Idag, knappt synlig genom ett landskap som förlorat sin själ.

Mina föräldrar lämnade tidigt uppväxt-miljön utan att bry sig om önskningar från hemmet. Deras betyg härvidlag är nog lika blekt som mitt eget. Via folkhögskolor kunde de, med benägen hjälp med pengalån från välgörare i släkten, ta sig till läraryrket.

 

Min omvärdering

Min irriterande och obegripliga sopa till far var egentligen en briljant strateg, vilket jag nu sent omsider har insett. Likt Mao Tse Tung bytte han basområde för att nå avgörande framtida fördelar. Uppmarschen från Småland till lärar- och kantorstjänst i det något sunkiga Jumkil norr om Uppsala var inledningsvis inte någon succé Men Alvar kunde konsten att utstå den husliga sektorns lättfunna vanära, när han såg nya viktiga möjligheter. Jag känner sympati för honom där: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”..

Min historia börjar alltså ta form i Jumkil 1949. Evy klarade på något sätt den långa uppmarschen från det Småländska höglandet, trots att maken hade missat att lärarbostaden var hopplöst omodern. Om det var utedass kommer jag inte ihåg, men jag minns att kylförvaringen var under en stor lucka mitt på köksgolvet.

Alvar och Evy var ett energiskt par som utstrålade modernitet. De måste ha haft bra idéer om samarbete. Som jag minns det, grälade de väldigt sällan. Då  blir det  mycket energi över för nyttig användning.  Evy imponerade säkert på omgivningen när hon pilade runt till olika vikariat i en nästan ny framhjulsdriven Citroën C4.

Vi hade åkarfamiljen Olsson som grannar invid kyrkan. Olsons gråa Scania hade hämtat oss från Bringetofta till Jumkil. Familjen Olssons skulle komma att följa oss till Börje, och bygga hus och garage i kyrkbyn.

Bilägande var ingen självklarhet. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt

Bilägande var ingen självklarhet. Under andra världskriget tömdes landet på privatbilar – gengasbilar var inte så vanliga. Man fick köa för att få tillfälle att köpa en fabriksny bil. Och att båda föräldrarna förvärvsarbetade var inte heller så vanligt.

Jag minns inte så mycket av Jumkil. Hos Olssons hade Kurt och hans storebror märkliga lådbilar som deras pappa byggde med cykelhjul. Ett annat synminne  är att Evy fixar det uppvärmda dopvattnet i en emaljerad mjölkkruka i köket och  går över till kyrkan  precis när det är dags.

Jumkil var nog ganska ok . Något liknande gullviveinvasionen i Jumkilsåns dalgång har jag aldrig senare sett.  Jag kunde cykla med min trehjuling genom lärarbostadens stora rum.

Vi har  kanske lockats att peka finger åt Alvar. Han var, enligt den traditionella könsrollsregeln, portad från köket. Man kunde sen försöka göra honom till åtlöje för obefintliga hushållskunskaper. Han vek aldrig från sin rätt att begära fram ketchup till bordet, oavsett vad som serverades. Han hade en liten fristad längst bort i skafferiet där han förvarade sina torra upplandskubb. Evy själv  hade andra mål ån att förolämpa sin man på feministiskt maner.

Men ibland kunde det köra ihop sig på allvarligare sätt. Flytten till Jumkil var ju Alvars egen idé och den föreföll  antagligen i det korta perspektivet som misslyckad och grundad på felaktiga fakta. Samma tjurskalliga djärvhet tror jag att min far tog till  när han knappt tio år senare vägrade inhibera en enmånads engelsk språkkurs i Keswick, England. Evy var hårt belastad av att tvillingarna var nyfödda, Att åka hemifrån just då måste ha renderat honom dumstruten av andra graden. Jag minns att Evy vid något tillfälle beskrev hur hon kände sig belastad med ett stort hushållsansvar. ”Jag var tvungen att krypa upp på köksbänken när tvillingarna blev för jobbiga.”

Alvar vek inte ner sig. Engelska i enhetsskolan var den tidens stora kunskapslyft. Jag tror faktiskt att utan engelska skulle karriären dött för dem båda.

Åter till tidslinjen 1949 – 1952.  Mina föräldrar var nog överens om att Jumkil inte var rätt plats.   Efter 2-3 år började kusten klarna.

Socken-politikerna i grannsocknen Börje fick upp ögonen på Alvar och Evy Persson. Utpendlande uppsalalärare var kanske ett bekymmer för Börjeskolan. Smålänningar hade kanske något extra? Börje kommun visade musklerna och erbjöd jobb åt dem båda. I erbjudandet ingick bygge ett av en modern tjänstebostadsdsvilla i bästa läge mellan prästgård, skola och kyrka.

1951 års kommunreform skulle förvisa politikerna i Börje till det avlägsna Bälinge i nordost. Börje låg tätt inpå Uppsala. ”Bälinge” väckte skepsis, ja det blev närapå ett skällsord. Jag tror att Börje-politikerna gärna beslutade att satsa på Alvar och Evy, i sista minuten, innan Börje upphörde som kommun.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård - kyrka vilket fick börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Lärarbostaden i Börje. Min två år yngre bror syns på infarten. Placeringen av det nya huset skar av sammanhanget prästgård – kyrka vilket fick Börjes kulturelit att protestera, men efter en nedvinkling av taket gick bygget igenom.

Men det var inte bara Bälinge. Börje gränsade till en storstad. Börje församling hade tillförts pastoratet Helga Trefaldighet i Uppsala, vilket innebar att Alvar som skolkantor faktiskt regelbundet träffade och blev bekant med personer från kyrkans högkvarter. Hans gedigna konversationsskolning i  köken i Adelöv, Säby, Asby och Tranås gav säkert utdelning nu.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Med en kör kopplade han greppet om socknen.

Ännu viktigare var att han rivstartade med att sätta upp en kyrkokör.  Kören samlade  (som man kan se på bilden)  en stor del av socknen. Behovet av en social samlingspunkt måste ha varit på  topp.

Framgången växte till sig. Alvar kunde dra ut ännu några bas-träklaffar på kyrkorgeln. Skorna dansade över klaviaturen under hans fötter.  Om jag var med satt jag på den stora reservblåsbälgen på orgelns  baksida. Tråkigt men det var dock alltid frivilligt.

Börje låg under F16-flottiljens uppstartssektor.  J29-Flygande Tunnans piloter  vrålande upp över Börje. Det hände att de störtade i en kohage nära dig. Under kriget och ett par decennier därefter, innan man fått stopp på olyckorna med bättre felrapporteringssystem, omkom 1000 piloter. Det sägs att de skickligaste och djärvaste gick åt först. Vad jag inte visste var att en fanjunkare och blivande svärfar till mig körde hårt med  de värnpliktiga ute på F16 – Ärna. Den legendariske fanjunkaren ”Rinkan” var under några formativa år min svärfar. Jag uppskattade det mycket,som jag  kunde lappa ihop min vuxen- och familjeförebild. Rinkan hade en måg som lite motvikt till  bristen på en egen son.

Stridsflyget betydde att Börje socken  under decennier var belagd med byggnadsförbud, något som bidrog till den säregna letargiska atmosfären. Det var ett land mellan skog och Uppsalaslätt, ett land där tiden har stannat. Ett land utan vatten, sånär som på den lilla Libro bäck, som i takt med välståndshöjningen hade changserat till avloppsdike. Det bekom mig inte mycket, jag hade på somrarna i det sjöglittrande Småland som hemort.

Skördetröskorna markerade dock tidens förändring och den svenska ekonomins pansarchock. De stationära tröskverken med remdrift byttes under femtiotalet mot silvriga traktordragna underverk, med en man på säckbytarplattformen.

I nästa rationaliseringssvep försvann säckbytaren. Man går över till självgående bredkäftade eleganser, som tar sig fram utan traktor.

1. Lärarbostaden, tvärs över vägen till skolhuset för 3-4 och 5-6. Skolan för 1-2 låg uppe vid kyrkan. Lärarinnan fröken Johansson hade stor hårknut, var barsk men oftast solig’ Hon  hade en släng av  gamla tiders oinskränkta lärarmakt.. Hon kom ut med buss varje dag inifrån Uppsala.
2. Här bodde Anders Norlin, min bästis. Min mors kom-hem-till maten-gonggong nådde lite förbi kyrkan men inte hit.
3.  Kyrkan på en låg kulle från 1400-tal, takmålningar frilagda. Skolhus på vars övervåning vaktmästare Gösta med hustru Dora bodde. Det var tre döttrar, varibland Yvonne, den mellersta, nog var vackrast. Övragårdhs lanthandel. Åkare Olsson med Scania-lastbil. Farbror Gösta skaffade TV till fotbolls VM 1958.
4.Närmaste skogen som jag kartrerade, indelade i områden och begåvade med USA-staters namn.
5. Skolgård. Alvar ock vaktmästaren spolade is vintertid på närmaste åker. Dasslänga vid vilken jag fick mitt ärr i pannan av en vilseflugen spade. En av de stora grabbarna skulle hugga sig in på tjejernas. Lindad i rödrutiga handdukar och liggande på bilgolvet gick lärar-Citroënen in till Akademiska sjukhuset.             
6. Socknens ski-resort ”Kvarnbacken”. 28 m.ö.h. Här lurade (eller coachade) jag min yngre bror Staffan att kasta sig utför mot löfte om 25 öre. Han for in i ett stenröse och bröt benet.
7.Skogen hos Anders. Här låg vårt primära skridskokärr.
8. I Nyby brukade det vara skidtävlingar för alla åldrar. Med prisbord.
9. Gäsmesta. Mystsisk plats där vägen gick i en extra krok för att följa gårdens staket längs två sidor. Apropå vägnät: När jag återsåg vägarna i vuxen ålder blev jag häpen. Smalt och absolut omöjligt att mötas utanför skyltade mötesplatser. Där hade bussen gått?! Och det dög fortfarande!?
11.Här kände jag ingen, Home of Olga Karlsson.
12. Lite utanför vägkkorset i Ströby  – socknens kommunikationscentrum. Intill korsningen ligger ett lågt  barack-liknande hus . Socialnämnd fanns även här.. Sväng höger för att komma till Bösslinge, Brunnby eller järnvägsstation. Eller fortsätt mot stan förbi Skäggesta. Bösslinge och Skäggesta var viktiga gårdar vars blivande hemmansägare Lasse och Ingmar var jämnåriga med mig.
13. Här bodde den något äldre grabben Lövling, som hade höjdhoppsställning och övade stavhopp.

Alvar och Evy uppskattades säkert av de trygga och något sävliga upplänningarna. De långa lärarsomrarna ägnades i familjen åt motoriserade landskapssemestrar i STFs anda. Jag byggde kojor i träden med Anders Norlin, hade fotomörkrum och kemilab i källaren och åkte omkring i skogen på vintern med en kristallmottagare på släden.

Anders Norlin var min kompis. Hans mor hade tragiskt dött i cancer när den yngre pojken Mats var liten. Anders tog inte över gården efter pappa Olle utan blev flygsteward. Om jag förstod rätt så ägde pappa Norlin genom arv en andra lantbruksfastighet intill kyrkan. Han hade i alla fall två smedjor. En i skogen, ovan gården där vi hade vårt primära skridskokärr. I den fick jag en gång se honom smid-banka  till plogbillar. Smedja nummer två låg i bäckdalgången nära kyrkan.

Anders var jämnårig med mig och skulle komma att följa mig till realskola efter fjärde klass. Således två barn till realskola: folkskollärarens och storbondens pojk som bodde nära kyrkan. (Formeln var  4 år folkskola, 4 år i femårig  realskola, fyra år i gymnasium. Det var en specialare som ingick i  en kompromiss mellan Högern och Socialdemokraterna på 1920-talet).  Vad ska man säga om den segregationen?  Ett benchmark för PISA att beakta.

Skol- och kyrkvaktmästarens tre flickor ingick i detta lilla bildningskluster.  För flickor var det flickskolesystemet som gällde.  Vaktmästare Gösta  ordnade  generöst med samåkningslösningar. Vintertid blev vi skjutsade till Börje anhalt. På tåget från Heby, Morgongåva och Järlåsa kom landsbygdens smala urval av läroverkselever. I den mån som de inte var inkvarterade i skolhem, kanske stöttade av stipendier. i USDA

Den ljusa årstiden cyklade Anders och jag hela vägen till Seminariets Övningsskola (7 km) .  Vi lunchade i finlandssvenska fru Stenroths studentmatlag på Sturegatan 14. Tre kronor per dag.  Lämnades i kuvert på fredagarna..

Det är svårt att hitta något som mina föräldrar upplevde som bestämt negativt med Börje. Förutom den hårda lerjorden, så osmåländsk.  En sak som dock ofta kom upp vid köksbordet och som satte myror i huvudet på min far var hur han skulle hantera Olga Karlsson i Tiby. Olga ville ha ambitiösa mål i kyrkokören, och hon pressade ständigt Alvar med att hon skulle ha en tydlig roll som sopransolist.

 

Det finns mycket mer att säga om intressanta saker i Börje. En professorsfamilj  bodde i  Enbacken. Sju barn som gav ut en stenciltidning (”Elefantposten”) och bjöd alla och envar på ljusstöpning vid jul. De två äldsta barnen, som Alvar förmodligen har haft som elever, var Lars, som blev en namnkunnig expert på barnuppfostran och Bengt, professor i astronomi. Bengt har skrivit en tänkvärd bok om hur relativitetsteorin kom till.

Bengt lånade ut en en mycket fin refraktor (90 mm) tillverkad i Åbo till MNF , där jag var en av två  medlemmar i astronomisektionen. Jag monterade på kamerahuset från faster Signes förkrigs-spegelreflex-kamera och tog ganska fina diabilder på månen. Skolföreningen MNF  fick disponera de två små kupolhusen i astronomiska institutionens park.

Reflektion:  Detta speglar kanske ganska väl min krokiga livsbana.. Jag dras till naturvetenskaper men i min miljö finns inget stöd för laborativa verksamheter och inga forskarförebilder. Faster Signe finns som alltid med på ett hörn och märks med sitt benägna teknikstöd (humanist som hon var). Hon gav sin avancerade systemkamera till mig och höll alla syskonfamiljer med låne-vändåtta filmkamera. Jag tog några steg som amatörastronom, men upptäckte att långa fryskalla ensamma nätter vid teleskop inte var vad jag behövde. Min fil kandexamen kantrade över från naturventenskap till samhälle och humaniora.

Vi trivdes såvitt jag kunde förstå ganska bra  i Börje. Men Alvar Persson skulle vidare. En sparsam smålänning med idéer kan försätta berg. Efter tio år föll Jerikos murar. Vi bytte namn och flyttade in till 150 m2 i bästa Luthagen-läge i Uppsala.

Klassklättringen var fullbordad.

Både Alvar och Evy fortsatte dessutom sina lärarkarriärer. Alvar var glad som ett barn över att som inspekterande metodiklektor få snurra runt med inrikesflyget.

De kunde vara nöjda. Och karriär-instinkten verkade fortsatt stark. När klassklättringsraketen Alvar släppte sitt första steg , så sändes nya raketer vidare uppåt,

  • Själv valde jag att arbeta som statstjänsteman med framtidsstudier om energi-miljö. Vurmen för u-lands arbete, ja u-land allting, byttes under sjuttiotalet ut mot en krishantering av energiförsörjningen.
  • En av mina systrar blev professor, energiminister och landshövding.
  • En annan valde konsten. Hon blev scenograf och opera-librettist.
  • Min bror, som inte blev äldre än 21, var på gång som religiös trubadur eller popartist. Mycket kreativt!

Nästa generations raketer stiger vidare och underminerar fotfästet för de godhjärtade segregationskritikerna .

  • Mina egna barn valde som sin pappa IT-yrken. Den äldste har blivit synnerligen förmögen på sin förmåga att vara framgångsrik chef i globala dataspels-företag.
  • Näste är teknologie doktor och ägnar sig åt forskning om säkerhetsrisker i stora system.
  • Min yngste är företagare databranschen.
  • Ett systerbarn har studerat i Cambridge (Trinity College) och forskar i Nationalekonomi.
  • Ett annat har utbildning från London School of Economics och har börjat en jutistkarriär.
  • I Danmark finns ett barnbarn som har etablerat sig som en internationell auktoritet på feminism och kvinnlig frigörelse.
  • I Hamburg finns en musikalisk tjej som har utvalts till en exklusiv utbildning till opera-regissör.

Ja, Alvar det hade du väl inte trott?!  Hur har du fått till det?  Envis som fan var du. Kunde inte slå en tennisboll med mg utan att räkna poäng. Du har berättat att du blev liberal efter att ha sett Bertil Ohlin valtala i Tranås. Och det var inte ekonomin, det var att han uppträdde så elegant med slips och kostym. Jag kan inte säga att jag förstår…

Vi barn, och särskilt jag, skapade oöverstigliga problem och mina föräldrar resignerade till slut. Att falla tillbaka på ett umgänge de goda vännerna från de första läraråren i Småland blev en lösning, de gamla vännerna möttes så att säga i Uppsala efter pensioneringen.

Börjegatan 7 var ett typiskt bygge av stadens bygg-patriark Anders Diös.Huset tjänade en välkomponerad uppsalamix av pensionerade biskopar, professorer, direktörer, kapitalister. En prestation av Alvar att hänga kvar i den kölistan hela vägen in i mål!

Namnbytet Persson->Sommestad kanske var till lite hjälp.

Byggtekniken för Börjegatan 7 var traditionellt gedigen. Det sas att Diös alltid personligen övervakade murningen av de öppna spisarna.

Uppsala 1930 Denna tidningsbilaga från 1930 satt uppe vid telefonen i hallen. Kan kanske vara något som inspirerade Alvar. Man kan undra eftersom jag inte kan komma på något som skulle kunna ha fått en Tranåspojke att rita blickarna mot Uppsala.

Bandyn möjligtvis…!