Skilsmässofrekvensen i Sverige är högre än förr. Detta förorsakar samhället stora kostnader. Att det för många medför onödigt lidande verkar få bry sig om.
Jag räknar på fingrarna och kommer fram till att i min omgivning har nästan alla syskon och kusiner (som jag känner till) och alla mina egna barn, utom ett, genomgått #skilsmässa. (Men i min generation ett steg bakåt, hade ingen skilt sig.)

In alles cirka 5 – 10 procent av dryga tjugotalet personer i min omgivning har klarat sig undan ett ofta rätt plågsamt och ärolöst haveri.

Jag har själv skilt mig. Flera gånger. Som gammel man ville man gärna ge ett och annat råd.
Mitt råd är att man inte ska agera känslostyrt, vilket jag har gjort varje gång:
– Var saklig och prestigelös
– Erkänn fel och ouppmärksamheter
– Rikta blicken stadigt framåt

• Nästan ingen skilsmässa rullar tillbaka. Det finns ingen väg tillbaka. Du har förmodligen en brinnande lust att få berätta om vad hemskt du blivit utsatt för. Men de juridiska procedurerna är så fiffigt utformade att du aldrig kommer att få den chansen.
  • Medges att många skilsmässor innehåller svek, otur och vanära. Det kan verkligen tas som djupt drabbande kränkningar. Vilka i sin tur kan ge märkliga krafter. Inspiration kan frigöras. Författare delar inte sällan med med sig av kärlekens subjektiva vulkanutbrott.
    Själv har jag mestadels varit en defensiv krisdämpare – ett lätt byte för vår tids dogmatiska manshat.
    Jag vet inte, men det är väl så att de flesta skilsmässor är drivna av aggressiva män med empatibrist. Som dessutom är otrogna. (Den modellen är inte min, och den stämmer inte heller på någon av mig känd olycksbroder. Skit samma  ev feministiska Fakennewazz iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
  •  
  •  
  •  
  •  Olika kan det vara, men fortsättningen stavas alltid kreativ förstörelse.
    Man ska alltså helst bita huvudet av sina känslor och agera snabbt och målinriktat. Förhandla, avsluta, köp ut! Som bonus kan du räkna hem år och månader av inbesparad själavård.
• Jag har från början varit en psykiatriker – förnekare. (”Jag på en analyssoffa – aldrig!”). Som vis man förstår jag inte detta. Det är nämligen precis vad som behövs. – KBT!
• Det var mina råd i fråga om skilsmässor. Och jag vet nog att nio av tio inte lyssnar till det.
  (Det har till slut gått upp för mig att man som ung kan ha helt fel. Vara kortsynt, patetisk, utan fokus, vilse i perspekivet.)
• Om nio av tio äktenskap slutar illa,varför tillåter vi det? Det är ju uppenbart att äktenskapskonstruktionen inte är adekvat.
  Eftersom nästan alla äktenskap slutar i oreda, psykiska störningar och allmän besvikelse, till skada inte minst för barnen, verkar det vara en bra ide att med lag tidsbegränsa äktenskap.
  Förslagsvis till 15 år med möjlighet till förlängning med 10 år i taget.
• Det är vad jag kan se vanligt att kvinnor håller i familjen målmedvetet till 45-50 års åldern, med barnen uppdragna. Då söker de sig ofta sig ut på nya äventyr.
  Kanske män har en motsatt process? Äktenskapsperioderna måste naturligtvis jämkas mot barnens behov.
  Med valbara skilsmässo-stationer skulle nog problem hanteras med bättre framförhållning. Båda parter skulle bli mindre benägna till överdrifter. Mindre risk för att obearbetade kriser blir till exploderande ångpannor när alla tåg har gått.