Montesquieu – Mais non!

I begynnelsen var maktdelning på tre demokratins manifest och USA, som har tillämpat den, ett historiens skyltfönster. Men det är en icke-fråga i Sverige, vars författningstänkare gör

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id'e

En allians mellan kungen och bondeståndet var länge en bra id’e

stor sak av att inte vilja ha orubbliga domstolar.

Så, hur svänger det om svenska checks and balances?

Svenska jurister har inte mycket till mandat när det gäller att moderera lagstiftningsmakten eller regeringsmakten. Det rapporterades nyligen om att högre rätt i Sverige hade åstadkommit en fallande trend i fängelsetidspåföljder, samtidigt som ju Beatrice Ask tror sig ha skapat en motsatt trend med moderat kriminalvårdspolitik. Men det är nog inte mer än en krumelur i marginalen.

Parlamentarism eliminerar en tänkt motsättning mellan regeringsmakt och lagstiftningsmakt. Må vara att riksdagsledamöter nyligen kommit på Anders Borg med fingrarna i syltburken när han packar in icke-ekonomiska lagförslag i budgetpropositioner. Den bleka sanningen är dock att Sveriges Riksdag är ett parlamentariskt transportkompani. Enstaka ledamöter med självständighet och extra kunnande dyker ibland upp, men de mobbas ut av garvade partiledningar, sparkas snett uppåt eller slutar uttråkade. Vad gäller utbildning finns det bara ett par disputerade bland 349 möjliga. Alla de tre sidorna i Montesquieus balans-triangel fallerar.

Hur är det då?

Tredje statsmakten (uttryck som använts sen 1800-talet), är nog ett av triangelhörnen som vi faktiskt lever med. Journalistkarriären är som en modern version av en riddarorden. En elitstyrka med nästan gränslöst självförtroende. Stormästaren kunde vara Janne Josefsson eller Jan Guillou? En jagande journalist, som har satt tänderna i ett offer, släpper det aldrig. Man må tycka vad man vill om det, men verkligheten är nog att kritisk journalistik (ofta med tvivelaktiga idéer om sin egen etiska roll) fungerar som en appelationsdomstol som vi accepterar. Media har makt och pratar oupphörligen om moral. Man talar vid varje val om spinndoktorer och det fundamentala i att få journalister att bidra med politisk medvind.

Media är ett triangelhörn som balanserar ett sammanslaget riksdag+regering.

Ny spelare numro två är vetenskapssamfundet, som kan bilda hörn nummer tre. Forskare utövar en eftertänksamhet  som journalister måste hålla sig borta från. Ibland kan forskare lockas ut på banan, vilket  kan upplevas som ett klandervärt beteende av kollegor. I mer exakta naturvetenskaper kan utåtriktad kommunikation uppfattas som att man tränger sig före i kön och äventyrar den noggranna granskningen av forskningsresultat. Illa nog, men ännu värre om det är ett sätt att marknadsföra sig själv som forskare och kanske bättra på det egna forskningsanslaget.

I samhällsvetenskaper är sanningsbegreppet tämligen volatilt. Vi vet inte var evidensen ska sökas när nationalekonomen eller statsvetaren avfyrar en full bredsida på Dagens Nyheters “Debatt”. Vad vi däremot vet är att I svensk politik vinner alltid en fabriksarbetare eller facklig ombudsman över professorshatten.

Universitet och forskning är i hög grad utsatta för granskning. Välutbildade politiker och tjänstemän, som bytt universitetsmiljön mot ledande tjänster i offentlig förvaltning ser till att själva kontrollera statsmaktens utredningsverksamhet. Man har måhända en bestämd uppfattning om å universitetet kvarblivna pappenheimare. Pragmatismen vinner över professorshatten.

(“Endast teknik slår politik” – visdomsord från Jan Stenbeck).

m3